Dagens politiska styrelsesätt är ett hot mot vår demokrati.

Jag har alltid haft svårt för auktoriteter, kanske mest för att de blivit det på gamla meriter. Det de lärde sig en gång för länge sedan och fastnat i ryggmärgen, upplevdes som sant vid den tiden. Men mycket har hänt sedan dess och många teorier har blivit avklädda de senaste åren. Ibland funderar man över om dess auktoriteter har vad som kallas sunt förnuft. Det borde de ha, eftersom det är någonting man får av dåliga erfarenheter.

Just dåliga erfarenheter av hur det politiska styrelsesättet fungerar i vårt land, är väl det som har fått många av landets invånare att reagera. När politiker gör tvärsäkra uttalande kan det låta rätt, men sunda förnuftet säger någonting helt annat. Att våra politiker med avund ser på SD:s framgång, beror just på att de anser sig ha rätt, men har missuppfattat hela saken.

Som det här med vår nya finansministers uttalande att ladan var tom. Nåja, inte alldeles tom, men nästan. Det fanns ju en önskelista som var tänkt att mätta fler munnar med än det som fanns. Därför blir jag inte klok på hennes resonemang, det har inte heller ett antal ekonomer blivit och högljutt protesterat. Det finns pengar, men kanske inte tillräckligt för att ösa ut miljarder på skolan, vården och det som ska justeras tillbaka till det gamla.

Varför inte bortse från den tomma ladan, sunda förnuftet säger att det i alla fall inte hjälper med mera pengar i statskassans, kommunernas och landstingens kassakistor. Alla har lärt sig (utom det rödgröna blocket) att pengar från skattehöjningar, har en tendens att rinna mellan fingrarna på våra politiker. Dessutom får exempelvis snus och tobaksskatten bara de kriminella att gnugga händerna, det är lätt att smuggla in begärliga varor till vårt land.

Är det pengar som behövs finns mycket att spara in på inom byråkrati och administration i vårt land.

Vad som saknas inom både stat, kommuner och landsting är organisation. Man får en känsla av att den ena handen inte vet vad den andra gör. Första gången svenska folket blev medveten om att ingen egentligen vet hur vårt land ska bete sig i en krissituation var Estoniakatastrofen. Som grädde på moset kom Tsunamikatastrofen, där ingen ansvarig gick att nå. Det senaste var den stora skogsbranden, som hade kunnat begränsats om det funnits en organisation för just en stor skogsbrand. Andra länder har det, till och med plan som kan bomba skogsbränder.

För mig är det inte alls på något sätt konstigt att resultaten i skolan blivit sämre med åren. Nu är det obehöriga lärare som får ta på sig skulden, men ansvaret ligger betydligt högre upp. Ytterst ansvarig är alltid regeringen, som sovit gott under tiden kommunerna för att hålla sin budget, snålat in på både material och lärare.

Man kan fråga sig varför skattepengar har en förmåga att försvinna på ett oroväckande sätt. Vart har alla pengar som betalats in för att underhålla vägar och järnvägar tagit vägen? Alla fordon betalar vägskatt som man utgår från att de också används för att bygga nya och underhålla de gamla. men så är det inte, bara en del av dessa pengar går till vad de är avsedda för. Måste man vara politiker för att fatta hur det kunnat bli så?

Den skatt alla betalar är till för att de offentliga verksamheterna ska utföra saker åt invånarna. Det naturligaste vore naturligtvis att pengarna öronmärks, det ska inte vara möjligt att använda pengarna till någonting annat. Hur politikeryrket kunnat bli så välbetalt är en gåta, eftersom deras löner betalas med skattepengar som är ämnade för annat. I kärva tider är det på politikers löner och förmåner det ska sparas in i första hand, istället för att höja skatter. Det kallas för att ta socialt ansvar för landet.

Den kohandel vi kommer att få uppleva för att få igenom inte minst budgeten, känns bara olustigt för oss som tvingas se på. Det skulle ju ha varit så enkelt att de två största partierna satt sig ner och resonerat om vad som är bäst för landet. Att slänga prestigen och tävlan om vem som är bäst på ditt eller datt, utan istället gemensamt se till att alla onödiga kostnader tas bort. Det finns nämligen inget parti som ensam vågar ta tag i detta enorma problem

Om de två stora partierna inte lärt läxan att de måste lyssna på vad folket vill, gräver de sin egen grav. Det är inte SD som är det stora hotet mot landets demokratiska styrelsesätt, det är partierna själva som inte uppfattat signalerna om att svenska folket börjat få nog. Det är på de små orterna SD växer, det är dags att börja fråga sig varför.

Den politiska maktkampen har inte resulterat i annat än att det mesta förfaller. De stora partierna går kräftgång och små partier som aldrig kommer att få folkligt stöd, tillåts vara med och ställa villkor. I kampen mot SD glöms F! bort, det kommer att bli slagsmål om köttgrytorna framöver. Jag kan inte se annat än att dagens utspädda politiska styrelsesätt, är ett hot mot vår demokrati.