För den fattige är pengar mera värt än vackra ord.

Runt om i världen ser man med oro på det som händer i Ukraina, kan det vara början på ett nytt världskrig på gång? Kanske ändå inte, för ansedda ekonomer anser det mindre troligt, än en ny ekonomisk kris. Anledningen anses vara att alla pengar måste vara i omlopp i vår nya globala ekonomi, att frysa inflytelserika och enormt rika ryssars pengar, skapar obalans i hela systemet.

Visst kan det finnas en sanning i det, men det bevisar i så fall att pengar, är mäktigare än något lands ledare, att pengar till och med kan få dem avsatta. Att vara den som haft stenkoll på Rysslands pengar har gjort det möjligt för Putin att ha full kontroll. Men han hade inte räknat med att de kunde bli ett vapen som riktades mot honom själv, vilket kan visa sig vara hans stora misstag.

Att det kan gå snabbt utför med ett lands ekonomi är ingen väl bevarad hemlighet. Inte heller att Putin med hjälp av Ryska folkets pengar köpt lojalitet, vilket varje dag kostar enorma summor. Den dag det inte längre finns obegränsat med pengar, försvinner också de tidigare lojala.

Det för tanken till likheter med vårt eget land. Jobbskatteavdraget är inget annat än ett försök att köpa lojalitet. Av den anledningen har vår statsminister med en stridshingsts frustande försvarat jobbskatteavdraget. Men ett bidrag som har en osäker framtid ger inget gehör, när de samtidigt talas om skattehöjningar.

Nåja, det är inte bara den borgerliga alliansen som använt alla pengar till så kallade reformer istället för underhåll av landet och dess invånare. Det har pågått sedan sextiotalet när andra länder kommit ikapp det försprång vårt land hade efter andra världskriget. Vi har sedan dess haft regeringar som slösat bort invånarnas pengar på ett skrämmande sätt.

Varför inga ekonomer – om man undantar Ulf af Trolle på sjuttiotalet – fördömt den enorma utbyggnaden av vår byråkrati, är åtminstone för mig en gåta. Ulf af Trolle förespråkade att hitta den inkomstbringande kärnan i krisande företag och göra sig av med resten. För ett land gäller samma princip, ju större barlast desto djupare och tyngre går vår stolta svenska skuta. Att den dessutom vid hårt väder riskerar slagsida och sjunka, ska bara ses som en parentes.

En åsikt som delas av många är att Moderaternas stora inflytande på den förda politiken har varit förödande för både landet och en stor del av invånarna. I och för sig märkligt eftersom vi har haft en minoritetsregering senaste fyra åren. Eftersom Moderaterna mist sin styrka, måste det betyda att oppositionen varit svag.

Det inger knappast förtroende att oppositionspartierna ska vara de som ska åtgärda landets problem. Ju mer MP och V lägger fram sina önskemål blir många väljare osäkra. De måste i vår moderna värld se om sitt hus, det vill inte förlora någonting av det de fått. Antalet invånare som inte fått någonting alls, utan snarare fråntagits det de haft tidigare har växt senaste åren. Antagligen blir det som vanligt, att den som lovar mest blir vinnare vid valet.

Av någon anledning utgår våra politiskt aktiva från att svenska folket ska ställa upp och rädda landet ytterligare en gång. Men ett folk som återkommande fått höra att det måste rädda välfärden, men istället sett den falla sönder och samman, letar efter orsaken till varför inte pengarna räcker till det de är avsedda för.

De frågar sig om det verkligen behövs så många med politiska uppdrag, när personal som behövs ständigt bantas bort och de som blir kvar inte klarar av sina arbetsuppgifter. Behövs verkligen politiska "arbetsledare" som övervakar meriterade anställda chefer? Hur mycket skulle sparas in om dessa förtroendeuppdrag togs bort? De politiskt tillsatta måste ses som en onödig kostnad invånarna inte har råd med när pengarna tryter.

Alla är medvetna om hur viktiga pengar är, de är en nödvändighet för att överleva. Det talas inte mycket från politiskt håll om att många blivit fattigare i vårt land de senaste åtta åren. Mycket på grund av försämringarna inom trygghetssystemen, men också att kostnaderna ökat för inte minst hyror av bostäder. Hyran har blivit en tung post för alla med låga pensioner, drabbats av sjukdom eller arbetslöshet.

På något underligt sätt tycks våra politiker bortse från detta och koncentrerar sig istället på att tävla om hur fler jobb ska kunna skapas och att undervisningen i skolorna ska bli bättre. Vad jag kan förstå kan inget av dessa saker lösas av de politiska makthavarna, det måste ske på naturlig väg. Att skapa nya jobb inom de offentliga verksamheterna dränerar de gemensamma medlen, vilket leder till att skatter måste höjas. Med andra ord står politiker maktlösa när det gäller att reparera tidigare misstag.

Så långt i resonemanget, vad har då våra politiker att erbjuda inför valet i höst? Vad vi får höra är floskler inlindade i vackert tal, vilket ger en känsla av att inget av de politiska partierna, har någon lösning att komma med. För alla de som lever på fattigdomsgränsen (vilket är alldeles för många i vårt land) är pengar viktigare än vackert tal. Om inte pengarna fördelas på ett rättvist sätt, kommer vårt så kallade välfärdssamhälle att rasa ihop.