Makthavare som misstror folket, blir själva misstrodda.

Så var det dags för ett nytt förslag från Löfven hur skolan ska bli bättre, förbjud mobiltelefoner. Om det är så enkelt, varför har inte det förslaget förts fram tidigare. För Socialdemokraterna har inte utbildning haft högsta prioritet tidigare, det glöms lätt bort när det nu talas om vikten av högre utbildning. Det var inte för att våra ungdomar skulle få en bättre utbildning som det byggdes på med gymnasielinjer, det var ungdomsarbetslösheten, som redan då varit hög under många år.

I stort sett har skolan fungerat som en förvaringsplats i väntan på bättre tider. Det är en av anledningarna till att många slutar skolan med dåliga betyg, eller i många fall underkända, vilket nu betecknas som skolans kris. Men krisen är störst för de ungdomar som kämpat sig igenom alla dessa år och sedan behandlas skandalöst av Arbetsförmedlingen.

Det sorgliga är att det här problemet har sopats under mattan år efter år. Man använde sig helt enkelt av minsta motståndets lag, att ta tag i problemet var alldeles för svårt och jobbigt. Det som för mig visar på en oförklarlig avsaknad av insikt hos våra politiker, är oförståelsen för de olika förutsättningar människor har i vårt land.

Alla de med läs- och skrivsvårigheter har upplevt det som att de inte existerar. När man talar om vikten av utbildning, är det för alla dessa som ett slag på käften. Det har blivit en betydande skara med detta handikapp under åren som fylls på hela tiden. Det går inte att säga till alla dessa att de får skylla sig själva, eftersom det är ett ärftligt handikapp.

Varför alla dessa personer behandlas på samma sätt som alla andra av våra myndigheter är obegripligt. Den största syndaren att bombardera dessa människor med brev – trots att de inte kan fatta innehållet – är de offentliga verksamheterna.  Istället för att tala om könsfördelning och miljö, varför inte först se till att de med läs- och skrivsvårigheter plockas in i gemenskapen. Ska det vara så svårt att bestämma reglerna för de verksamheter som är till för invånarna. Ett telefonsamtal från myndigheter blir dessutom billigare och ger ett snabbt svar, för dumma i huvudet är inte dessa människor. Många av dem har tekniska begåvningar utöver det vanliga, men det har nonchalerats av oförstående politiker.

Det kravsamhälle som skapats gör inte det hela bättre, snarare tvärtom. Det talas om vikten av utbildning och vidareutbildning, men till det krävs både läshuvud och pengar. Problemet med en tidigare bedrövlig utbildning skjuts över på invånarna, att de måste ta större ansvar för sin framtid. Det hela är enkelt att genomskåda, att alla måste utbilda sig inför framtidens jobb, är ingenting annat än ett försök att skyla över ett fiasko. Det blir svårt att reparera resultatet av tidigare politiska beslut, som orsakat vanskötsel av vårt utbildningsväsende.

Jag har många gånger frågat mig varför och kommit fram till, att vårt lands politiker kämpat för att visa att vårt land varit finare än vad det är. Alla skulle kunna få en högre utbildning, ett snobberi som visat sig vara förödande för många av landets invånare. Naturligtvis är det genant för våra politiker, att det finns ett stort antal människor i vårt land som inte kan läsa och skriva. I vårt land ska det helst inte finnas låglöneyrken, det kan andra länder ha.

Bondekrisen är därför inte förvånande. Man får en känsla av att bönder inte passar in i ett modernt högteknologiskt samhälle, det ska satsas på saker som kan göra andra länder avundsjuka. Vårt land ska ligga i framkant inom alla områden. För att uppnå det målet krävs ett ledarskap som uppmuntrar invånarna, men i vårt land är det tvärtom. Någon självrannsakan finns sannerligen inte hos våra politiker, vad har de att visa upp i form av kunskaper och lysande intellekt?

