Kan vi ana slutet för arbetslinjen?

Har det blivit för mycket av förändringar för att människan ska klara av det? För flera av de gamla etablerade partierna har det blivit det. FP famlar i mörkret efter någonting som kan locka tillbaka väljare, KD ska med ny ledare göra en högersväng, MP vet inte vart de ska ta vägen, samarbetet med Socialdemokraterna blev inte vad de tänkt sig. Socialdemokraterna sitter fast i att tänka flera jobb, det ger inte något utrymme för nya miljöskatter. Men att trolla fram EU:s lägsta arbetslöshet är en omöjlighet, det har många gamla väljare insett och tappat förtroendet för Socialdemokraterna. Kanske måste alla partierna koncentrera sig på en viktig fråga, det fungerar ju för SD.

Naturligtvis gäller det att hitta det som tilltalar väljarna vilket de två ytterlighetspartierna lyckats med. Utan att vara medvetna om det, trots att de säkert läst Marx, driver V en linje som tilltalar allt fler, nämligen Basinkomst istället för arbetsslaveri. Helst skulle V vilja att alla är anställda av staten inom de offentliga verksamheterna. Med Basinkomst blir alla "statsanställda" med en baslön som fråntar staten ansvar för bidrag som gör att de utsatta människorna kan överleva. På köpet minskar man då också de dyra administrationskostnaderna. Med hotet om robotisering och massvis med jobb som försvinner, är det kanske enda lösningen.

På något sätt känns det som om våra politiker gapar över för mycket och därmed förlorar hela stycket. Vårt samhälle har förändrats på kort tid, den tekniska utvecklingen sätter stor press på alla. Företag och bankledningar, ja, till och med offentliga verksamheter, har pressen på sig att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det pratas pengar överallt. oron för pengar finns hos både de som har och inte har några pengar

Ingen tänker så mycket på att pensionerna numera är helt beroende av avkastningen från aktie- och räntemarknaden, brakar ekonomin ihop ryker allas pensionspengar. Men varför oroa sig, om det händer blir alla lika fattiga. Men fram till dess, varför sätts våra pengar in på bankkonton? Bankernas enorma vinstbehov har tvingat fram att de inte längre hanterar kontanter med några få undantag. Konsum och ICA har blivit "bankkontor" på många ställen. Nästa steg blir säkert att bankkorten kostar skjortan, eftersom det är svårt att pressa affärsidkarna på mera pengar.

På något sätt känns det som om storstäder fungerar som mall för alla beslut, vilket på sikt leder till ett sönderfallande samhälle. Om inte besluten är enhetliga för de som bor i storstäder och ute i landet, uppstår en svårlöst konflikt som drabbar de politiska partierna. Våra politiker tycks inte ha fattat att kan man styra färdtjänsten från ett annat land, behöver man inte heller ha Riksdagen i Fjollträsk. Tänk så mycket lediga ytor det skulle bli för uthyrning om Riksdagen och den storstadsbaserade byråkratin flyttade ut på landsbygden. Riksdagshuset kan användas ett par gånger i månaden i samband med viktiga beslut.

Våra politiker behöver vistas ute i verkligheten, där ser de misstag som tidigare gjorts och dessutom att det finns fantastiskt gott om utrymme. Med dagens teknik kan riksdagens ledamöter till och med jobba hemifrån i lugn och ro och dagligen kunna träffa sina väljare om andan faller på. Företagen använder videokonferenser,  våra politiker kan förhoppningsvis utnyttja samma teknik.

Sverige är ett till ytan stort och långt land. På många orter är det glest mellan husen, det är därför det kallas glesbygd. Många småkommuner kan lätt skaka fram runt tio tusen tomter utan problem, men jobb är det förstås svårare med. Men vad gör det, med lite frihet och lugn och ro, kanske idéerna flödar och en massa innovatörer ser dagens ljus.

