Har svenska folket börjat inse vad som är bäst för dem?

Minns inte när jag första gången hörde att vårt välfärdssamhälle måste försvaras, men fortfarande har en majoritet av invånarna inte fått grepp om, vad som menas med ett välfärdssamhälle. Lite till mans upplever inte minst de äldre, att de hörde samma resonemang när det gällde Folkhemmet, som skulle ta hand om invånarna från vaggan till graven.

Precis som det omöjliga i att skapa Folkhemmet, står vår statsminister inför en lika stor omöjlighet, att visa hur vårt land är duktig på att skapa jobb. Nu menar jag riktiga jobb, inte meningslösa sysselsättningsjobb. Tror inte Löfven hade koll på hur svårt det kunde bli och överskattade sin egen förmåga. När verkligheten slog honom i bakhuvudet måste alla ta ansvar för sina liv, det ansvaret kan varken han och eller de förtroendevalda ta på sig.

Men hur ska då det politiskt uppbyggda välfärdssamhället kunna försvaras? Hela konceptet är ju att politiskt tillsatta företrädare ska hålla i alla trådar. Om invånarna måste ta ansvar för sina liv från skolåldern och fram till pensionen (ja, varför inte livet ut) , betyder det i så fall, att det inte behövs några politiska företrädare som tar på sig att sköta om allting?

Det skulle innebära att det inte ges några order och förmaningar uppifrån, som det nu är. Vem vet, kanske de offentliga verksamheterna kommer att fungera som de en gång var tänkt att vara, det vill säga serviceinrättningar för invånarna. Det skulle betyda att den enda politiska inblandningen blir, att skattepengarna hamnar där de ska vara, vilket säkert skulle göra att det mesta kommer att kunna rättas till.

Ser man på hur folk röstar numera, är det inget parti som har folket bakom sig i någon större utsträckning. Visserligen får de två stora partierna tillsammans runt femtio procent, men det hjälper inte mycket. De två partierna är som hund och katt och inom partierna finns ett motstånd mot ett samarbete på riksnivå. Ändå står de numera inte så långt ifrån varandra om man tittar närmare på hur de vill att vårt land ska se ut, nämligen att alla som kan ska ha ett arbete.  

Det är väl det en stor del av invånarna genomskådat, att få alla i arbete är ett krampaktigt försök, att bevara vårt gammalmodiga politiska styrelsesätt. Decemberöverenskommelsen visar tydligt att våra politiker insett att väljarna tagit makten. Det är väljarna som sett till att inget av de båda blocken kan uppnå majoritet.

Om det beror på att information lättare når fram, eller att invånarna blivit mer medvetna om vad vårt politiskt skapade samhälle kostar är svårt att säga. Det är ett stort antal människor som lever på politiska uppdrag i vårt land, men de är också en framtida kostnad genom sina väl tilltagna pensioner. Det är den troliga anledningen till att fler måste komma i arbete och att vi måste jobba längre, men skulden läggs felaktigt på en allt sjukare och åldrande befolkning.

Problemet som blir allt svårare att förklara för invånarna är, varför de skatter som betalas in för saker som ska utföras av staten, kommunerna och landstingen inte räcker till. Genom sina skatter har invånarna redan betalat vad det ska kosta, utan att tumma på kvalitet. Plockas en stor del av de politiskt skapade jobben och uppdragen bort, samt att administrationen bantas, ska det gå ihop.

Men det har det inte gjort och därför har avgifter kommit in i bilden. Det kan tyckas var en struntsumma att höja exempelvis patientavgiften med en hundralapp, men det är en stor summa för de sämst ställda.

För välbetalda beslutsfattande politiker spelar inte några hundralappar någon roll, för många som lever på marginalen betyder det mat på bordet eller inte. Många gamla, långtidssjuka och de som har tidsbegränsat sjukbidrag ( tidigare sjukpension) når inte upp till gränsen för fattigdom. De stolta undviker förnedringen att vända sig till det sociala för att få hjälp, de finns inte med i någon statistik. Våra politiker skulle bli förvånade, om de fick veta hur många det är.

När det gäller vad våra politiker egentligen kan göra, liknar det mest skräddaren i Kejsarens nya kläder, där ett tygstycke bara blev en tumme. Våra politiska makthavare har en enorm mängd pengar varje år att göra det bästa av för invånarna, men svårt att förklara vad pengarna går till. Mycket beroende på de kostnader som hänger med och växer för varje år. Det är löner, pensioner och övriga kostnader för alla de med politiska uppdrag, politiskt skapade jobb samt vår alldeles för stora byråkrati, som gör att skatterna naggas rejält i kanten varje år.

Hur förtroendevalda politiker kunnat förstöra ett land till att bli som det nu är, måste ses som en skandal utan like. De avlönas med pengar som betalats in till och med av de sämst ställda, men företräder dem inte. Pensionärsorganisationerna måste vara bedrövliga lobbyister, annars skulle orättvisan att en pensionär betalar mera i skatt än den som arbetar, setts över för flera år sedan.

Nu ska pensioner på upp till 120.000 få en skattesänkning med 250 kronor nästa år. Jämför det med de tusenlappar som Alliansen fortfarande skryter om att många fått genom jobbskatteavdraget varje  månad. Hur mycket blir det under åren som gått sedan införandet? Varför inte slopa skatten för de med pensioner under 120.000, det skulle minska kostnaden för att betala ut bostadstillägg och bostadsbidrag. Det är ju vansinne att först beskatta pensionen och sedan ge bidrag så de gamla ska kunna klara av att betala sin hyra.

Partiledardebatten visade att inte bara Löfven, utan även de andra partiledarna, inte vet hur de ska bemöta SD på annat sätt än att vara oförskämda. De begriper inte att de genom sitt agerande, även stöter sig med en imponerande stor del av svenska folket, som retar upp sig på deras beteende. Det är på många platser i vårt land människor upptäckt, att det finns ett flyktingmottagningsproblem.

Flyktingmottagningen är ett  problem som lastas över på invånarna, det kan man inte komma ifrån. Det som idag redan börjat bli ett problem på mindre orter ute i landet, kommer att växa sig till ett jätteproblem om några år. Kommuner som under flera år haft problem att klara ekonomin med den tidigare befintliga befolkningen, ska nu även ta hand om flyktingar. Ska flyktingarna stanna permanent, eller ska de bara förvaras en kortare tid? Den frågan ställer sig säkert många kommunpolitiker.  

På många av de här orterna har kommunerna tvingas stänga skolor på grund av för få elever men även lärare. Ska de nu tvingas öppna upp de nedlagda skolorna igen, finns det inga lärare att få tag på. På många orter går pengarna åt till driftskostnader, det finns knappast pengar till skötsel och underhåll. Att som Ylva Johansson säga att de små kommuner som inte har någonstans att placera flyktingarna får väl bygga, visar hur tomt det är bakom pannbenet. Men det har hon ju visat förr, så det är ingen nyhet.

Hur svenska folket innerst inne tycker och tänker vet inte våra så kallade förtroendevalda, de rör sig inom en alldeles för sluten krets av människor. Eftersom SD fortsätter att öka, borde Löfven ta sig en funderare över, vad det beror på att allt fler svenskar blivit rasister? För det är ju det SD:s väljare är enligt Löfven och de övriga partierna. Kanske ska han också fundera över, varför många tidigare Socialdemokratiska sympatisörer nu väljer SD.

Kanske svenska folket numera ser till sitt eget bästa, istället för vad de styrande anser vara bäst.