Vår byråkrati tynger ner hela vårt land.

Vackra sagor är så korta, heter en gammal svensk melodi. Texten skulle lika gärna kunnat ha skrivits i dag eftersom den är otidsenlig. Vackra sagor berättar ofta våra politiker och de slutar inte med så levde de lyckliga i alla dagar. Tvärtom har handlingarna kort perspektiv, vad de ska göra under det kommande året för det mesta. Visst har det funnits och förhoppningsvis finns visionärer som skulle kunna vara bättre sagoberättare, eftersom de ser längre bort än fram till nästa mandatperiod. Men visionärerna finns tyvärr inte bland de politiskt aktiva.

Tyvärr blandas ekonomin in i sagorna eftersom allt handlar om ekonomi, vilket de flesta politiker inte är insatta i. Att politiker är de som ska förvalta våra pengar på bästa sätt, måste därför ifrågasättas. I svepande ordalag talar politiker om hur ekonomin ska hanteras, men vet i själva verket inte hur de ska få det hela att gå ihop i slutändan.

Till och med erkänt skickliga ekonomer erkänner att vi nu är ute på okänd mark. De gamla teorierna har visat sig vara just gamla, de kom till i en tid som såg helt annorlunda ut än i vår moderna högteknologiska globala kunskapsvärld. Den gamla industrivärlden har skakats om i sina grundvalar, den nya tiden kräver skickliga välutbildade ledare som tar tillvara på möjligheterna.

De möjligheter som kommer att finnas, rimmar illa med hur industriländerna kan möta det som av många ses som ren science fiction, men som kan vara verklighet inom bara runt tio år. De som blir kvar på perrongen när tåget mot framtiden rullat igång, kommer att stå med lång näsa.

Det kan betyda att invånarnas initiativförmåga kommer att sättas på prov, någon hjälp från samhället kommer kanske inte att finnas. Det låter kanske märkligt, men staten, kommunerna och landstingen kan ingenting göra utan de skattepengar som ska fördelas. Läste senast förra veckan om hur sårbart vårt så kallade välfärdssamhälle är för ett oförutsett ekonomiskt haveri. I ett sådant fall har varken de politiska makthavarna eller invånarna något skyddsnät.

Det finns skräckscenarior som kan målas upp som skulle skrämma slag på invånarna, men något sådant kommer knappast våra politiker att måla upp utan tvärtom. Det gäller att hålla skenet uppe så länge som möjligt. Men det vi nu kan se händer i vårt samhälle kommer att bli svårt att stoppa. Av den anledningen finns risk att ett sammanbrott kan inträffa betydligt snabbare än vi kan tänka oss.

Den som sätter sig i skuld blir aldrig fri citerade Göran Persson en gång för länge sedan, och så rätt han hade. Att börja med två tomma händer och skrapa ihop flera miljoner i skulder har fått många att gå i konkurs.  Omåttligt rik kan man visserligen bli på spel, men det är inte många förunnat. Rik kan bara den bli som parasiterar på andras arbetsinsatser, den egna arbetsinsatsen är ingenting värd utan de arbetsmyror som skapar förmögenheterna. Att ha ett lönearbete gör ingen rik, den binder bara ris åt egen rygg.

Den moderna människan samlar på sig saker som de själva anser sig måste ha för att överleva och är därför beredda att låna till dessa saker. Till dess lånen är betalda är de bara delägare tillsammans med långivaren. Någon möjlighet för de som köper hus i dagens läge att kunna slutbetala sina lån under en livstid måste ses som fullständigt omöjligt.

När nu bankerna börjar bli försiktigare, måste ändå konsumtionen hållas igång. Det har fört med sig att vi nu nått det sista steget i att skaffa saker vi egentligen inte har råd med, nämligen att leasa det vi anser oss behöva. Privatleasing av bilar var knappast på tapeten bara för något år sedan.

Jag blir minst sagt konfunderad över hur människor tänker, eller om de tänker överhuvudtaget. Det är så mycket som är osäkert i vår värld, det enda vi med säkerhet vet är att vi förr eller senare dör. När det händer är vi lyckligt ovetande om, men att ta vara på livet borde därför vara en självklarhet. Istället lever många i ett ekorrhjul som troligtvis förkortar deras liv, med ständig oro över att mista vad de har.

Den som inte har någonting har betydligt mindre att oroa sig över, om man bortser tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Egentligen behöver vi ju inte mer för att överleva. En dag kanske vi tvingas leva annorlunda, det kommer framtiden att utvisa. Men som vi lever i dag, kommer vi inte att leva i framtiden. När dansen runt Guldkalven är över väntar helt andra levnadsförhållanden.

Samma sak kan man förmoda även kommer att innefatta de som valt den politiska banan. Utan att vara medvetna om det, har de sina uppdrag på nåder, eller så länge det finns pengar. Trycket att de måste visa resultat har en del redan uppfattat, att bjuda över varandra utan att kunna visa att det fungerar skapar bara misstro.

Krisen inom vården, skolan och polisen kommer att ta många år att reparera, frågan är om det ens är möjligt på grund av den politiska inblandningen. De krisande verksamheternas problem kan bara lösas av professionella, det vill säga de som är utbildade för yrket. Det är där kunskapen finns om vad som måste göras och måste därför få fria händer. Om det betyder att politiskt utsedda personer måste bort är det en inbesparing för svenska folket.

Att som Dan Eliasson tro att det går att administrera bort brottslighet, är minst sagt blåögt. Regeringens handlingsförlamning att inte sparka Eliasson, har inte bara inneburit att tid gått förlorad, utan det har även kostat skattebetalarna pengar. Men Eliasson är inte ensam om en övertro på byråkrati, det får alla politiska partier ta på sig skulden för. Vår enorma byråkrati blir det som till slut får vårt land på fallrepet, sanna mina ord.