Verkligheten har kommit ikapp MP.

Det är bäddat för stor dramatik när det gäller en stramare flyktingmottagning. Det finns en majoritet för flyktingmottagning var det en miljöpartist som sa. Hos MP:s anhängare kanske, men de representerar bara en pytteliten del av landets invånare. I en opinionsundersökning visade sig en majoritet vara emot, en folkomröstning där landsbygden och småstäder som påverkats av flyktingmottagningen får vara med, skulle det överbevisa MP?

Det är det här MP totalt missuppfattat, att beslut måste fattas med svenska folkets bästa för ögonen. Det finns inte utrymme för politiska ideologier eller vad det egna medlemmarna vill. Det gäller även inom S som förhoppningsvis insett hur allvarligt läget är.

MP anser att de skall vara med och bestämma, det tycker inte 96 procent av svenska väljarna. Men S har gett dem möjligheten vilket fått Löfven att hamna i minst sagt bekymmersamma situationer som skadat partiet. Det är verkligheten som nu kommer att styra de beslut som måste fattas, någonting MP gång på gång visar sig främmande för.

Har de tänkt på att partiets öppna hat mot bilismen kan beröra barnen? I en rapport varnas för att de unga rör på sig mindre och överger inte minst lagsporter, vilket inte får den med ögonen öppna förvånad. Föräldrarna har helt enkelt inte råd med de ständigt dyrare kostnaderna i form av material och skjuts med bil till dessa aktiviteter.  Bilåkande vill MP motverka, men att ta sig till idrottsarenor med kommunala färdmedel blir både krångligare och dyrare, trots att dessa är subventionerade. 

I dag skryter alla partier om att de är miljömedvetna, den nisch MP en gång hade finns inte längre, nu  är det de verklighetsfrånvända sätten att rädda vår miljö och hur de påverkat människors ekonomi, som fått tidigare sympatisörer att vända partiet ryggen. Den som får makt måste använda den klokt, annars fungerar den som ett tveeggat svärd. 

 

Kan förstå om Löfven nu lider helvetets alla kval, misstaget att ta med MP i regeringen har lett fram till en återvändsgränd. Löfven har för att kunna sitta kvar och behålla makten gjort så många eftergifter att det skadat landet och tyvärr även en mycket stor del av invånarna.

Pandemin har gett S ett lyft men det beror på den osäkerhet och rädsla som finns, men det är bara ett halmstrå invånarna klamrar sig fast vid. Det är när det är över som kritiken kommer, så är det alltid. Men redan nu har många kommit underfund med att det skyddsnät som en gång fanns för invånarna trasats sönder. Det är när invånarna blir medvetna om att vårt samhälle inte är skapat för invånarna helvetet bryter lös. 

Den enorma politikerkåren har tidigare kunnat klara sig undan nedskärningar, men efter pandemin är det tveksamt om de längre har ett säkert uppdrag. En framträdande Moderat anser till och med att antalet ledamöter i riksdagen bör skäras ner. Det kan man förstå eftersom alldeles för många inte har någon annan funktion att fylla än att trycka på knappar vid omröstningar. Det fungerar med 55 ledamöter för närvarande, det skall inte behövas så många fler vilket gör att partierna måste se över vilka som bara finns med som ja-sägare.

Det börjar alltså röra sig i rätt riktning, det finns alldeles för många politiska företrädare och byråkrater i vårt lilla land. Hela den enorma apparaten bekostas med skattepengar som nu kommer att behövas för att rusta upp det som legat för fäfot under alldeles för många år. Om inte invånarna får valuta för sina pengar kan vi vänta oss en verklig rysare vid nästa val. 

Men vem kommer egentligen att stå som vinnare vid nästa val? Det kan visa sig att inget parti har något förtroende hos invånarna. Alla politiker har fått sina uppdrag om bakfoten, de skall inte bestämma över invånarna utan besluta om hur invånarna vill ha det. Ganska svårt att förstå tydligen eftersom alla partier utom SD, inte lyssnar på det som diskuteras i gatans parlament. Det är det som gjort SD till vad de är i dag.

Men det är en sak att lyssna och säga rätt saker, de skall kunna bli verklighet också och där finns våra politiska partiers akilleshäl. Tre partier som är halvstora och resten små skapar problem. Alla slåss för sin överlevnad.

SD kommer inte att få en majoritet bakom sig för många av de förslag de har, eftersom de andra partierna inte kommer att ställa sig bakom. M och KD ser gärna att SD stöttar deras förslag, men där går gränsen. Ensam är inte stark när det gäller i demokratisk ordning fattade beslut. 

Hur än partiledningarna vänder och vrider på sig numera drar inte alla medlemmar åt samma håll. De politiskt aktiva är lika splittrade som svenska folket. Störst motstånd verkar finnas inom S som tycks ha tappat kompassen och irrar runt i okänd terräng. Även Centerns ledning har kommit på kollisionskurs med de gamla trogna väljarna, men har inte insett det.

 

Som grädde på moset kommer nu det krispaket som EU tvingat fram och som Löfven säger sig haft mandat att gå med på. Han har inte mandat av svenska folket, de procent som står bakom honom är i klar minoritet. Kanske förstår inte Löfven vad ordet mandat betyder, ser inte bättre ut. Han leder regeringen på nåder, eller snarare på grund av ett rävspel som inte godkänts av svenska folket.

Efter nästa val vet vi hur svenska folket bedömer regeringen och Löfvens insats. Kanske kommer han som Gunnar Hedlund då partiet ännu hette Bondeförbundet, kommenterade tappet av sympatisörer: De kanske har dött. I Löfvens fall ligger en stor sanning i det, många av de trogna sympatisörerna har Coronaviruset tagit död på.

Visst är det en märklig värld vi lever i, de som skall vara invånarnas företrädare uppträder istället som överförmyndare och bestämmer hur allt skall vara. Är vi inte en demokrati där folkviljan skall styra?