Med politiker som går sin egen väg, går vårt land en bedrövlig framtid till mötes.

Antagligen är det bara önsketänkande, men det verkar som om att många människor de senaste åren förändrats i sitt sätt att tänka. Det förekommer inte bara inom min egen umgängeskrets, man hör det lite här och var. Vad som hänt är att många talar om vad som är väsentligt, det vill säga det vardagliga enkla och naturliga.

Den moderna människan är i många fall bortskämd på många sätt. En mycket stor del av invånarna har höga löner och vant sig vid en levnadsstandard långt över de lågavlönade, pensionärerna, arbetslösa och långtidssjuka. När de nya hårdare reglerna vid arbetslöshet och sjukdom trädde i kraft, fick de uppleva hur dessa saker genom både närstående och bekanta, påverkade de drabbades liv.

Det de kunde se med egna ögon skakade om hela deras värld, de insåg att det skulle kunna hända dem själva. Avsaknaden av förståelse för att människor kan råka illa ut av skilda anledningar, upplevdes som i det närmaste människofientligt. Mitt i allt överflöd fanns plötsligt en hotbild de aldrig ägnat en tanke, och kanske just det fick dem att tänka över vad som är viktigt.

Det har blivit allt vanligare att politikers tal om vårt lands välfärd ifrågasätts. Inte minst av kvinnorna som jobbar inom vården, som ser hur både de själva och patienterna behandlas. Samma sak gäller personal inom Försäkringskassan, där handläggare med ett samvete, dagligen tvingas fungera som domare istället för att stötta de sjuka. Att många av dessa mår dåligt har man full förståelse för.

När det dessutom kommer rapporter om att de fattigdomen sprider sig, ställer sig allt fler fråga: Var finns då den så omtalade välfärden? De som helt oförskyllt drabbats av svår sjukdom, har den hårda vägen  insett hur dåligt skydd invånarna har. Inte ens svårartad cancer har ansetts göra människor arbetsoförmögna.

På något underligt sätt är inte svenska folket förberedda på att det kan hända som ruskar om hela deras tillvaro. Ändå lurar faran hela tiden i bakgrunden. Krisen ute i Europa har visat att det går fort när någonting händer. Greker, Portugiser och Spanjorer blev tagna på sängen, deras regeringar hade mörklagt hur illa det var ställt. Misstankar finns att samma sak gjorts i vårt land av vår regering, den stabila ekonomin talas det tyst om i dag. Istället talas det nu om hur många miljarder det kommer att kosta för att åtgärda det som försummats under många år.

Det är inte längre en väl bevarad hemlighet att våra järnvägar är i uselt skick, precis som många av våra vägar. Vägskatter med mera är tydligen inte öronmärkta, inte heller invånarnas betalade avgifter till trygghetssystemet. Skolan är ett sorgligt kapitel i sig, där det visat sig att snålheten bedrar visheten. Detta förfall kan helt tillskrivas politiska makthavares trolöshet mot sina arbetsgivare, det vill säga landets invånare.

Våra politiska företrädare är ingenting annat än förvaltare av invånarnas pengar. Det står till och med i lagen att de ska förvalta skattebetalarnas pengar på bästa sätt. Skattepengar får inte användas till samhällsexperiment, som de styrande själva kallar reformer och som invånarna tacksamt ska acceptera. Det är dags att våra så kallade folkvalda följer lagen, inte kringgår den.

Med politiker som går sin egen väg, går vårt land en bedrövlig framtid till mötes.