Alla statliga verk borde vara placerade ute på landsbygden, helst så långt från tätort som det är möjligt. Med storstadens svindlande hyror skulle en flytt spara pengar åt invånarna. För att förvalta invånarnas pengar på bästa sätt, gäller det ju att dra ner på kostnaderna, inte att kräva mer pengar av invånarna om de inte räcker till. Om pengarna inte räcker till är de ju urusla förvaltare och sådana är inte invånarna betjänta av.

Det är en minst sagt märklig situation vårt land befinner sig i. Går det att reparera alla fel som begåtts under de senaste femton årens politiska misstag? När man som alliansregeringen gjorde, försökte sig på ett oprövat samhällsexperiment utan att vara medveten om konsekvenserna, var det en chansning som satte landets framtid på spel.

Nu börjar till och med ekonomer inse, att vi är ett litet land som genom samhällsexperimentet medvetet skjutit kända kostnader framför oss, men som nu av de politiska makthavarna dyker upp som oförutsedda utgifter. Förhoppningen var att få fart på ekonomin genom en konstgjord ekonomisk tillväxt i form av invånarnas ökade konsumtion. Det var naturligtvis bara ett halmstrå,  utan hjälp utifrån med efterfrågan på våra exportvaror var det hela dödfött. Den sköra bubblan skyddades av att både regering och experter förutspådde att snart vänder det. Även Putin använder samma teknik och försöker lugna sitt folk med att om två år så ...

Tyvärr är vår ekonomiskt tänkande globala värld skoningslös, det har inte minst den Grekiska regeringen fått erfara. En regering som trodde sig kunna öva utpressning mot EU för att uppfylla de vallöften som getts till det grekiska folket. Och visst håller EU:s högsta ledning på att göra i byxorna, de är medvetna om att Greklands pengar tar slut inom kort och oroar sig för vad som händer om Grekland kollapsar.

Precis som Grekland hade, har vårt land alldeles för stor byråkrati och dessutom skjutit kostnader framför sig. Det var inte ladorna som var tomma, vårt land hade börjat få slagsida på grund av snedfördelning genom att alldeles för få, måste föda alldeles för många. Till att försöka räta upp slagsidan behövs både pengar och att barlast kastas överbord, en prekär situation för den sittande svaga regeringen.

Att fortsätta driva arbetslinjen kostar alldeles för mycket, vilket kan innebära att jobbskatteavdraget förr eller senare kommer att slopas. Men det är någonting som får komma i sista hand, när alla andra möjligheter är uttömda. Att dra in ett bidrag många vant sig vid är knappast vad en svag regering vill göra, men kan bli så illa tvungen.

Men visst kommer det att behövas pengar framöver, mycket pengar. Anledningen till det är att pengarna inte kommer att räcka till både upprustning av allt som legat för fäfot, utan också alla flyktingar som kommer till vårt land. Det som ska bekosta allt detta är pengar från den gemensamma kassan, som haft svårt att räcka till vad invånarna betalat för den service som ska utföras av de offentliga verksamheterna.

Jag tror inte politiker på riksnivå insett att en rejäl krutdurk är på väg att fyllas till brädden. Den politiska världen och den som alla andra tvingas leva i är två vitt skilda saker, men det är först på senare år som invånarna börjat opponera sig. De gamla växte upp med förmaningar från föräldrarna att inte bråka med myndigheterna, de unga har insett att de måste bråka, annars händer ingenting. Nu har även de gamla börjat bråka och det ökade missnöjet har skapat ett samhällsklimat ingen vill ha.

Vi har fått ett samhälle som handlar mer om tvång än frihet och det är en farlig utveckling. Tidigare har våra politiska makthavare inte mött något motstånd, nu ifrågasätts deras beslut och motståndet mot det samhälle vi fått växer för varje dag. Man märker tydligt irritationen hos många politiker, de förstår inte vad som hänt. Det har skapat ett högt tonläge hos många politiker eftersom den som inte begriper, tar till brösttoner för att försvara sitt handlande.

Har svårt att se hur det politiska maktsystem vi har, ska kunna överleva i den moderna högteknologiska värld som är på väg att skapas.