Det gäller att stryka invånarna medhårs.

Skrivklådan blev för svår, så nu sitter jag framför datorn igen. Det är inte tänkt att bli en vana, men man vet aldrig. Hursomhelst började det dyka upp en massa frågor i huvudet, vilket är anledningen till att jag skriver det här. 

Någonting jag inte blir klok på är Moderaternas sätt att tänka, om de tänker överhuvudtaget. Den drastiska nedgången för Moderaterna, ska man se det som att arbetarna flyr från det nya arbetarpartiet? Om så är fallet, ska vi åter se Moderaternas som de rikas parti? Orsaken till det antagandet är att vår statsminister som högsta ansvarig gynnat de rika och struntat i de som inte är det. Med en sådan politik kan Moderaterna inte heller någonsin bli ett statsbärande parti, men det var det nog ingen annan än vår statsminister som trodde det..

Efter det som hänt under de åtta år som gått, kommer Moderaterna att få leva med att vara det parti, som införde fattigdomen i vårt land igen. Det är skillnad på folk och folk lär någon sagt och visst är det så. Men görs det skillnad på invånarna i ett land, är det ingen som kan förutsäga vad som händer.

Teorier i all ära men den som vill testa en teori, måste också titta närmare på orsak och verkan, det vill säga konsekvenserna av det som testas. Är man ute på okänd mark bör man också vara medveten om konsekvenserna och försöka hålla sig till fast mark. Ger man sig ut i ett gungfly får man skylla sig själv. Ändå var det precis vad Moderaterna gjorde och de övriga i alliansen följde med.

När nu C och KD inte ens har näsan över ytan får de klara sig själva så gott det går. Någon hjälpande hand kan de inte räkna med från Moderaterna, nu är det prestige som gäller för deras del. Men det skulle förvåna om tjugo procent av väljarna röstar på partiet, trots att alla säga ha fått det bättre. Faktum är ju att utan de övriga partierna i alliansen, hade Moderaterna aldrig hamnat i den maktställning de varit i snart åtta år.

I sanningens namn ska det också säga att utan Socialdemokraternas klantighet, inte minst då Göran Perssons, hade inte den borgerliga alliansen vunnit valet för åtta år sedan. Det var inte av egen kraft de tog över makten, det var Socialdemokraternas svaghet. Det kan bli så när en massa gamla mätta pösmunkiga politiska rävar vid det valet sa: Ni vet vad ni har, men inte vad ni får. Det gjorde att många tittade på vad de hade och det var ingenting att skryta över, alltså var det bättre att prova någonting nytt.

Samma sak kommer att gälla vid höstens val, de flesta har sett för mycket elände för att vilja ha det som det nu är. Kräver man att alla ska kunna klara sig själva, måste det också finnas förutsättningar för det. Människan är ingen robot som kan programmeras att göra som de makthavande vill, de är sköra saker som lätt går sönder. När människor går sönder i vårt land, har regeringen ansett dem inte vara värda någonting.

Arbetslösheten är ett kapitel för sig och har så alltid varit. Det kan påpekas att vårt land inte reste sig ur fattigdom och elände av egen kraft, det var uppbyggnaden av sönderbombade länder efter andra världskriget som satte vårt land på fötter. Det gjorde oss också beroende av att andra länder köper våra varor, utan vår exportindustri står sig vårt land slätt. Men de stora exportindustrierna är inte längre helsvenska som de en gång var, det inger oro inför framtiden.

Utan draghjälp för att få ner arbetslösheten, är det tjänstesamhället hela vårt politiska etablissemang måste förlita sig till. Störst förutsättningar för att det ska fungera har storstäderna. Storstädernas invånarantal har därför växt så det knakar, det har påverkat bostadsmarknaden. Bankerna passar på att skära guld med täljkniv och förlitar sig till att staten och invånarna ska rädda dem igen om bubblan spricker.

För de unga med allt vad storstäder kan erbjuda i form av inte minst nöjen, är de en lockelse. Livet är kort resonerar många och visst är det så för en del. Kroglivet blomstrar, precis som tatueringarna på de ungas kroppar. När jag ser dessa ungdomars tatueringar, försöker jag tänka mig dem som sextioåringar, det får mig alltid att småle. 

Nåja för de som kommit över den ungdomliga yran och bildat familjer, överväger nackdelarna fördelarna. Många har därför tröttnat på städer som aldrig sover och nu verkar det som om en ny grön våg är på väg och människor flyttar till "landet" eller till och med till glesbygder. Om fibernätet byggs ut så att även glesbygder får tillgång till snabb åtkomst av övriga världen, har storstäderna spelat ut sin roll. Många jobb kan i dag skötas via datorer, var knapptryckaren finns har ingen som helst betydelse. I det läget börjar människorna se närmare på livskvalitet, det kan inte storstäderna erbjuda.

På något underligt sätt verkar de politiska makthavarna kommit underfund med att det utgör en fara. Av den anledningen har många platser inte tillgång till det som ses som en självklarhet i storstäderna. Enda lösningen att få hela Sverige att leva, är därför att utlokalisera Riksdagen. En bantad sådan skulle definitivt bli effektivare. Kan EU låta flyttlasset gå varannan månad, går det i vårt land också.

Det finns många små orter i vårt land som skulle välkomna detta, inte minst borde den lösningen tilltala Miljöpartiet. De skulle då hamna i sitt rätta element, även om många av partiets politiker är inbitna storstadsmänniskor. Men grunden för Miljöpartiet var ju ändå att vi måste ha frisk luft och det får man genom öppna landskap.

Tyvärr är öppna landskap ingenting som ses som en tillgång i statens balansräkning, däremot vad  kalhuggningar gett i skatter. Visst har det gett oss öppna landskap, men vackra är de inte att se på. Men det är klart, i vår tuffa globala värld finns det inte plats för idealister, om det inte gäller utrotningshotade rovdjur, förstås. De får kosta skattebetalarna åtskilliga miljoner per år, för de har ju alltid funnits i vårt land. Naturligtvis börjar man då fundera över varför bönderna håller på att utrotas, de har ju också alltid funnits i vårt land, men så kan man väl inte tänka ...

Nåja, vårt land kommer väl att tuffa på ett tag till, även när vi får en ny regering. Men lätt för en ny regering kommer det sannerligen inte att bli, stryks invånarna mothårs blir det bara en mandatperiod. Många har insett att den borgerliga alliansen suttit fyra år för länge och det misstaget kommer inte att upprepas.