Att ha visioner är samma sak som att ha livlig fantasi.

Riksbankens sänkning av reproräntan till 0 procent, visar allvaret i de varningar ingen lyssnat på tidigare. Vid ett klipp på teve märktes tydligt Ingves resignation, nu har Riksbanken gjort sitt, nu är det upp till våra politiker att göra skäl för sina arvoden. Vad som ingen fört fram är att det som nu händer, är ett resultat av att de gamla teorierna visat sig inte stämma i vår moderna värld.

Något egentligt skäl till den drastiska åtgärden har inte getts, annat än att inflationen inte tagit fart trots invånarnas skuldsättning. Vad pengarna gått till, tycks ingen annan än låntagarna veta. Det finns en misstanke om att de nya upplåningar som gjorts, har varit en nödvändig åtgärd för att hålla näsan över ytan. Om det är så, kommer många att tvingas kasta in handduken om ett amorteringstvång klubbas igenom.

Av den anledningen blir det en svettig uppgift för miniregeringen, att samla ihop en majoritet som ställer sig bakom ett amorteringskrav. Enda åtgärden kommer troligen att bli att en utredning tillsätts. Eftersom en utredning kan ta flera år, kanske problemet löser sig självt. Visserligen på ett drastiskt sätt, genom att bostadsbubblan spricker, men då beror det inte på ett politiskt beslut i alla fall. Vi får se hur långt utredningen kommit innan den kan kastas i papperskorgen.

Vår värld har blivit minst sagt komplicerad. Någonting som tycks förbrylla många ekonomer världen över är, att trots de historiskt låga räntorna, förekommer ingen inflation. Vi är alltså inte ensamma om fenomenet. Har läst de mest skiftande förklaringar, eller snarare gissningar om vad det kan bero på. Att ekonomer vaknat först nu är förvånande, problemet har funnits några år.

En sak verkar i alla fall vara säker, dansen runt guldkalven är på väg att vara över för den här gången. Det skapar osäkerhet hos investerare, men också inom ledningarna för de stora företagen, som trott sig sitta ganska säkert i sadeln efter att ha köpt upp konkurrenter. Men så enkelt är det tydligen inte. Det är inte längre pengar som styr världen, det är köparna och den tekniska utvecklingen.

Många skyller det här på de kriser som uppstått lite här och var, den som ligger närmast är Ukraina och Rysslands inblandning. Pengar har varit ett utmärkt sätt att sätta en motståndare på pottkanten, men ju kraftigare ammunition, desto kraftigare rekyl. De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland börjar visserligen ge effekt och värdet på rubeln faller som en sten. Men de som satte igång det hela, hade inte tänkt längre än näsan räcker.

Man gör sig inte av med en handelspartner utan att det får följdverkningar. Pengarna flödade i Ryssland och alla ville vara med för att få en bit av kakan. Den kakan ser i nuläget ut att vara uppäten, för att sanktionerna drabbar Putin är en sak, men när det sprids som ringar på vattnet skvalpar det över på alla. När dessutom priset på råolja sjunker, kan man förstå att räknemaskiner och datorer går varma. Vad ända in i helsike är det som händer?

Den vettigaste förklaringen jag läst var, att den snabba teknikutvecklingen har förändrat hela vår värld. Saker som sålts i enorma mängder tidigare, har utmanövrerats av nya tekniker. När inte ens ett så väl inarbetat märke som Canon kan konkurrera med dagens mobiltelefoner, förstår man i alla fall lite av vad som vi kan vänta oss framöver. Hur många av de väl inarbetade traditionella företagen, kommer att finnas kvar om några år?

Vad jag kan förstå är inte förutsägelsen att miljontals jobb kommer att försvinna ett skrämskott, det är blodigt allvar. De nya tekniker som står till buds redan nu, har skakat om de gamla företagen, som inte ens kunde drömma om hur snabbt utvecklingen skulle kunna drabba dem. Ivern att presentera nya fantastiska prylar har därför blivit en tävlan där det inte finns någon vinnare, bara förlorare.

Naturligtvis är det bara en önskedröm, men tanken har slagit mig om det är möjligt att börja om från början på en lagom nivå. Att skrota robotar och superdatorer till förmån för mänsklig arbetskraft. Tanken bakom mitt resonemang är, att det inte gynnar någon, att intelligenta maskiner tar över och gör människor arbetslösa. Eller är det vad som behövs, för att lära människorna ta vara på sina liv? Pengar har visat sig bara ställa till med elände, både för de som har och inte har.

Effekten av det som nu händer kan inte bli annat, än att alla länder tvingas dra åt svångremmen. En sak har alla länder gemensamt, det är byråkratin inom de offentliga verksamheterna, som slukar en stor del av de pengar som kommer in till staten, kommunerna och landstingen. För de politiska makthavarna är nedskärningar av byråkratin, som att ta bort det viktigaste skyddet de skapat.

Byråkratin byggdes upp för att försvåra ett maktövertagande och det fungerade under många fram till mitten på sjuttiotalet. Vad som sedan hände tror jag inte våra politiker kan förklara, det visade sig nämligen att byråkratin börjat leva sitt eget liv. Vad annat var att vänta när avdankade politiker premierades med titeln generaldirektörer. Många av dessa har visat att de skapat ett eget revir som inte ens regeringen rått på.

I det instabila politiska läge vårt land nu befinner sig, måste partierna gemensamt ta ansvar för landet. Det är inte läge att försvara ideologier som i alla fall inte fungerar i vår högteknologiska värld. De politiker som säger sig kunna skapa jobb är ingenting annat än hycklare. Somerset Maugham skrev för länge sedan: Hyckleri är den svåraste och mest nervslitande av alla laster, det kräver en aldrig svikande vaksamhet och en sällsynt sinnesnärvaro.

Det kan förklara det höga röstläget hos många politiker, som ständigt tvingas försvara beslut som inte har någon förankring hos invånarna. Försöket att gömma sig bakom välfärdssamhällets bevarande är sedan länge avslöjat, Det är det politiska maktsystemet som försvaras med näbbar och klor.

Många politiker vill framstå som visionärer, men vad det handlar om är bara livlig fantasi. Våra politiska makthavare slits mellan att ta sig an de akuta stora problemen som verkar oöverstigliga, eller att genomföra den utstakade väg partiledningen kommit fram till är den rätta. Det hela utmynnar i ett mellanting, som inte gynnar någon. 

Beklagligt nog stämmer det Adolphe Monod skrev en gång: Mellan de stora ting vi inte kan göra och de små vi inte vill göra, är det fara värt att vi gör ingenting.