tisdag 14 oktober 2014

Är vi "mjölkkossor" allihopa?

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Det gamla uttrycket fick jag höra efter det vår nya finansminister sagt, att ladan är tom och bordet avskrapat. Inget nyhet för alla de, som tvingats leva på smulorna av det som en gång fanns på bordet.

Men ses verkligen invånarna som människor av kött och blod? Varför insmyger sig en känsla av att invånarna ses som "mjölkkossor", märkta för att kunna avläsas vilka som är produktiva eller inte? Som jag först uppfattade vår nya finansministers uttalande, finns det inget foder alls kvar i ladan. Inte ens till de som vant sig vid att få extra tillskott, men inte gett mera för det. Det var ju ett experiment som man trodde skulle ge både mera och att "mjölkkossorna" skulle bli flera. Men det försöket sket sig liksom.

Nåja, jag bedrog mig, "mjölkkossorna" ska fortsätta få sitt extra tillskott. Märkligt sätt att vifta bort ett jätteproblem. Men hur är det tänkt vad som ska hända med "mjölkkossorna" som sinat och anses bara äta och kostar pengar? Att skicka dem till slakt skulle verka stötande, att långsamt svälta ut dem däremot, är en process som drar ut på tiden. Det går ju att släta över genom att hänvisa till det kärva läget, eller att nöden har ingen lag.

Men en sak tycks ha glömts bort, det finns en reserv att ta av. Varför inte fördela det extra foder som de produktiva "mjölkkossorna" får, eftersom det ändå inte ger som tänkt var? Det är ingen vits att fortsätta ge dem extra tillskott när det bara resulterar i spilld mjölk, som ladugårdskatterna glatt lapar i sig.

En fördelning kommer naturligtvis att göra så att de "mjölkkossor" som vant sig vid det extra tillskottet kommer att råma högt. Men om inte en fördelning sker, kommer de som tidigare varit satta på svältkost att ställa till ett helsike. De kanske sliter sig ur båset, för ute i friheten finns i alla fall en chans att hitta saftigt grönt gräs, istället för att stå och vänta på en mager utfordring.

Det är lätt att glömma bort att de som av någon anledning sinat, tidigare har varit med om att fylla kvoten. Ja, det finns förstås en stor grupp som aldrig getts en chans att komma i närheten av mjölkmaskinen, men det är en annan femma. Kanske ses de som en reserv, ifall det sker ett under.

Naturligtvis är det här ett problem för "ladugårdsförmännen", som tittar på produktionssiffror och kostnader. Det mesta är självgående och mjölkningen är ju datoriserad och sköter sig självt. Men för att bättra på siffrorna har på försök plockats in både halta och lytta, men det var dömt att misslyckas. Följden blev att de bara blev sämre, trots att de fick vara med de andra igen.

För "ladugårdsförmännen" var det naturligtvis en missräkning, någon hade påstått att det skulle fungera. Som om inte det var nog, den senaste tiden har oroväckande många "mjölkkossor" sinat och det börjar bli allt svårare att hålla kvoten. För att hålla produktionen igång, är det kanske inte fler "mjölkkossor" som behövs, utan färre "ladugårdsförmän". Det är inte de stora inkomsterna man blir rik av, utan de små utgifterna.

Tänk hur det kan bli i ett politiskt skapat utopiskt Nordiskt landsortsreservat, dit man trodde tiden inte kunde nå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar