Är jordens undergång nära?

En promenad i solskenet och känslan av vår i luften, borde gett ett glatt sinne. Men jag träffade folk som berättade om hur de upplevde att vårt samhälle blivit. Det är klart, den som börjar närma sig åttio har ju inte så mycket att se fram emot,  men den sista tiden borde inte behöva tyngas av eländes elände. Jag kom hem och var fly förbannad.

Tanken slog mig, är jordens undergång nära? Nja, än dröjer det säkert ett tag, men visst är vi på god väg, eller snarare är det på väg att barka åt helvete. Av den anledningen är det svårt att förstå den girighet som genomsyrar inte bara "höjdarna" inom det privata näringslivet, utan också politiker och "höjdare" inom de offentliga verksamheterna. Det är bara att tänka tillbaka på trettiotalets depression, då till och med de stormrika blev fattiga i en svinblink, det kan hända igen.

Vi tycks i alla fall vara på god väg mot någonting liknande. Det har tyvärr blivit så att alla räknar pengar, en del hur mycket de lyckats skrapa ihop, de allra flesta för att se om de klarar sig till dess nya pengar kommer in på kontot. Man får den uppfattningen att ett politiskt förtroendeuppdrag, numera bara handlar om att räkna pengar, räcker de inte måste skatterna höjas. Men så lätt är det ju inte, det har vi sett tidigare i vårt land. De pengar som räknats ut ska bli till en buffert har en tendens att försvinna genom oförutsedda kostnader, vilket inte är ovanligt.

I hela vårt land finns ett uppdämt behov av att rusta upp det mesta, i själva verket har de pengar som skulle använts för att inte skapa ett uppdämt behov använts till annat. Det är alltså helt andra saker som prioriterats under åren, nu har vi nått den punkt då det inte längre är möjligt. Skolan, sjukvården, vägar, järnvägar och försvaret har det snålats in på, att rusta upp allt detta kommer att kosta svindlande summor.

Ett gammalt gott råd som den moderna människan inte tycks ha hört är att aldrig samla alla ägg i en korg, men det gjorde den borgerliga regeringen. Moderaterna hade en dröm, eller rättare sagt Fredrik hade en, att partiet skulle bli ett statsbärande parti. Budskapet trummades ut och Fredrik predikade som en amerikansk pastor i en frikyrka och de troende ropade halleluja. Moderaterna, det nya arbetarpartiet som skulle ena ett folk, jo jag tackar jag. Vad som hände var att landet splittrades, många har blivit både sjukare och fattigare. Den notan kommer också att få betalas framöver.

Ett parti som avskytt bidrag som pesten skapade ett nytt bidrag som tilldelades alla som hade ett arbete och kallade det jobbskatteavdrag. Maken till valfläsk har aldrig serverats tidigare, därför måste man se det som att det bjöds på oxfilé istället. Men inte ens det hjälpte och Fredrik grubblar säkert fortfarande på varför det inte fungerade. Han kan fråga de som drabbades, men även de som blev livrädda att själva drabbas av sjukdom eller arbetslöshet, så förstår han säkert.

Nog om det och en fråga om vart de hundratusentals jobb tog vägen, som den fantastiska jobblinjen skulle skapa? Att fler tvingades arbeta trots sjukdom och handikapp bättrade bara på sysselsättningssiffrorna, men de riktiga hundratusentals jobben uteblev. Men visst fick många det bättre ekonomiskt, men det var inte staten som pungade ut med pengarna, de stals från de gamla, sjuka och arbetslösa.

Det fanns olyckskorpar som kraxade att RUT- och ROT avdragen skulle locka arbetslösa att bli egenföretagare eller småföretagare utan att veta vad det innebar. Att starta eget betyder att tvingas stå på egna ben, utan något skydd från samhällets sida. En obehaglig upptäckt många gjort efter att försökt sig på att driva en egen firma. Och visst var det många som gick i fällan och dyrt kommer att få betala för sin dumhet när de minskade avdragen gör att kunderna blir färre. Hårt liv egenföretagandet och inte speciellt lönande heller på grund av både skatter och alla regler som måste följas.

Därför är det egentligen inte en gåta att svenska folket som alltid varit fogligt, plötsligt började opponera sig mot politiska beslut som invånarna förväntades foga sig i. En stor del av svenska folket tog till och med saken i egna händer genom att rösta på någonting som fördömdes av de gamla etablerade partierna. Någon självrannsakan tycks inte ha skett, då skulle den heta frågan debatterats i riksdagen.

Den senaste tiden har jag fått bevis för att Miljöpartiet ses som landsbygdsbefolkningens fiende nummer ett. Jag har full förståelse för folks vrede, ett parti som prioriterar miljön istället för människornas levnadsförhållanden är dömt att få motståndare. Det är bara i storstäder MP kan hitta sympatisörer. Vad hjälper det om vårt land är miljövänligt när andra länder inte helhjärtat satsar på att miljön ska bli bättre. Att andra länder tar det försiktigt beror på att det kostar pengar, som behövs för att hålla invånarna vid liv.

Det talas numera allt oftare om den urbanisering som skett i vårt land, vilket sätter myror i huvudet på många. Urbanisering betyder två saker, förvandling till tätort och utflyttning från glesbygd. Genom de försämringar som drabbat glesbygdsbor har inte de som flyttat gjort det frivilligt, de har varit så illa tvungna. Den service stadsbor ser som naturligt gäller inte glesbygder, det är för dyrt. Skolor har lagts ner och barnen tvingas åka flera mil med långa dagar som följd.

Genom den stora flyktingströmmen till vårt land, är snart avfolkade glesbygder de enda ställen där det finns boende för de flyktingar som kommer hit. Där finns skolor som lagts ner, samlingslokaler som numera aldrig används och plats för att sätta upp hur många flyktingbaracker som helst. Enda nackdelen för flyktingarna blir avsaknaden av den service som kommer att vara nödvändig. Många ställen är nästan helt utan buss- och tågförbindelse för att förflytta sig, men det problemet skjuter staten över på kommunerna att lösa på något sätt. Med den usla ekonomi många små landsortskommuner har, kan man fråga sig vem som ska betala.

Nästa stora fråga blir hur flyktingar som slussas ut på landsbygden ska kunna få ett arbete. Hur ska de kunna försörja sig? Många av de som bor kvar på dessa platser tvingas pendla bortåt femton mil varje dag för att komma till sitt arbete. Med ökade drivmedelskostnader under åren har pendlandet kostat både tid och pengar som gjort det olönsamt att jobba. Ingen vill betala för att åka till ett jobb dagligen bara för att vara nyttig för staten, det borde till och med våra politiker begripa.

Jag kan förstå alla de som i dag känner tröstlöshet om framtiden. Jag kan också förstå alla som drömmer om att göra det de själva vill göra. Framtiden ser minst av allt ljus ut, varför ska människan då arbeta livet ur sig i förtid. Läste för länge sedan någonting klokt som E. Phillips Oppenheim skrev: Om morgondagen vore den sista, borde du inte njuta av i dag? Det verkligt förståndiga i livet är att leva som vore varje dag vår sista.

Vi lever nu och våra liv är korta, det är inte arbete som ger hälsa och välstånd, det är att vara politiskt förtroendevald. För de som är dumma att arbeta och försörja dem. väntar bara fattigdom och ohälsa. Enda lösningen tycks vara att invånarna kräver basinkomst för alla, det ger ett rättvisare och mera jämställt samhälle. Sedan får vi se hur många som brinner för att förändra vårt samhälle och vill fortsätta som politiker.