Visst har vår värld blivit rent ut sagt knasig.

I svallvågorna efter schavotteringen där kändisar och chefer inom snart sagt alla verksamheter uppträtt som svin, råkade jag höra vår kulturminister säga att det nu ska införas nya regler. Skulle det inte vara bättre att sparka de gamla cheferna och istället anställa personer som vågar ta tag i problem när de uppkommer?

Men nej då, de höga chefer som inte tagit sitt ansvar, är de som ska ansvara för att det inte ska kunna hända igen. Det låter som om den eller de som brustit i ansvar, ska tala om för personalen att si och så får man inte göra och att alla måste ta sitt ansvar. Eftersom det är vad kolleger till de drabbade försökt göra, men cheferna valt att inte ta tag i problemet, vems ansvar är det då?

Vad vi sett inom politiken, är det ingen som har ett övergripande ansvar. När någonting som kan upplevas som obehagligt eller pinsamt för våra politiker råkar hamna i rampljuset, har de redan tagit tag i det och utreder vad som måste göras. De tänker aldrig på att de då uppfattas som att de som ansvariga vetat om det, men inte gjort någonting åt problemen tidigare.

Jag tycker uppriktigt synd om vår statsminister, eftersom han ytterligare en gång visar det sig, framstår som den minst informerade. Sammanbiten stirrar han på journalister och ojar sig över hur bedrövligt folk beter sig. Listan på så gör man inte i Sverige blir längre och längre. Jag utgår från att ingen talat om för honom att det förekommit i vårt land under många år, inte ens att det förekommit inom den gamla arbetsplatsen IF Metall.

Vid det här laget bör vår statsminister kommit underfund, med att inte framhålla vårt land som en förebild för andra. Ett land med en högt stående moral, jo jag tackar. Våra politiska makthavare har levt i förnekelse med en dubbelmoral av sällan skådat slag. Den enda lyskraft vårt land nu har är ett löjes skimmer.

Egentligen började det med vår före detta finansministers skandaluppträdande, vårt land fick ögonen på sig. Det skapade braskande rubriker världen över när han i fyllan och villan visade sin "kotte" och kallade kvinnor för horor. Många såg det som att han visade upp sitt sitt rätta jag, eller snarare den han blivit efter åren i rampljuset, en person som drabbats av storhetsvansinne. 

Anders Borg skyllde på spriten, men den fungerar som ett sanningsserum som avslöjar vad som finns bakom den propra fasaden. Anders Borg har visat sig inte vara ett undantag, utan en regel när det gäller människor som känner sig mäktiga och tappat greppet om verkligheten.

För ett land som vill framstå som ett föredöme för andra länder när det gäller jämställdhet mellan könen, där vi inte säger han och hon utan hen, är det här naturligtvis förödande. Utländska journalister gapskrattar och rapporterar hem om kåtbockarnas paradis, ja som var det till dess allting avslöjades. Det kanske inte är bättre i andra länder, men de har heller aldrig satt sig själva på en piedestal för allmän beundran.

Naturligtvis kommer det här att få följder för hela vårt politiska etablissemang, maktkulturen har skapat ett land där folkets tjänare ser sig själva som herrefolk. Det har skapats ett politiskt kontrollsamhälle som många trott vara vattentätt genom att så många hållit varandra om ryggen. Men det finns alltid svaga länkar i den starkaste kedja, de som drabbas av storhetsvansinne.

De som försökt föra tillbaka makten till invånarna har snabbt baktalats och effektivt tystats ner. Den uppbyggda byråkratin är till för att de makthavande skall kunna behålla makten, att den stannar inom den politiska "familjen". Många har sett det som att endast en ekonomisk kollaps i stil med Grekland kan få till en ändring. Men det finns faktiskt ett betydligt snällare alternativ.

Det stora hotet mot vårt politiska styrelsesätt – som  säkert de läskunniga politiska företrädarna blivit medvetna om – är det Finland infört i liten skala. Men flera länder följer det som händer och tittar närmare på vad en statlig lön till invånarna kan innebära. En absolut nödvändighet för framtiden enligt framstående utländska ekonomer, eftersom fattigdomen sprider sig betydligt snabbare än någon kunnat tänka sig. Följderna av en ökad fattigdom drabbar även de enormt rika.

Det hjälper inte att ge de med ett arbete mera pengar, det är de som har minst med pengar som sätter ribban för vad varor får kosta. Allt har satsats på storskalighet, därför är kvantitet livsviktigt för producenter, osålda produkter ger inga inkomster.

Det propageras för att köpa inhemska producerade varor, men det rör sig om hundratusentals människor i vårt land som inte har råd att köpa dem. Människor som slickar sig om munnen när de passerar köttdiskarna, men snabbt vänder bort blicken med tårar i ögonen.

Vad hjälper all reklam om att köpa ekologiskt odlad mat, det är billigast som gäller för en mycket stor del av befolkningen. De kvarvarande mjölkbönderna har blivit grundlurade av både regeringar och sitt eget ägda företag Arla. De har pressats till stordrift och därmed dragit på sig stora skulder, men de får bara smulor av de vinster som görs.

Vi är ett stort exportland, men samtidigt har importen av det vi behöver på matbordet ökat. Läste att matfett börjar bli en bristvara i många länder, vi märker av det på bland annat dyrare ost och smör. Ost som för inte så länge sedan var ett billigt smörgåspålägg, har rusat upp mot hundra kronor kilot. Eftersom både bröd och det vi breder på smörgåsarna blivit dyrare, vart kommer det att sluta? Såg ett upprop på nätet att bojkotta Bregott som nu är uppe i fyrtio kronor för en ask.

Som sagt var, fattigdom sprider sig även till de rika, får de inte sälja sina varor står de där med ändan bar. Kanske deras enda möjlighet är att dela med sig, så att alla kan handla deras varor. Visst har vår värld blivit rent ut sagt knasig.