En fråga som osökt dyker upp i takt med allt som händer är
hur vårt land, kunnat bli som det nu är. Det beror definitivt inte på
att svenska folket fått göra sin röst hörd, tvärtom har de körts över av de politiska
makthavarna. Eftersom det inte getts något medgivande till de politiska
makthavarna, måste beslut som påverkar invånarnas levnadsvillkor ses som
egenmäktigt förfarande. Inte alls
förvånande, eftersom det var länge sedan vårt land fungerade som en demokrati,
det vill säga att folkviljan styr.
Det vi nu kommer att få uppleva det närmaste året, är vad
våra politiker hoppas och tror ska vara en anpassning till invånarnas
önskningar. Fram till valet kommer våra politiker att verkligen anstränga sig
att stryka så många som möjligt medhårs. Det finns en hake och en besvärlig
sådan, inte många politiker vet hur svenska folket tycker och tänker.
Egentligen.
Det som är på väg att hända inom invandringspolitiken liknar
vad som förr kallades ett lappkast, det vill säga skidorna vänds i rakt motsatt
riktning. För visst är våra politiker ute och åker som man brukar säga, eller
kanske rent av ute på hal is. Om man som jag lyssnar på vad folk har att säga, finns
inte ett brett folkligt stöd för att ta emot invandrare och flyktingar. Beslutet
att tvinga kommuner ta emot flyktingar trots brist på bostäder, kommer att
förvärra det hela. De som drabbas är invånarna och då inte minst de unga som
vill flytta hemifrån.
Vad som än sägs, så visst kommer det att märkas att det
blivit ett par hundra tusen fler i vårt land. Fler måste försörjas. Det kommer
att märkas inte minst på de löpande kostnaderna för staten, kommunerna och
landstingen. Samtidigt kommer det att märkas att fler blivit äldre. Staten
använde redan för flyktingströmmen en ohållbar lösning, att pensionärerna och
de med sjukbidrag tvingats betala högre skatt på sina pensioner än de med arbetsinkomster.
Nu har gruppen äldre och de med sjukbidrag blivit så många,
att de blivit en maktfaktor. Den stora gruppen måste partierna nu se som
osäkra, allt hänger på vad som görs fram till nästa val. Man kan ana att den
politiska lösningen kommer att bli försämringar även för de med ett arbete. För en bantning av statens och de offentliga verksamheternas administration
vågar ingen ta tag i. Kanske nästa regerings heta potatis, för förr eller senare måste det göras.
Vit man talar med dubbel tunga sa den berömda
indianhövdingen Sitting Bull, samma sak kan man säga om politiker. De har
trasslat in sig i förklaringar som gjort att ingen längre tror på vad de säger.
Någonting man inte hört tidigare är att folk sinsemellan funderar över vilket
eller vilka partier som ställt till det mest för den växande gruppen som fått
det ekonomiskt sämre de senaste tio åren. Inget parti klarar sig i en sådan
granskning, men Miljöpartiet verkar ändå vara det som retat upp en mycket stor
grupp.
Miljöpartiet får skulden för kostnadsökningar som varit
kännbara för de ekonomiskt svaga grupperna. De i dag gamla har försakat mycket
för att kommande generationer skulle få det bättre genom att betala världens
högsta skatter. Visst har deras barn och barnbarn fått det bättre, men de senaste åren
har de äldre även tvingats vara med och betala för en kommande miljökatastrof. Uppriktigt
sagt är det inte de äldres problem, i det fallet borde de vara helt
skattebefriade. Det ligger så långt fram i tiden att jorden kanske redan förstörts av ett kärnvapenkrig.
För alldeles för många människor är problemen akuta och påverkar deras levnadssituation. Inom politiken har det uppmärksammats att många äldre
inte längre röstar som de alltid gjort. Inte minst Socialdemokraterna har fått känna av att gamla trogna väljare sviker. De orter där partiet under alla år varit
störst, har visat sig ha flest outbildade, sämst utveckling och hög arbetslöshet.
Naturligtvis borde partiets ledande insett att någonting varit åt helsike fel i
den politik som förts. Men det kan ju också vara så, att partiet haft alldeles fel
representanter.
Gamla meriter är ingenting värda i dagens högteknologiska
kunskapssamhälle, det som en gång kallades arbetarklassen och jobbade inom våra industrier,
är i dag välbetalda och tjänar mer än lärare och sjuksköterskor med
högskoleutbildning. Eftersom politik handlar om att försöka få så många
sympatisörer som möjligt, har de fått mer uppmärksamhet och de svaga grupperna hamnat på undantag. Det har
skapat missnöje och gett utrymme för ett parti som SD.
Moderaterna försöker nu vinna politiska poäng genom en
hårdare linje när det gäller invandring och flyktingmottagning och det verkar
fungera än så länge. Tidigare har politiker lyssnat på varandra och trott det som sagts var
sanning, att svenska folket stod bakom öppna gränser. Men faktum är att den
förda politiken gällande flyktingmottagning, aldrig skulle ha godkänts av
invånarna vid en folkomröstning. Invånarna ställdes inför fullbordat faktum och
det brukar leda till konfrontation.
Det ställningstagande Moderaterna nu gjort har satt
Socialdemokraterna på pottkanten, det finns bara en räddningsplanka kvar,
nämligen att ställa sig på de svaga gruppernas sida. Med en politik som skapar
ett rättvisare samhälle väger vågskålen snabbt över, det finns betydligt fler
lågavlönade och fattiga än högavlönade och rika i vårt land.
Vad Socialdemokraterna saknar är en ledare med
fingertoppskänsla, det har inte Löfven. Det ser ut som om Löfven kommer att hamna i samma sits som Merkel, det är bara att inse vilken avgörande roll SD fått i svensk politik. Dags att tänka utanför ramarna, kanske rent av skrota den svenska modellen och politiska styrelsesättet. Att
ständigt ha en minoritetsregering är skadligt för landet, det leder bara till
kompromisslösningar som kostar invånarna pengar.
Vad som krävs för ett beslut är att en majoritet
ställer sig bakom, Med en minoritetsregering uppstår därför hela tiden ett läge
av ge och ta. Ludwig Erhard beskrev ganska bra vad en kompromiss handlar om: En kompromiss är konsten att dela på kakan
på ett sådant sätt att var och en tror sig fått den största biten.
De politiska företrädarna ska se till både invånarnas och landets bästa, de ideologier som finns måste skjutas i bakgrunden, de är gamla och otidsenliga. Tyvärr är det även så med de lagar och regler som finns, de kom till i en tid som inte har några som helst likheter med dagens. Kanske ska vi se det som att allting har ett bäst före datum, om man ser till historien gäller det även mäktiga riken. Det sägs ju att vi är ett rikt land, men ingen vet hur länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar