En fundering om vad framtiden har i sitt sköte.

Våra politiker har svårt att förstå den misstro som finns emot dem, det gör så gott de kan. Misstron är därför självförvållad, det har med orsak och verkan att göra, eller som man sår får man skörda brukar man säga. Fattas felaktiga beslut som drabbar invånarna, slår det tillbaka genom misstro mot vad de egentligen har för kunskaper.

Fattas beslut på grund av okunskap är det inte försvarbart, men det finns många politiska bortförklaringar till varför beslut blivit alldeles åt helsike fel. Vi nådde inte ända fram var en standardbortförklaring för några år sedan. Under många år har det funnits möjligheten att med några knapptryckningar få fram information, våra politiker ska därför inte göra misstag som leder in invånarna på fel väg. Men det har visat sig att politiker är urusla vägvisare mot framtiden, endera är det kartan det är fel på, eller så pekar den politiska kompassen alldeles galet.

Inom politiken finns det alldeles för många som vill förändra vårt samhälle alldeles för mycket. De förtroendeuppdrag de har innebär i princip en enda sak, att på bästa sätt förvalta invånarnas skattepengar. De har inte utsetts till att vara överförmyndare som talar om att si och så ska det vara. Tyvärr är det många politiska makthavares syn på sina uppdrag.

Att politiker har svårt att hantera pengar, i många fall till och med sina egna, visar att vårt styrelsesätt och på vilket sätt det fungerar, är helt förkastligt. Man kan faktiskt tala om att ha bocken till trädgårdsmästare. Efter en tid inom politiken med de enorma belopp det rör sig om för att landet ska fungera, blir det för många förtroendevalda som att spela Monopol.

Att politiken setts som ett spel av de inblandade har svenska folket upptäckt när det gäller den flyktingkris vi nu har. Det som en gång slogs bort som fobi, att många av de invandrare och flyktingar som kommit landet inte haft rent mjöl i påsen, har visat sig vara realistiska påståenden. När dessutom många av männen bland invandrare och flyktingar ser sig som familjens överhuvud, en auktoritet som inte får ifrågasättas, känns det långt borta att de ska kunna smälta in i det svenska samhället.

Tyvärr är det vanligen förekommande och många familjetragedier har redan utspelats i form av hedersmord. Det betyder tyvärr att många unga män trots att de blivit födda i vårt land, följer i fäders fotspår. Man kan använda det gamla uttrycket; Som de gamla sjunga, kvittra de unga.

Alla de som anslutit sig till IS från vårt land, har lyssnat till vad äldre sagt. Många äldre män sitter i förorter och drömmer sig tillbaka till det land de lämnat av skilda anledningar. Misstanken att det bland de äldre finns personer som uppmuntrat sina söner att bli avskydda terrorister som mördar oskyldiga obeväpnade människor går inte att slå bort. Att många av dem spränger sig själva i luften, visar hur hjärntvättad en människa kan bli. Inte ens skinnslamsorna som blir kvar när de spränger sig själva når högre än trädtopparna. Det är långt från det himmelrike de antagligen utlovats att komma till.

  

Läste för en tid sedan en klok artikel som fördömde all inblandning av länder som inte vet vad Islam betyder för många människor. Eftersom IS även dödar människor med samma tro men med olika tolkning, måste den religiösa krisen lösas av de Islamistiska staterna. IS har gjort det hela till ett inbördeskrig som bara kan sluta på ett sätt, ett blodigt slut på försöket att skapa ett Kalifat. Men resterna av detta mördarband kommer att jagas som hundar och därför bita ifrån sig.

De människor som kommer till vårt land från olika länder och kulturer, kommer aldrig att se sig själva som svenskar. Uttrycket att det är svårt att lära gamla hundar sitta, gäller även människor. Alldeles för många av de som kommit hit lever sina liv efter samma mönster som i det gamla hemlandet. De politiker som inte fattar det omöjliga i att dessa människor ska smälta in i vårt samhälle är inte bara naiva, de är rent ut sagt obotligt dumma.

Vårt land kommer aldrig att bli som det en gång var, skadan är irreparabel. Hur vårt land kommer att se ut om femtio år kan vi inte ens föreställa oss. Vårt land har i princip levt med hjälp av åtråvärda naturtillgångar som skog och malm, men med nya tekniker kommer naturtillgångarna snabbt att skövlas. Det är inte bara vårt lands regeringar som tagit ut framtiden i förskott, det har även de politiskt aktiva ute i landet.

I förhållande till vårt lands storlek har vi alldeles för många yrkespolitiker. Framtiden börjar se osäker ut så det gäller därför för dessa, att till varje pris slå vakt om sina jobb, det vill säga hålla sig väl med partiledningarna. Men i takt med att det sätts press på partiledningarna genom vikande väljarstöd, är det många som inte vågar öppna munnen. De kovändningar hos partiledningar vi kan se kan tydas som att någon eller några insett, att vårt styrelsesätt är ohållbart. Men ingen vet vad som ska kunna blidka invånarna.

Att det nu diskuteras åtgärder som tidigare kallats rasistiska visar hur konflikträdda våra politiker tidigare varit. Verkligheten har slagit hål på rosendrömmarna nu är det blodigt allvar och en kamp om politisk överlevnad. Och politikeryrket är inget vanligt jobb, det fungerar som en skyddad verkstad fram till pensionsåldern (för många även tidigare) med en rejäl pension den dag de har gjort sitt. Man kan därför förstå att allting som hotar det politiskt uppbyggda samhället motarbetas med näbbar och klor.

Men hotet mot den gamla samhällsformen växer genom det som händer i andra länder. Den troliga framtiden är ett samhälle där invånarna står i centrum genom ovillkorlig basinkomst. Att människor kommer att utnyttja sin kreativitet och jobba med saker de brinner för. Det kommer att handla mindre om pengar och mer om livskvalitet. 

Det är någonting våra politiker inte kan förhindra, eftersom påtryckningarna kommer genom det som händer utanför landets gränser. Länder som insett att det som väntar framöver inte är att alla måste ha ett arbete, utan vad folk ska leva av när maskinerna tar över. Kan vi vänta oss ett parti som precis som SD kan växa sig stort på en enda sak som allt fler tycker låter vettigt, att införa ovillkorlig statlig lön för alla?