Vår enorma byråkrati är som en kvarnsten runt halsen på invånarna.

Det känns ganska skönt att det nu finns flera än jag, som kritiserar den ekonomiska politik, som till viss del styrts av Anders Borg. Med sina kunskaper var han antagligen den, som skulle lägga grunden för en stabil ekonomi. Av någon anledning hamnade han efter ett par år i kläm, mellan starkare krafter inom partiet. Överskottsmålet lades på is, det var jobbskatteavdraget som skulle prioriteras.

Tror säkert att Borg insåg, att jobbskatteavdraget bara var ett förtäckt bidrag och ett dyrbart sådant. Det fanns inga teorier som stöd för att det skulle ge nya och flera jobb. Och så blev det ju inte heller. Däremot orsakade detta bidrag så att vissa grupper i vårt samhälle drabbades hårt och inkomstklyftorna ökade. Den borgerliga regeringen har haft svårt att skilja mellan, vad som är statens och vad som är invånarnas pengar.

Ökade inkomstklyftor är lika skadligt som en ekonomisk kris, finns det ett flertal ansedda ekonomer som kommit fram till. Det hjälper inte om de som arbetar får mera pengar att röra sig med, när en stor del av den övriga befolkningen får mindre. För att ett land ska kunna ha en långsiktig ekonomisk tillväxt, måste inkomsterna vara någotsånär jämnt fördelade.

Moderaternas politik går ut på det rakt motsatta. Övertygelsen att mera pengar till de rika skapar nya jobb, inger inget förtroende. Bäst bevisas det av de storslagna planerna partiet hade för åtta år sedan. Vår statsminister talade ofta under den första mandatperioden om att Moderaterna skulle bli ett statsbärande parti. Drömmen om att bli ett statsbärande parti sprack redan vid förra valet, därför är vi nu framme vid ett femte jobbskatteavdrag. En panikåtgärd, javisst, men de hade ingen plan B om den egna politiken skulle misslyckas.

En sak har förhoppningsvis vår statsminister lärt sig, det går inte att köpa röster genom bidrag, det fick sossarna lära sig den hårda vägen. En god sak har det i alla fall fört med sig, de båda stora partiernas politik har fått väljarna att tänka sig för både en och flera gånger. Med den intensiva bevakning som finns i vår moderna värld, är det lätt att se hur nackdelarna av beslut väger tyngre än fördelarna. Men någonting som definitivt underskattats av de stora partierna är, att invånarna tröttnat på att styras i en riktning de själva inte vill gå.

Det politiska styret har helt enkelt gått för långt och inkräktar alldeles för mycket på invånarnas livsvillkor. De skatter som betalas in är ämnade för att staten, kommunerna och landstingen ska utföra saker i invånarnas tjänst. Vad som hänt är att invånarna tvingas föda allt fler med politiska uppdrag eller politiskt skapade jobb, vilket gjort att kärnverksamheterna tvingats till besparingar. Till och med de politiskt aktiva måste inse det ohållbara i att detta kan fortsätta.

Det är inte de så kallade folkvaldas uppgift att skapa ett samhälle som de vill ha det, de ska helt enkelt försöka skapa ett samhälle invånarna vill ha. Utan att våra makthavande politiker ens lagt märke till det, har vårt land blivit så byråkratiskt, att inte ens de själva kan driva igenom vad de tänkt sig.

När nu en siffra presenterats som säger att endera måste skatterna höjas med mellan 50 och 100 miljarder, eller så måste pengarna sparas in på något sätt, inser man allvaret. Vår enorma byråkrati kostar åtskilliga miljarder per år, men det gör även politiker och politiskt skapade jobb. Vi börjar med andra ord närma oss den punkt då staten måste anpassa sig till verkligheten. Invånarna är inte villiga att betala mera i skatt, om det inte sparas in på kostnader för vårt lands byråkrati.

Riksdagens ledamöter  kan utan problem bantas till hälften, det skulle ge kortare beslutsvägar och effektiviteten öka. En sådan åtgärd skulle inte bara spara in en massa riksdagsmäns löner, utan också den administration som riksdagsarbetet kräver. Tjänstemannastaben har växt oroväckande de senaste åtta åren. Ett politiskt förtroendeuppdrag ska innebära att personen för att ta sitt sociala ansvar, till och med bantar bort sig själva om det är nödvändigt.

Så har det aldrig resonerats inom de politiska kretsarna, istället har de produktiva medarbetare inom de offentliga verksamheter avskedats. Inom den offentliga sektorn är lönekostnaden för politiker och politiskt skapade jobb en kostnad som invånarna i framtiden inte kommer att orka bära. Om inte någonting görs åt detta redan nu, finns ingen framtid för vårt land.