Är verkligen människan den intelligentaste varelsen på jorden?

Hör ofta människor säga, att man ska se livet som en meter långt. Ja, det är naturligtvis i bästa fall, i verkliga livet kan man nog säga att åttio centimeter är mera troligt. Vissa människor når inte ens dit, många föds med nitlotter i livets lotteri. Sjukdom slår blint, alla kan drabbas. Kanske ägnar vi det en flyktig tanke, men mest ägnar vi oss åt helt andra saker.

Märkligt nog tvingas vi lära oss olika saker från det vi föds, men ingen lär oss hur vi ska förvalta våra liv. Däremot får vi lära oss att vara goda samhällsmedborgare, det vill säga att genom arbete och därmed betalar skatter för att värna om välfärden. Med andra ord ska vi tänka på andra i första hand och inte oss själva. Tänker man efter, låter det idiotiskt och knappast någonting vi själva skulle komma på.

Med tanke på att livet är ganska kort, borde vi få lära oss, att få ut det mesta av vår tid på jorden. Lediga helger och semester i all ära, men vuxenlivet består till största delen av arbete. För många ensamstående till och med dubbelarbete under många år. Pressen på den moderna människan är näst intill omänsklig.

Även om det ofta tar emot, kämpar vi på. Det är först när pensionsåldern närmar sig, som det planeras för att njuta av det som är kvar av livet. Tyvärr är det som med de drömmar vi hade som unga, men som det inte blev någonting av. Visst finns det många som blir riktigt gamla, men för betydligt fler blir tiden som pensionär kortare än de tänkt sig. Med andra ord finns det inte mycket tid för en pensionär, att göra det de drömt om under de sista åren i arbetslivet.

Därför blir man uppriktigt orolig, när man ser unga människor stressa som om de har eld i baken. Börjar människor redan tidigt att inse att livet är kort, eller tänker de inte alls? Som den moderna människan lever kan dyrbara centimeter på livets måttsticka gå förlorade. Visserligen finns reservdelar för att hålla människor igång, men det kan knappast vara meningen med livet.

Eftersom jag fick växa upp i en tid då barn fortfarande tilläts vara barn, tycker jag synd om alla barn som föds till att leva i ett samhälle där deras liv stakats ut i förväg. Vad som gäller är ju att politiska makthavare, bestämt att alla ska fostras till att bli nyttiga medborgare. Eftersom varje människa är unik med olika förutsättningar, är hela upplägget alldeles åt helsike.

Men som det gjort i alla tider, ändras människornas värderingar om hur de egentligen vill leva. Senaste tiden har jag läst om människor med ekonomiska möjligheter som trappat ner. Men för att ta steget och ändra på sitt liv krävs inte bara pengar utan också mod, det är inte alla som har det. För många krävs inte mod för att ändra på sina liv, det tar ödet hand om istället.

För de som blir arbetslösa exempelvis ställs livet på huvudet, jobbet och en fast inkomst har setts som en självklarhet. Ja, egentligen är det väl vad regeringar också trott och lagt ner all kraft på att skapa nya jobb. Fler i arbete är en garant för välfärden har våra politiker trott och glömt bort att vårda de företag som fortfarande finns kvar.

När politiker talar om välfärd känns det som att ordets betydelse inte har med invånarna att göra. I vårt land är många arbetslösa, sjuka och pensionärer, de lever knappast i välmåga precis. Inte heller är dessa människor speciellt lyckliga. Ser man på landets invånare överlag, kan man inte påstå att medborgarna lever i välstånd. De flesta har så de överlever, men mera är det inte. Återstår då det som våra politiker tagit fasta på, nämligen att välfärd är för det allmännas bästa.

Men vad är det allmännas bästa? Är det att alla invånare måste se till att de offentliga verksamheterna överlever? Eftersom vårt land lever ur hand i mun och de med ett arbete blir allt färre, är lösningen att alla måste jobba längre upp i åren. Om det löser problemet med pensionsutbetalningar, fyller det på problemet med ungdomsarbetslösheten. De unga skulle säkert jobba om de fick en möjlighet till det och då menar jag med riktiga jobb, inte sysselsättningsjobb.

Jag har svårt att se hur det ska vara möjligt att reparera den skada, som orsakats av felaktiga politiska beslut. Inte bara felaktiga beslut, utan också att framtiden tagits ut i förskott, precis på samma sätt som optimistiska fastighetsköpare förlitar sig till stigande priser. Historien upprepar sig alltid brukar man säga, det är bara att Googla på vad som hänt när någon bubbla spruckit i vårt land. Det är inte bara IT-bubblan som spruckit med en smäll, fastigheter är inte någon säker penningplacering när det av någon anledning slår tvärstopp i ekonomin.

Vårt exportberoende land har tvingats förlita sig till att det rullar på i andra länder. Men nu börjar även dragloket Tyskland få känning av det allt kärvare läget i vår globala värld. England fick ett annat problem på halsen och Cameron flög i taket när EU ville ha mera pengar, efter att ha hittat på ett nytt sätt att räkna. Naturligtvis är inte Cameron dummare än att han insett att England knappast kan vara kvar i EU. En majoritet av Engelsmännen kräver ett utträde så fort som möjligt. Ska bli intressant att se hur EU tänker agera, för om de inte viker ner sig, står det inte på förrän unionen blir en medlem fattigare.

Med all den dumhet som florerar i vår värld, kan jag inte annat än citera Francois Marie De Voltaire som skrev: Intelligensen är en kraft till det goda endast i händelse av att den behärskas av ett väl avvägt förstånd. Att det mänskliga förståndet har sina gränser sörjer jag icke över. Det som gör mig förtvivlad är att den mänskliga dumheten icke har några.