Det blir tufft att vara politiker i framtiden.

När de borgerliga partierna pratade ihop sig till en allians för att kunna ta över makten, var det många gamla sossar som inte insåg allvaret. De hade sedan urminnes tider (med några få undantag), dikterat villkoren inom stat, kommuner och landsting. Men i ett nafs satt de själva i den obekväma sitsen, att behöva hjälp av stödpartier och två block hade skapats, höger och vänster.

För väljarna var det minst sagt förvirrande, skulle det egna partiet ha någonting att säga till om, eller ...? Ganska snart insåg de flesta att det fortfarande är störst som dikterar villkoren, men så länge det flöt på var det inte många som klagade. Ja, det vill säga, de klagomål som kom till partiledningarnas kännedom.

Det är alltid vanskligt att åtminstone utåt sett dela med sig av makten. De eftergifter som görs märks tydligare och de gamla trogna väljarna känner inte igen partiet. Det är svårt för partierna att komma ut med sina budskap, som förr all del inte är mycket värda i vår moderna tid. Det lutar faktiskt åt att vi kan få uppleva lite Polsk Riksdag framöver.

Blockpolitiken var ett panikartat påfund, framtvingat i syfte att uppnå majoritet. Naturligtvis på grund av att inget parti av egen kraft kan få majoritet. Efter senaste valet känner sig en stor del av svenska folket grundlurade, de har helt andra värderingar än det politiska etablissemanget.

De gamla etablerade partierna har tydligt tagit avstånd från SD, vilket gett det partiet en möjlighet att ge igen för gammal ost. På  sätt och vis har partiet redan gjort det, med hjälp av en ansenlig mängd nya väljare. Våra media har också fått en rejäl snyting, allt negativt som förts fram om SD, har bara retat upp en massa människor och gett partiet ännu fler sympatisörer.

Vad är det som säger att de som har en annan mening om invandrings- och flyktingpolitiken är rasister? Varför inte se det som ett misstroende mot den politik de själva för? Regering och invånare har långt ifrån samma uppfattning, det finns inte ens inom partierna.

Även de som inte kan klaga på vad de fått under de senaste åtta åren, anser att Alliansregeringens stora misstag, var att ta pengar från trygghetsförsäkringarna och sätta press på sjuka, arbetslösa, men också pensionärer. De har helt enkelt sett försämringarna som mobbning och översittarfasoner. Den skadan kommer aldrig att kunna repareras.

De politiskt aktiva som inte har politiken som födkrok, hade möjlighet att inför valet snappa upp vad folk på gatan tyckte och tänkte. Kanske vågade de inte tala om vad de hört för sina partiledningar, eller så var det ingen som lyssnade. Att det också fanns en stor grupp som inte öppet talade om hur de tänkte rösta, invaggade de etablerade partierna i falsk säkerhet.

Den nya miniregeringen tycks ha misstolkat vad invånarna egentligen vill ha. Det var inte att alla ska ha ett jobb, eller skolans urusla resultat som var den viktigaste frågan, det var hur många människor behandlas i vårt land. Att svenska folket skulle öppna sina hjärtan för invandrare och flyktingar, men inte de som ofrivilligt drabbats av sjukdom, arbetslöshet, eller haft turen att överleva och bli pensionärer, var avgörande för många.

Det är skillnad på folk och folk brukade min mamma säga och visst är det så. Men börjar man göra skillnad på folk bäddar det för oöverstigliga problem. Gamla vanor är svåra att göra sig av med och människan är så funtad, att den avskyr förändringar. De förändringar som invånarna tvingats anpassa sig till, är de största politiska misstagen som gjorts i vårt land. Det kan bli så när förändringarna gjorts utan att ens ana konsekvenserna.

Man får en känsla av att de båda parhästarna Fredrik och Anders, inte ens anade att konsekvenserna skulle påverka så stor del av befolkningen. De hade inte heller något recept på, hur det de ställt till med skulle kunna repareras. Jag har full förståelse för att de båda var ivriga att lämna politiken, ingen av dem behöver nu försvara sina handlanden.

Inom politiken kan man alltså enkelt ruska av sig ett förödande misstag, genom att vända politiken ryggen. Om det framöver läggs fram bevis på att de till och med på ett brottsligt sätt, använt trygghetsförsäkringarnas och pensionärernas pengar, kan de ändå inte straffas. Båda kommer däremot så länge de lever, att få en del av invånarnas skattepengar insatta på kontot varje månad.

Våra politiker gör som de lärt av sina företrädare, det har inte funnits några problem med förändringar. Det är väl av den anledningen den ändrade attityden hos väljarna gör dem konfunderade. De undra vad fasiken som hänt, när de gamla invanda löftena och floskler om att rädda välfärden inte längre biter.

Tidigare sade man att de som alltid gör som de brukar göra, alltid får det de redan har. Till viss del är det sant för många, men numera inte för politiker. De gör som de brukar göra, men upptäcker att de inte längre har kvar vad de hade, nämligen de trogna väljarna. Situationen är ny och våra politiker har ännu inte hunnit vänja sig vid förändringen.

Och värre kommer det att bli, eftersom det som hänt i vårt land, fått många att tänka över hur de vill att vårt samhälle ska fungera. Det betyder att makthavande politiker hamnar i den situationen, att de tvingas diskutera det de inte vill diskutera. Att de tvingas lägga korten på bordet och visa upp vad de har att komma med. Det blir tufft att vara politiker i framtiden.