Inte mycket om man ser till det som hänt i vårt land de senaste tjugo åren. Den politiska processen rör sig i snigelfart i förhållande till hur allt förändras. Den osannolika framgången för SD, borde fått våra politiska makthavare att vakna upp och se sig omkring och ställa sig frågan: Vad är det som blivit fel? Felet är egentligen uppenbart för alla, vårt land har saknat regeringar med organisationsförmåga och mod att ta itu med problem som riskerar att urarta.

Att beslutsfattande politiker skapat ett samhälle, som utan hänsyn till hur invånarna mår – och inte minst de som hamnat i fokus lärare och vårdpersonal – har fått dessa människorna att tänka: Så här vill vi inte ha det. Det borde vara regeringens största bekymmer, för annars kommer eleverna aldrig att få bättre kunskaper och sjukvården kommer att kollapsa. Vad vi nu kan se är resultatet av är politiska samhällsexperiment som misslyckats kapitalt.

Men problemen hopar sig framöver. På Socialdemokraternas kongress fanns inte det största samtalsämnet bland folk på mindre orter, nämligen flyktingar som kommer i hundratal. En representant för Arbetarkommunen i Sandviken framförde, att det måste till en bättre fördelning. Att flyktingar ska komma in på arbetsmarknaden i Sandviken eller länet som helhet är en omöjlighet. Det har det varit i många år och inte minst är ungdomsarbetslösheten är hög.

De som nu vänder Socialdemokraterna ryggen till förmån för SD är inga rasister, men kommer säkert att bli det om ingenting görs. För Sandvikens del har stadsbilden ändrats, vilket oroar de äldre. Flyktingar på gatorna och tiggare vid alla affärer har fått många äldre att be anhöriga om hjälp att handla, de upplever förändringen som skrämmande. Eller som en äldre dam sa: Vad har hänt med vår en gång så trevliga stad?

Göran Persson uttalade sig i samband med kongressen, att alla dessa flyktingar och invandrare  kommer att behövas i framtiden. Tydligen har ingen talat om för honom, att om någonting växer sig för stort, blir det till en koloss på lerfötter. Det är möjligt att Persson en dag behöver någon som mjölkar hans kor i framtiden, vad vet jag.  Men det hade inte varit Persson om han inte samtidigt lagt fram en brasklapp, att invandring och flyktingmottagning måste tas upp till diskussion.

Det kommer regeringen att göra. Får man tro tidningarna kommer den frågan upp 2017, det finns annat som är betydligt viktigare. Det uttalandet fick säkert ytterligare ett antal människor i vårt land att fundera på att lägga sin röst på SD vid nästa val. De andra partierna anses vara lika handlingsförlamade som Socialdemokraterna.

För våra politiker måste det vara en enorm omvälvning att tvingas ta tag i verklighetens problem, inte om det fantastiska samhälle de ostört fått gå och drömma om. Det finns faktiskt politiker som inte känner till att det som de kallar för ett välfärdssamhälle, i själva verket började kallas så, därför att den  ursprungliga politiska drömmen om Folkhemmet gick i kras. Anledningen var att fortssätta lura alla de äldre, som betalat världens högsta skatter för att få en tryggad ålderdom.

Man måste se för att kunna tro brukar man säga och det de äldre sett och fått uppleva, har gjort att Socialdemokraterna gått kräftgång. Massvis med företrädare för partiet har blivit kapitalister, hur nu det kunnat vara möjligt, från att ha varit arbetarklassens företrädare. Att de som sagt sig vara deras företrädare, lever gott på pensioner som en arbetare inte har i månadslön. Bara det en skam för hela det politiska etablissemanget.

Den förra regeringen visade öppet att de misstrodde invånarna och gjorde försämringar, som de trodde skulle sätta press på sjuka och arbetslösa. Men det fungerar ju faktiskt tvärtom, krav skapar ett hårdare klimat för inte bara de drabbade, utan också för beslutsfattarna. Det är inte bara SD som växer, det gör också de rörelser som växt fram ur det många ser som orättvisor. Rättvisekravet kommer att bli det största problemet för den här regeringen och även kommande. Det kan bli så när de makthavande inte litar på invånarna, det gör att invånarna inte litar på de politiska beslutsfattarna.