Oroande rapporter om att allt fler blir sjuka, får mig att
dra slutsatsen att ett sjukt land, skapar sjuka invånare. Det som var tänkt att
bli ett välfärdssamhälle har visat sig bli ett samhälle ingen vill ha. Alla
försök att få fason på vårt land har visat sig bara förvärra. Hur det ska sluta
vågar man inte ens tänka på.
Stefan Löfven efterlyser ordning och reda, att invånarna
måste ta sitt ansvar. Han borde ha börjat i rätt ända, för det finns
beslutsfattare som när någonting händer, frånsäger sig allt ansvar. Det
hänvisas till att besluten fattats i demokratisk ordning, det vill säga en hel
hög med närvarande vid besluten måste dela på ansvaret. Någon ytterst ansvarig
kan därför inte pekas ut och sättas vid skampålen.
När det en gång stora partiet krympt till att inte längre få
majoritet, har det blivit en salig röra av landstingsråd och oppositionsråd
inom kommuner och landsting. I många fall är det effekten av att det stora
partiet med alla medel försöker klamra sig kvar i maktposition genom att ta hjälp av flera småpartier. Att den
politiska maktkampen går ut över invånarna tycks inte iblandade politiker ägna
en tanke, men det är vad som sticker invånarna i ögonen.
Tyvärr är det mesta i vårt land styrt av politiska beslut
och verksamheter som tvingas följa dessa. Med andra ord är allt uppbyggt kring
vad som beslutas, men det finns ingen säkerhetsspärr om det visar sig att
beslut blivit alldeles uppåt väggarna. Den som upptäcker felen och
snedeffekterna är invånarna, men då är skadan redan skedd.
Det politiska kaos vi kan skönja beror på upprepade felaktiga
beslut som tagits, men invånarnas klagomål har inte tagits på fullaste allvar.
Det diskuteras en hel del i gatans parlament och efter den senaste mätningen
där Moderaterna nu är största parti, börjar människor fundera över hur de ska
göra sitt drag. Alliansen vill de inte ha tillbaka i regeringsställning, inte
heller vill de ha en rödgrön. Alternativet verkar vara SD, som då skulle kunna tvinga alla
att samarbeta.
De som ser det som enda lösningen är gamla personer, som i
hela sitt vuxna liv röstat på Socialdemokraterna. Besvikelsen är stor över hur
partiet förändrats till att enbart ha makten som mål och glömt bort sina
väljare. Försämringarna i vårt land har på ett påtagligt sätt påverkat de
äldre, men de har även sett hur illa barn och barnbarn behandlats.
Den samhörighet som en gång fanns med partiet finns inte
längre. De ser att de personer som säger sig företräda dem kan räknas som
kapitalister med svindlande löner och att många före detta företrädare, har
tillgångar som skrapats ihop genom sina uppdrag. Gapet mellan de ledande inom
partiet och väljarna har blivit för stort och kommer inte att kunna överbryggas
inom överskådlig tid. När dessutom partiet genom sin ålderdomliga syn
kolliderar med verkligheten, har det svårt att locka till sig de unga väljarna.
Oavsett vad partiet står för, har SD blivit någonting som
ligger i tiden. Invandring och flyktingmottagning är en fråga som öppet
diskuteras överallt, utom i Riksdagen. Ju mer det diskuteras desto fler dras in
i det hela och börjar se sig omkring. De som vaknat upp av diskussionerna är de
som tidigare haft fullt upp med sina egna problem, men upptäckt att invandring
och flyktingmottagning även påverkar deras liv.
Svenska politiker har varit alldeles för naiva och trott att
svenska folket skulle vara förstående för andras lidande. Vad som glömts bort
är att många svenska invånare av skilda orsaker har det lika svårt, men möter
till och med mindre förståelse för sina problem hos våra myndigheter än
invandrare och flyktingar. Det gäller att städa framför egen dörr innan någon
kan släppas in.
Vårt lilla land har inte kapacitet att vara världens
samvete, det klarar inte ens av att ta hand om sina egna. När många kommuner
idag gnuggar händerna över miljoner som kommer in genom flyktingmottagning, är
det en kortsiktig inkomst. Hur det kommer att se ut om fem eller tio år går
inte att överblicka. Men någonstans läste jag att om femton år, kan vi ha det
lika dåligt som i Bulgarien, om inte våra politiker börjar sätta landet främst
istället för att kriga om makten.
Min erfarenhet av svenskar är att vårt land aldrig kan bli
mångkulturellt, motsättningarna kommer att öka efterhand som invandrare och flyktingar
blir fler. Gränsen är redan nådd, det är lätt att höra för den som rör sig ute
bland folk.
I Amerika tvingas de som söker sig dit, att anpassa sig till
det amerikanska sättet att leva. I vårt land tillåts invandrare och flyktingar
leva som de gjorde i hemlandet, med följd att vi fått uppleva bland annat
hedersmord och unga som sympatiserar och reser tillbaka till hemländerna för att strida med IS. Vilket land har störst möjlighet att integrera invandrare och flyktingar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar