Redan nu kan man märka att fram till valet i höst, kommer
svenska folket att bjudas på en show utan like. Man kan faktiskt tänka sig att
det kommer att likna operetten Annie Get your Gun, där vi får se de båda stora
partiernas frontfigurer sjunga: Allt ni
kan göra kan vi göra bättre.
Men spektaklet kommer att kosta skattepengar, som på något
vis måste tas tillbaka efter valet. Ser man tillbaka visar det sig att båda de
stora partierna är lika goda kålsupare när det gäller att slösa med invånarnas
pengar. Alla så kallade reformer betalas ju med skattepengar, det är inte
regeringen som tar pengarna ur egen ficka, som en del tycks tro.
Har inte en aning om hur många som lyssnar på radion vid
niotiden på kvällen, men de som gjorde det i onsdags, fick sig till livs vad
det handlar om i dag, nämligen ekonomi. Vad programmet handlade om var den
amerikanske nationalekonomen Milton Friedman, sextio och sjuttiotalets
ekonomiska apostel.
Visst var han smart, men teorier är ändå bara väl grundade
gissningar. Underlaget är ju baserat på vad som hänt tidigare och bildar
mönster för hur det borde fungerat, när det inte gjorde det. En sorts justering
av tidigare misstag helt enkelt. Och kanske skulle en massa teorier fungera, om
det inte var för att förutsättningarna ändras stup i ett.
Det var lite blandad kompott Friedman hade att komma med och
på äldre dagar insåg han också, att med tiden blir många gamla teorier omoderna.
Det som är sant i nutid, kan alltså vara alldeles åt helsike inom bara några
år, så snabb är den förändringens värld vi nu tvingas leva i. Ändå fick
Friedman rätt, krisen som uppstod 2007 var förutsägbar.
Friedman var tydlig i att framhålla att politiker inte ska
hålla i och fördela de skattepengar som kommer in, det ska ekonomiska experter
göra. Nåja, det var ju bara en teori han kommit fram till, hur det skulle
fungera i verkligheten var en annan sak. Politiker vill inte släppa makten om
att fördela invånarnas pengar, det är den enda medel de har för att ha makt
över invånarna.
Friedman var dessutom kritisk till att politiker försöker skapa
jobb. Det kan de inte, därför måste de fria marknadskrafterna ta hand om den
saken. Det var en känslig sak att ta upp, eftersom just löften om nya jobb är
en del av vad politiker kan lova inför ett val. Vem röstar på ett parti som
säger sig kunna skapa jobb, men i själva verket inte kan det.
Det pekar på ett problem som måste lösas, nämligen den
politiska styrningen av samhället. När det blir en blandning av politisk styrning
och fria händer för marknadskrafterna skapar det bara nya problem. För
makthavande politiker blir det helt enkelt ett sammelsurium av alltihop.
Borg tycks ha läst bland andra Friedman, men plockat bara
vissa saker. Det går nämligen inte att bara ta det man finner passa bäst, eller
blanda ihop med andra teorier. Den som bestämmer sig för ett ekonomiskt
experiment måste ta med hela det teoretiska paketet, eller slå det ur hågen.
Det finns så många faktorer att beakta när ett land ska
utsättas för ett ekonomiskt experiment. Hur kommer omvärlden att förändras och
vad händer med den globala ekonomin? Man kan inte heller glömma bort effekterna
av experimentet i det egna landet. Nu har vår omvärld blivit som den är och med
alla miljontals arbetslösa bara i Europa påverkas konsumtionen. Det i sin tur tvingar företag
till att dra åt svångremmen och göra sig av med folk.
Arbetslösheten kommer knappast att försvinna eftersom jobben
blir färre och människorna fler. Friedman föreslog faktiskt att det borde
utredas om att införa en sorts medborgarlön. Tydligen har någon inom EU snappat
upp det, för medlemsländerna har fått i läxa att titta närmare på hur det ska
kunna genomföras.
När Friedman var som mest på hugget, insåg han att om arbetslösheten
skulle bita sig fast på hög nivå, skulle det skapa problem över hela världen.
Om fler blir fattiga uppstår en obalans som gör att allt kan tippa över ända.
Det har att göra med att ju bredare bas, desto stadigare blir det uppe i
toppen. Just nu kan vår värld mest liknas vid en svajmast som kommit rejält i
gungning.
I alla länder pratas det om att försöka få ner
arbetslösheten, men det har varit tama försök ända sedan sjuttiotalet. Tittar
man på de ekonomiska teorierna ser man att med fler i arbete, börjar
inflationsspöket titta fram. Löntagarna måste kompenseras för stigande priser
på varor och tjänster, i slutändan finna bara förlorare. Vad högre löner dessutom
leder till på sikt, är en ny period av arbetslöshet och i förlängningen
fallande konsumtion. Man kan säga att hur man än vänder sig, har man ändan där
bak.
De flesta ekonomiska experter har insett att pengarna måste
rulla för att hålla hjulen igång. Det är
med andra ord djupt olyckligt att inte pengarna är jämnt fördelade, de
fattiga är nämligen alldeles för många i förhållande till de rika. Med
regeringars goda minne har därför banker tillåtits att låna ut mera till en
massa människor, än vad de kan betala tillbaka under en livstid.
Den finansiella krisen som uppstod 2007, var resultatet av
en alldeles för frikostig utlåning. Det stora misstaget var att regeringar gick
in och hjälpte banker som lånat ut för mycket, vilket fick till följd att
ländernas invånare solidariskt fick ta smällen. Förklaringen har varit att
skydda de som annars skulle förlora sina besparingar, men i själva verket ska
det hela ses som en självrisk som alla måste vara med om att betala.
Av det här kan man lära sig att bekämpa
arbetslösheten, egentligen bara är ett sätt att kasta bort pengar. Det måste
till någonting helt annat. Kanske som Friedman var inne på, nämligen en form av
statlig garantilön till alla. Med den grundinkomsten ska det sedan vara upp
till var och en att förbättra sin inkomst. Det är svårt att tro att det blir många
nöjer sig med grundlönen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar