Det är aldrig för sent, att göra det man känner är rätt.

Alla är säkert medvetna om att vi kommer till många skiljevägar i livet, ibland vet man (eller får en stark känsla av) vilken är rätt väg att gå, men för det mesta inte. Det här med skiljevägar kan bero på olika orsaker, vi kan tvingas till att ta nya vägar, eller helt enkelt tröttnat på att gå i de gamla upptrampade hjulspåren. Det senare har hänt mig nu och det är dags att göra någonting annat.

Egentligen är det inte en ny väg jag tänker ta, det är en gammal som övergavs, eftersom det jag höll på med inte längre kändes roligt. Att hamna i ett mönster och letat fel hos våra politiker stod mig plötsligt upp i halsen. Men så råkade jag för någon vecka sedan titta igenom det jag började skriva för ett antal år sedan och kände plötsligt lust att avsluta det jag påbörjat. Eftersom det fanns flera uppslag, måste jag välja ett till att börja med.

Påbörjat låter större än det är, jag hade bara skrivit ner stolpar för en lättsam deckarhistoria, en skandal som utspelar sig på orten och om en person som gått in i väggen, vilket är vanligt i dag. Jag ställde frågan till mig själv: Kan man verkligen skriva en humoristisk deckare som utspelar sig i Sandviken? Jag började se mig omkring när frugan och jag var ute och promenerade, efter sju på kvällarna är det en öde och kuslig stad. Det skulle alltså mycket väl kunna hända i Sandviken.

Det avgörande var ändå att jag efter att ha läst igenom de få sidorna jag skrivit, kunde se huvudpersonerna framför mig. Det känns som nu eller aldrig så valet är enkelt, jag vill ha roligt den tid som är kvar av livet. Att ha roligt när jag skriver är viktigt, därför måste det jag skriver vara någonting som är lättsamt och roar mig själv. Ur kommersiell synvinkel helt förkastligt, men det är inte det som är det viktigaste. Därför tar jag nu upp tråden med en humoristisk deckare med inte alltför blodiga inslag till att börja med. Vill man läsa om dödligt våld är det bara att slå upp dagstidningarna.

Jag förstår nu varför det blev ett uppehåll om man bortser från de noveller och följetonger jag skrivit. Att skriva en längre berättelse är en utdragen process som tar lång tid, därför får det inte kännas som ett tvång, man måste ha roligt. I takt med att vårt samhälle förändrades till att bli nästan människofientligt, påverkade det humöret. Jag kunde inte släppa taget, om alla orättvisor som började påverka många av invånarna.

Eftersom jag inte heller kunde släppa skrivandet, började jag av någon anledning skriva en blogg, utan att veta vad som menades med en blogg. För det mesta har det inte tagit längre tid än en halvtimme eftersom jag skriver med flyt. Trots den korta tiden jag lagt ner på att skriva, har det blivit alldeles för mycket text varje gång, men ändå inte fått med allt som funnits i huvudet vid varje tillfälle.

Men jag har inte mått bra av att ständigt reta upp mig på politiker, som vet exakt hur de ska göra för att det ska bli fel. Ja, inte medvetna fel, utan på grund av att verkligheten sett helt annorlunda ut än de haft information om. Den politiska världen och den alla andra tvingas leva i stämmer inte alls.

Kanske oroar jag mig i onödan, men så byråkratiskt som vårt land blivit, måste det till en kollaps för att få rätsida på landet. Så länge vi har det styrelsesätt vi har och med en byråkrati som styr invånarna, kommer missnöjet att växa och leda fram till någonting ingen önskar sig. Vi har fått ett samhälle som inte är anpassat efter invånarnas behov, vilket är ett enormt politiskt misstag. Det största misstaget har Socialdemokraterna gjort, när de övergav den grupp av innevånare som varit partiets stabila grund, arbetarklassen.

Arbetarklassens företrädare tappade greppet om hur de lågavlönade, pensionärer, arbetslösa och småbarnsföräldrar började fara illa. Med för många av invånarna svindlande löner och pensionsförmåner, vidgades klyftan till de gamla trogna väljarna. Partiets företrädare började uppföra sig som överklass och förmyndare över invånarna. Kräftgången är med andra ord inget förvånande, partiets företrädare har bäddat för det under många år.

Förhoppningsvis kommer den tekniska utvecklingen att tvinga våra politiker att ta skeden i vacker hand så snart som möjligt, själva är de inte kapabla att förändra det system vi har. Vad som ändå kommer att tvinga dem till förändring är vår omvärld. Lägger man dessutom till den enorma låneskuld svenska folket har dragit på sig, finns det skäl för oro.

Att svenskarnas höga skuldsättning diskuteras allt mer inom regeringen, beror naturligtvis på att varningssignaler äntligen nått fram. Men de politiska beslut som fattas framöver, kommer att påverka många låntagares ekonomi. Det nu urvattnade beslutet kommer inte att göra det inom den närmaste tiden, men det är bara början på hur staten ska spara pengar så visst bör alla låntagare oroa sig.

Naturligtvis finns en gräns för hur mycket det går att beskatta ett folk, med alla smygskatter har den gränsen passerats och konsekvenserna av det svävar vi i ovisshet om. Det behövs i nuläget inte så stora förändringar, för att slå hål på många privatekonomier och lånebubblan spricker.

Det här är någonting som gör att svenska folket, bara kan hålla andan och vänta på vad som händer. Men om och när det händer, kommer alla att påverkas. Dessvärre får inte invånarna någon förvarning, allt kan hända över en natt och på morgonen ringlar köerna framför bankomater när alla ska ta ut sina pengar från kontot. Att beloppet att ta ut pengar i Bankomat maximerats, visar att bankerna redan för flera år sedan var medvetna om, vilken skör tråd allting hänger i.

När och om det händer, är kontanter en överlevnadsfråga. På banken förökas inte pengarna, så att ha dem i madrassen kan fungera som en försäkring. Det är knappast plastkort som gäller vid en kris, det är reda pengar som är hårdvaluta. Men man bör naturligtvis se till att ha de nya sedlarna i madrassen, många av de gamla sedlarna är ju på väg att bytas ut. Anledningen till de täta bytena kan vara att alldeles för många har gamla pengarna i madrassen, det är i alla fall vad man kan misstänka.

Vid min ålder ska man ta en dag i taget, men framtiden kan ju vara här redan om några månader, istället för om ett tiotal år som de politiska makthavarna hoppas. Förhoppningsvis kommer jag att få vara med om de nödvändiga förändringarna av vårt land, som måste genomföras för invånarnas bästa. Tyvärr kan jag nog inte hoppas på att hänga med tjugo år till.

Hursomhelst blir det nu ett uppehåll med att skriva ner mina funderingar. Kanske skriver jag någonting en gång i månaden, det får framtiden utvisa. Men visst står jag inför det verkliga eldprovet, att inte bry mig om alla dumheter våra politiker kan hitta på. Jag får skumma nyheterna och hålla mig till de utländska tidningarna. Att undvika tevenyheterna underlättar förstås också, men de är i alla fall inte mycket att se på.

Eftersom det inte går att stoppa tiden måste jag klamra mig fast vid, att det aldrig är för sent, att göra det man känner är rätt. Om fantasin är med mig, kan det tänkas att jag lägger ut en länk, som gör det möjligt att ladda ner och läsa det jag skrivit under hösten. Om det ber jag att få återkomma.