Jag kan se tillbaka på en av de tyngsta perioderna i mitt liv och än går det inte att se slutet på den. Det är ingen tröst att vänner och bekanta ser det på samma sätt, alla har blivit en erfarenhet rikare. Förhoppningsvis en erfarenhet som skall driva på en förändring av vårt fullständigt misslyckade välfärdssamhälle och styrelsesätt.
Råkade höra Löfvens jultal där han pratade om hur viktig gemenskapen är, men under sex år vid makten har han splittrat landets invånare. Gamla gråsossar skakar bekymrat på huvudet, är karln verkligen socialdemokrat?
Vår finansminister uttalade sig att pandemins verkningar kommer att ta död på nyliberalismen. Det är i kriser det visar sig att ansvaret ligger på staten, de privata aktörerna tar inte på sig något socialt ansvar, de står bara till svars inför aktieägarna.
Privatiseringarna visar sig nu vara ett misstag, det handlar inte bara om vården och skolan, det handlar om vad som sker när invånarna blir vilsna och fattigare. När de gamla blir fler, sjukdomstiden längre och arbetslösheten stiger på grund av företag som försvinner.
Stora riken har fallit tidigare om man ser tillbaka. Kanske av samma anledning som nu, framtiden har inte legat längre bort än några kvartalsrapporter. Påhejade av regeringar har människor världen över konsumerat för lånade pengar, det har handlat om ekonomisk tillväxt.
Ingen tycks ha insett att vi skulle nå en gräns då det planade ut för att sedan bära iväg utför. Hur lång utförsbacken blir den här gången kan inte någon förutsäga. Inte heller vad många människor skall leva av för lång tid framöver.
Från att varit osynliga under lång tid har regeringen vaknat upp och vill agera överförmyndare för invånarna. Vill vår regering göra sig ovän med invånarna är de inne på rätt väg, men rätt väg för invånarna hittar de nog aldrig.
När vi nu hamnat där vi troligtvis inte skulle hamna är det inte längre Folkhälsomyndigheten som håller pressträff, utan regeringen. Var gömmer sig MP:s språkör? Trots pandemin fortsätter de i ett hörn hitta på nya skatter och avgifter på saker som folk antagligen inte kommer att ha råd med.
När det står mellan en dödlig pandemi och en kommande klimatkris är det människan i nutid som måste prioriteras. Klimatet får bli som det blir, nu väntar en tid då de politiska misstagen måste rättas till. Om inte kommer vårt land att få stora problem.
Det är nu allt som skulle rättats till för många år sedan visar på de enorma orättvisor som finns. Hur de som tänkt fel skall kunna tänka rätt är obegripligt. Det enda som lyckats någorlunda är att hålla ner sjuktalen, trots att det nog inte funnits så många sjuka någon gång i vårt land.
Det som förvånar mig är att inte arbetslösheten ligger över tio procent, men det kommer antagligen att göra en bit in på det nya året. Många företag lever på marginalen och allt fler av invånarna göt det tyvärr också. Dessutom har pandemin förändrat människors sätt att tänka, de flesta har blivit försiktigare.
Du har bara ett liv så se till att få tid att lukta på blommorna kunde jag läsa på en tavla när jag blev inbjuden till en husvagn i Amerika på sjuttiotalet. Den som ägde husvagnen hade varit chef för ett stort företag men insett att arbetet berövade honom möjligheten att leva som han själv ville.
Husvagnen hade varit hans frus idé eller snarare dröm. Att ha sitt eget krypin när de besökte barnen och att kunna välja klimat. Efter alla år i Chicago ville hon ha varmt och skönt året runt men inte på samma plats. Den drömmen tror jag finns hos många.
Det är inte alla förunnat att kunna leva så, men det skall vara möjligt att leva på de platser vi själva vill. Politiska beslut som medfört att vissa platser snart är obeboeliga på grund av avsaknaden av det som är självklart i större städer. De politiska makthavarna har helt missat att de skapat ett samhälle allt färre vill ha.
I artiklar har man nu kunnat läsa om människor som säger sig älska det de håller på med, men oförstående chefer får dem att tappa glöden. Det handlar om människor som inte är utbytbara, det finns inga omåttliga reserver att ta av. Det är när en kris uppstår invånarna inser vilka som behövs för samhällets fortlevnad och vilka som inte göra det.
Vårt land är så insnärjt i en byråkrati som inte varit förberedd på någonting. Alltid när det händer någonting är det någonting våra politiker inte kunnat se komma. Om man bortser från en kommande klimatkris vilket gjort att de nu stället fallit platt på näsan med alla ägg i samma korg och det blir äggröra av allting.
Det som nu händer visar att våra så kallade politiska företrädare inte har en aning om hur de skall hantera följderna av en kris. Det talas om återstart men det kommer att bli en lång process. Vi vet inte ens hur mycket av det vi haft kan återstartas. Man måste se det som en sanering av den överetablering det blivit.
Det vi hade var inte hållbart, varken för staten eller invånarna. När det nu måste tänkas i nya banor är det politiska etablissemanget definitivt på efterkälken och alla utredningar kan kastas i papperskorgen. Vad de makthavande kommer att ha framför sig är ett blankt papper där förslag om hur allt skall kunna repareras skall skrivas ner. Det bäst är att riva och bygga upp någonting nytt.
Enklast är antagligen att utgå från en tid då det fungerade någorlunda och hur vårt samhälle då var uppbyggt. Det har ingenting med att uppfinna hjulet på nytt utan förbättra det så att det kan rulla i många år. Enbart att få fason på vården och skolan kommer att ta många år, om det ens är möjligt efter alla år av vanskötsel.
Ett utdrag av det Hugh Walpole skrev för många många år sedan kan förklara att det blivit som det nu är. Man kan koncentrera sig på ett intresse så att man blir immun för andra appeller, gräva in sig i ett fack så att det blir ett intellektuellt elfenbenstorn.
Våra politiker har varit fixerade vid helt andra saker än att prioritera invånarnas säkerhet både vad gäller ekonomi och det som alla betalar skatt för att få utfört. Invånarna är inga kunder eller brukare, det är deras pengar som skapar grunden för ett samhälle.
Svenska folket vet nu i alla fall vilka som gör rätt för att avlönas med skattepengar och att ett stort antal andra är en ekonomisk belastning för invånarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar