Dags att slå ihop de kloka huvuden som finns, oavsett partifärg.

Det lutar åt att vår nya statsminister tvingas lägga mycket tid på förhandlingar, för att kunna nå kompromisser om ditt och datt. För första gången har det politiska etablissemanget fått känna av hur det är att styras till handlingar de själva och partiet inte vill. Från politiskt håll läggs skulden på alla de som lade sin röst på fel parti och inte de gamla etablerade partierna, Att folk inte begrep sitt eget bästa.

Men om det nu råkar vara så, att många röstade efter vad de ansåg vara deras eget bästa och som tröttnat på, att styras av hur partierna anser att invånarna ska tycka och tänka. Som det här att jobblinjen kommer att fortsätta, trots att skaran av motståndare växer lavinartat. Dessutom ställer sig allt fler frågan varför invånarna ska vara samhällsnyttiga, det vill säga försörja både det ena och andra. De betalar skatt för att få jobb utfört av de offentliga verksamheterna och att de politiskt tillsatta förvaltar skattepengarna på bästa sätt för invånarnas bästa.

Trodde i min enfald att våra politiker fått sig en tankeställare efter SD:s framgång, men icke. Allt ska gå efter en gammal mall som kallas i demokratisk ordning fattade beslut. Om besluten sedan kan ses som odemokratiska hör inte till saken. Att vara politiskt korrekt är viktigare, men det passar inte in i det moderna samhället, som blir allt svårare att hantera.

Nåja, makten berusar brukar man ju säga. På något sätt anser många att uttalandet vid regeringsförklaringen, att vårt land ska erkänna Palestina visar på det. Men kanske ska det mest ses som en rejäl nybörjartavla, som orsakat beska kommentarer utomlands. Men även här hemma har det väckt blandade känslor. Vad det handlar om är ju den nya regeringens åsikt vår nya statsminister framförde, men glömde bort att många kanske inte har samma åsikt.

Uppträder vår nya statsminister på samma sätt i andra känsliga frågor, kommer han knappast att bli populär. Risken finns att det blir en salig röra av alltihop, att den nya regeringen precis som den gamla alliansregeringen, vill förändra utan att inse konsekvenserna. För vad som än läggs fram, kommer att få svårt att passera nålsögat.

Det politiska etablissemanget har alltid kunnat förlita sig till den politiska korrekthet som funnits, lite av en för alla, alla för en. Ett bevarande av den politiska makten, att kunna bestämma hur invånarna ska leva och hur vårt samhälle ska se ut. Det är vad som gjort det möjligt att experimentera och prova politiska oprövade vägar.

Men den politiska makten är på väg att glida dem ur händerna och istället göra dem till invånarnas tjänare. Det är väl också meningen med politiska företrädare, att de ska framföra sina väljares önskningar, inte partiernas eller sina egna. Det senaste valet var bara en föraning om vad som kommer att hända framöver, eftersom invånarna sett att de kan sätta press på det politiska etablissemanget och förändra maktstrukturen.

Skulle vara intressant att se vad som händer med vårt samhälle om alla politiskt skapade jobb försvinner. Överallt inom de offentliga verksamheterna har vi politiskt tillsatta chefer över chefer anställda på kunskaper och meriter. Avdankade politiker får reträttplatser som generaldirektörer, vilket måste ses som minst sagt märkligt. Samma sak med Landshövdingar, som definitivt inte hör hemma i ett modernt samhälle. Hur mycket skattepengar kostar alla dessa?

Problemet med ett till ytan stort land som vårt, är att landet inte bara av styrs regeringen, utan också av småpåvar. Dessa småpåvar kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar vid makten. Tydligast ser man det inom Landsting, kommuner och vår ofantliga byråkrati. Det är makten som är viktig och vad de så kallade förtroendevalda kan göra med den.

För landets invånare har de politiska misstagen fungerat som droppen som urholkar stenen. Försämringarna som påverkat så många har spridit oro till och med bland de som trott sig ha en säker inkomst. Men det jobb de har, kanske inte finns kvar om några år tack vare den snabba tekniska utvecklingen.

Det har fört med sig att inte många går med glädje till sina jobb, men är så illa nödd och tvungen. Det är inte trevligt att upptäcka att huset, bilen, ja, att ha det alla andra har, inte innebär någon glädje. Med alla saker följer också tvånget att allt måste betalas, annars går allt förlorat. De tankarna har inte fått plats tidigare, allt skulle ju bara bli bättre.

Den ekonomiska återhämtningen går kärvt, prognoserna har inte infriats. Inte så konstigt, eftersom positiva prognoser fungerar som en sorts uppmuntran till folk att hålla ut, för snart vänder det. När det drar ut på tiden börjar misstänksamheten vakna och folk blir försiktigare, vilket påverkar konsumtionen. Man kan säga att vårt land hamnat i en rävsax som blir svår att komma ur.

Vår nya miniregering har sannerligen fått någonting att bita i, kanske det sura äpplet. Tyvärr ser det ut som att vi kommer att få ett nyval redan i början på nästa år, vilket inte skulle gynna något av de två stora partierna. Det är dags att skrota blocken inom politiken, det gynnar varken invånarna eller de politiska partierna. Det är dags att slå ihop de kloka huvuden som finns, oavsett partifärg.