Ett nytt år har börjat och för en del känns det säkert, som
att det inte kan bli sämre än det gamla. Varför de känner så, finns det flera
orsaker till. Bland annat att många har svårt att förstå, hur vårt land kunnat
bli som det blivit. Det borde ha blivit helt annorlunda, eftersom vår regeringen
gång på gång talat om, hur skickligt de skött landets ekonomi. På grund av det
är vi ett rikt land.
Men alltför många saker har talat emot, det saknas pengar
till det mesta invånarna betalar skatt för att få. I och för sig märkligt,
eftersom de som tidigare haft tillräckligt för att leva, fått det lite bättre.
Det har gjort att omfördelningen av skattepengarna, orsakat att de redan
fattiga inte bara blivit fler, utan också fattigare.
Många begrep inte vad det var fråga om när regeringen sa att
alla skulle få det bättre, men först måste det rensas upp i vårt
trygghetssystem. Ja, de ansågs nämligen fungera som bidrag. Varför, var det
säkert många som frågade sig, det var ju inte statens bord, så att säga. Dessutom
måste det ses som diktaturfasoner, att skrämma till lydnad. Det handlade ju om försäkringar
som invånarna betalade för att ha om olyckan var framme.
Det fanns till och med de som sa att någon jävla ordning
borde det väl ändå vara i vårt land. Men nej då, någon annan ordning behövs
inte i vårt land, än att störst bestämmer och därmed basta. Vad invånarna
behövde var ett jobb, inte bidrag, så var det beslutat.
Genom att försämra det som invånarna betalade pengar för att
försäkra sig emot, det vill säga sjukdom och arbetslöshet var helt onödigt.
Jobb skulle det finnas åt alla, både sjuka och arbetslösa. Antagligen kom den
idén från någon gammal ideologi som var gångbar för runt hundra år sedan, men
alla sätt är bra utom de tråkiga. Men tråkigt blev det för alla som oförskyllt
råkat bli långtidssjuka eller arbetslösa.
När det inte gick att skaka fram nya jobb, ändrades förklaringen
till varför ändringarna gjorts i trygghetssystemen. Försämringarna hade gjorts för
att alla skulle få en chans att komma ut i arbete. Inte för att staten,
kommunerna och landstingen skulle få mera pengar att röra sig med, utan av rent
humanitära skäl. Genom socialt umgänge på arbetsplatserna skulle de arbetslösa,
cancersjuka, de som gått in i väggen, eller jobbat på sig förslitningsskador
bli mycket friskare. Det är inte bra när arbetslösa och sjuka sitter hemma och
glor på teve eller videofilmer. Ja, så var jobblinjen tänkt att fungera i
teorin, men i praktiken fungerade det inte alls.
Vad var det som gick snett egentligen? Jo, ingen hade tagit
med i beräkningarna att de långtidssjuka skulle bli ännu sjukare. En tröst i
eländet var att många av de svårt sjuka många försvann ur statistiken. Att ett
stort antal av dessa efter en utförsäkring hamnade som bidragstagare hos socialen,
visade ju inte att beslutet varit fel. Inte heller att många av de drabbade
råkade bli utblottade och i en del fall självmordsbelägna. Sådana saker kunde
bara ses som någonting beklagligt och oförutsett, men så är det ju här i livet.
Precis som de sjuka, sysselsätts de arbetslösa numera med
att söka jobb för brinnande livet, eller snarare för att få pengar att leva
för. Varför ingen delat upp de arbetssökande i grupperna chans till jobb och
totalt utan chans är svårt att säga. Det skulle ju minska arbetsbördan vid AF.
För tänker man efter lite, visst är det minst sagt idiotiskt att den som kan en
sak, tvingas söka på jobb de inte kan eller har utbildning för. Att företagen
själva numera rekryterar den personal de behöver, har tydligen ingen tänkt på.
AF är inte första stället de anlitar. Och tänk allt extrajobb företagen tvingats till!
Nåja, det vansinniga beslutet är ju grunden för att de
arbetssökande ska kunna få pengar att leva för. Visserligen måste man se
understödet som betalas ut som ett bidrag, men det är ju jobbskatteavdraget
också på sätt och vis. Det har gjort det hela komplicerat för regeringen, de
hade inte räknat med att hamna i den sitsen. Att de dessutom glömt bort att ta
reda på hur många ungdomar som inte fått lära sig läsa och skriva i skolan,
måste ha kommit som en chock. Nåja, för alla de som inte klarar av att picka på
Arbetsförmedlingens datorer och söka jobb, finns ju socialkontoren ute i landet.
Ett högt stående land har fortfarande den livlinan kvar för de sämst ställda.
Shit happens, var det säkert någon ansvarig i regeringen som tänkte. Sjukdomar
gick tydligen inte att bota med utförsäkringar och tvångssökande av jobb. Att dessutom
många inte klarar av att läsa och skriva, var ju inte någonting regeringen kunde
lastas för, skolan hade ju varit ett stort problem under många år. Trodde de!
Plötsligt var krisen inom skolan det som debatterades, inte jobben. Vändningen
slog omkull en väl planerad strategi inför valet, det var bara att börja om på
ny kula. Men skolministern hade ju kommit med förslag hela tiden, så kanske ...
Det började bli för många problem att försöka lösa.
Visserligen var skolan kommunernas problem, men allt fler började tjata om att
staten måste ta över. Samma sak med landstingen, som trots skattehöjningar inte
fungerar. De ytterst ansvariga inom regeringen kanske har ägnat Olof Palme en
tanke ibland, ha sa ju, att det gällde att ta ett helvete i taget.
Mitt i alltihop har svenska folket tappat förtroendet för
regeringen och visar öppet sitt missnöje. Otack är världens lön, tänkte säkert
de tidigare hyllade parhästarna. Kanske hade styrkan suttit i håret eller
snarare sagt den lilla hästrumpan på finansministern i alla fall ...
Visst går det att spekulera om orsaken till att de båda inte
längre är populära, men svaret är kanske ganska enkelt. Det kan ju råka vara så,
att det finns en gräns för vad människan tål, när den är passerad vet man inte
vad som händer. Jo, det gör man faktiskt, det märks inte minst i de länder där
folket fått nog. Så våldsamma är vi inte i vårt land, men det finns många sätt
att visa sitt missnöje med de politiska makthavarna.
Vad jag kan förstå är
det orsaken till inte minst Moderaternas kräftgång. Men efter alla ogenomtänkta och förödande misstag, har hela
regeringen fått folket emot sig. I valet mellan att veta vad de har och vad de
kan få, tänker sig folk för mer än en gång. Att en majoritet av folket tydligen
inte vill ha, det samhälle vi nu har, kan man utläsa av
opinionsundersökningarna.
För personer som fått sola sig i glansen bland gräddan av
Europas galjonsfigurer och andra länders potentater, kan det inte vara trevligt
att här hemma hamna vid skampålen. Det har inte hjälpt att tala om hur de
kunnat skrapa ihop en massa pengar till statens kassakista, det är sättet som
pengarna kommit dit som är plumpen i protokollet.
Någon god fortsättning kan jag inte önska
regeringens medlemmar, däremot alla andra som jobbar för att vårt land inte
bara ska bli bättre, utan också människovänligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar