Jag brukar sällan titta på teve, men eftersom min fru gör
det, råkade jag en söndagsmorgon se vad hon tittade på. Det visade sig vara
Minnenas Television och det slog mig hur snabbt inte bara tiden går, utan också
hur snabbt allting förändras. Jämför man med dagens högteknologiska värld, ser
man i ett trettio år gammalt teveprogram, att skillnaden är enorm.
När jag tänkte efter slog det mig att det fortfarande finns politiker
aktiva som var unga och optimistiska vid den tiden då programmet sändes. Av den
anledningen skulle det kännas bättre att se dem i ett minnesprogram, än se dem
sitta kvar på sina uppdrag. När utvecklingen har gått så snabbt, har de verkligen
kunnat hänga med i det som händer, eller har de bara följt med i sin skyddade
värld? För min del upplever jag det så, att trots de usla resultaten i skolan,
kan våra ungdomar betydligt mer om hur vårt moderna högteknologiska samhälle
fungerar.
Det är ett heltidsjobb att hålla sig uppdaterad, som man säger
nuförtiden. Det är av den anledningen många gamla auktoriteter ifrågasätts. Inte
minst ser man hur svårt det är att få grepp om den globala ekonomin och de
snabba förflyttningarna av pengar, men också företag, som vill spara in på
produktionskostnader. Vi har fått en värld då alla måste leverera, det vill
säga dra sitt strå tillstacken. Många gånger hänger det på snabba beslut,
vilket inte är det lättaste, för de som vant sig vid att dra saker och ting i
långbänk.
Det räcker inte längre med erfarenhet, de nya teknikerna kräver
rätt utbildning, något som förbisetts i vårt land. Det var ju inte tänkt att
världen skulle förändras så snabbt, men visst hade utredningar satts igång. Ja,
det är ju så våra politiker försvarar sig. När någon påpekar saker som det inte
gjorts någonting åt, slår de bara in öppna dörrar. Men det är ju vad som finns
bakom dessa dörrar som är intressant. Är det fullt av liv eller är rummet helt
tomt?
I takt med att allting utvecklas i rasande fart, måste det
ställas krav på de så kallade folkvalda. De måste för att kunna företräda sina
väljare vara både välutbildade och i takt med tiden. Att livnära sig på politik
ska inte vara en form av livslång skyddad anställning, uppdraget ska därför inte
kunna innehas mer än högst två mandatperioder.
Naturligtvis finns motargument mot detta, men bara från
politiskt håll. Innevånarna håller säkert med om att nya friska krafter måste
ta vid. Det känns därför fel att politiker som var med redan för trettio år
sedan, fortfarande befinner sig i maktställning. Många av dessa är i dag trötta
och desillusionerade och ser bara fram emot sin tryggade ålderdom.
Visst brann de en gång för länge sedan för att förändra vårt
samhälle. Ett samhälle som förändrats under åren, så till den milda grad att
allt fler inte känner igen sig. Jag tror inte ens politikerna själva ens kunde
ana, att de skulle medverka till att det som tidigare generation byggt upp, nu ligger
som rykande ruiner.
Genom sina partiers ideologier, drabbas redan i unga år de
politiskt aktiva av tunnelseende. De har ingen förmåga att se vad som händer
vid sidan av de utstakade politiska vägarna. För politiker fungerar det inte
som för alla andra, nämligen att uppfatta vad som händer runtomkring i den
verkliga världen.
Politik ska bedrivas ideellt, inte som ett avlönat arbete.
Genom sina arbeten kommer de som jobbar ideellt i kontakt med inte bara
arbetskamrater, utan också de vardagsproblem de flesta har. Ur det perspektivet
ser dessa personer också konsekvenserna av de underlag som läggs fram för
beslut. På det sättet skulle många förslag om förändringar i vårt samhälle,
hamna i papperskorgen. Ingen skam i det, de förslag som läggs fram har ju ändå
bara förslag från tjänstemän, inte de politiskt utsedda och ansvariga.
Med en växande rörelse med krav på en form av statlig lön till alla, växer
det också fram ett hot mot det politiska etablissemanget. I grunden skulle alla bli
jämlika och politikernas roll som fördelare av invånarnas pengar skulle inte
behövas. Politik skulle då innebära att människor skulle använda helt andra
metoder för att förbättra vårt land. Som det nu är försöker de så kallade
folkvalda bara förbättra för sig själva, det straffar sig på sikt.
Nåja, titeln politiker ger ingen status, det ger
däremot höga löner, förmåner och pensionsvillkor. Det har politiker insett för
länge sedan och utnyttjat partikamrater att ställa sig bakom detta. Varför har
vi aldrig haft en folkomröstning om hur mycket våra politiker ska ha betalt,
svenska folket är ju deras arbetsgivare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar