Ta vara på livet, istället för välfärdssamhället.

Ibland önskar jag att hjärnan hade en avstängningsknapp, att jag skulle kunna slå mig till ro och inte tänka alls. Men den malar på hela tiden om saker jag inte kan påverka, men ändå försöker hitta en lösning på. Vad det hela mynnar ut i blir till sist bara en gamlings funderingar, som skingras för vinden när de väl har skrivits ner. Men de har förhoppningsvis rensats bort ur huvudet i alla fall.

Det slog mig att det börjar bli allt mer uppenbart, att det gamla traditionella föråldrade sättet att bedriva politik, har skapat en klyfta mellan de politiska makthavarna och invånarna. Men det är inte bara i vårt land invånarna tröttnat på den ständiga politiska kampen om makten. Politiken har förändrats sedan det ändrades från att vara ett hedersuppdrag till att vara ett mycket välbetalt yrke.

Inför nästa val av president i Amerika har det öppna missnöjet mot politiker blivit allt mer märkbart.  Anledningen är de senaste årens maktdemonstrationer från republikansk sida, vilket varit nära att sätta detta stora land på pottkanten. Precis som Moderaterna i vårt land, avskyr Republikanerna i Amerika skatter och vägrar inse att invånarnas värderingar har ändrats. Precis som i Amerika finns en tro på att den som är hungrig jagar bäst, men det ska ju finnas någonting att jaga också. Den amerikanska modellen (som Moderaterna försökt kopiera) har överlevt sig själv, det har många ekonomer kommit fram till.

Vad är det som gjort att förtroendet för politiker över hela världen sjunkit så drastiskt? En bidragande orsak kan vara att många politiker säger sig brinna för att förändra, men vad de flesta avskyr är just förändringar. Det invånare vill känna är stabilitet och trygghet, men negativa förändringar av människors vardag skapar osäkerhet och otrygghet.

De äldre som varit med länge i vårt land har varit med om många reformer som mest ska ses som samhällsexperiment. Folkhemmet, ATP, skattereformer och pensionsbromsar och Gud vet allt, har visat sig vara misstag som negativt påverkat alldeles för många. Ja, till och med landet i sin helhet. Frågar man äldre i dag har de inget som helst förtroende för de personer som sitter i maktposition. Tvärtom tycker de att det är genant att styras av personer som inte vet bättre än de själva, ja, till och med mindre.

Det så kallade politikerföraktet är med andra ord självförvållat, det har blivit för mycket av att vissa grupper fått det bättre på bekostnad av alla de som fått det sämre. Vår statsminister talar om jämställdhet och rättvisa, att alla ska behandlas lika. Men verkligheten är en helt annan. Det var länge sedan vårt land var så orättvist som det är nu.

Att det blev a-kassan som ska försöka gjuta lite olja på vågorna kan man förstå, det gäller att blidka både fack och de som drabbats. Men så lätt går det säkert inte, för a-kassan precis som sjukförsäkringsavgiften, är ju någonting det betalas in till som en försäkring, som politiker inte ska ha kontroll över. Att höja a-kassan kommer knappast att få fler i jobb, men de missnöjda hoppas regeringen ska bli färre, genom att det blir lite lättare ekonomiskt att vara arbetslös.

Men de som råkat bli sjuka då? Den gruppen växer för varje dag och det är betydligt värre att vara sjuk än arbetslös. Jag har full förståelse för att det en gång stora partiet tappar sympatisörer, det gäller att prioritera rätt saker för att få folket med sig. Men V och SD som står vid sidan om,  är de som tjänar på den politik som förs.

Den höjda a-kassan kommer att sätta ytterligare press på regeringen, att rätta till misstaget fullt ut med de försämrade trygghetsförsäkringarna. Fortfarande kvarstår det gigantiska problemet att inte bara ta av Försäkringskassan möjligheten att sätta sig över läkarintyg och förnedra sjuka människor, utan också att en sjuk ska kunna leva på ersättningen. Samma sak gäller landets fattigpensionärer. Har vårt land råd med att ta emot hundratusentals flyktingar, finns också pengar till att betala det de gamla betalat in under de verksamma åren. De som slitit ut sin kropp och blivit sjuka, ska inte behöva hamna på ruinens brant på grund av att deras inbetalda premier försnillats av politiska beslutsfattare..

Har den senaste tiden läst massvis med artiklar om svårigheten för politiker att skapa nya jobb. Nu menar jag riktiga jobb, inte fullständigt onödiga med syftet att hålla människor sysselsatta. En teori beträffande arbetslösheten sköts i sank när miljontals människor i ett nafs blev utan jobb vid finanskrisen. Teorin att det måste finnas arbetslöshet för att motverka inflation är en gammal, kanske för gammal. Nu vet vi att mycket hög arbetslöshet får inflationen att sjunka, det hade nog ingen räknat med. Därför ska gamla ekonomiska teorier ses som just gamla och inte användas i en modern högteknologisk värld.

Det skulle vara intressant att veta om de som fortfarande förespråkar arbetslinjen, insett att teori och praktik är två vitt skilda saker. Samma sak med att fibbla med räntan. Jag har försökt hitta belägg för att negativ ränta ska kunna få upp inflationen några snäpp. För att det ska fungera måste det konsumeras mera och det kan bara ske, om folk lånar ännu mera än vad de redan gjort och dessutom sätter sprätt på alla pengarna. Så här långt i mitt letande har jag bara hittat att åtgärden påskyndar en ny finanskris.

Däremot fungerar skattepålagor för företagen alldeles utmärkt, trots motsägelser även i det fallet får det fart på inflationen. Det mesta blir dyrare för varje skattepåslag, att det på köpet ryker en massa jobb är en annan sak. Visst stämmer det att man inte kan äta kakan och ändå ha den kvar. Men om regeringen lyckas få fart på inflationen blir den svår att stoppa, det vet vi sedan tidigare. Varför inte vara glad över att inte ha någon inflation, det håller både priser och löner nere. Löneförhöjningar under åren har kostat landet många jobb och mindre konkurrenskraft.

Ingen blir rik på att arbeta, det har många insett. Vad många därför passar på att göra när det är  lätt och billigt att låna, är att placera sina lånade pengar i hopp om att få god avkastning. Att sätta in pengar på banken utan att få ränta på dem gör inte ens de gamla. Förresten får de numera inte någonting över på de usla pensioner många har.

Vad de flesta låntagare satsat sina pengar på är bostäder. Fasta värden har alltid varit någorlunda stabilt och priserna på fastigheter har stigit till rena fantasipriserna. Naturligtvis har tillgång och efterfrågan stor del i det hela och köparna trissar upp priserna. Men när en vara blir för dyr, blir det svårare att sälja den. Bostadsmarknaden har blivit till ett Pyramidspel, istället för en säker investering.

Det viktigaste i livet är att tjäna pengar hörde jag en säga för ett tag sedan. Jodå, många har blivit så fixerade vid pengar att de tappat greppet om livet. De märker inte ens den förändring som sakta men säkert för dem mot kanten av ett stup. Det finns de som medvetet offrar både familj och vänner för att nå mål de satt upp, att skrapa ihop så mycket pengar som möjligt.

Men en grupp som växer för varje vecka är de som ifrågasätter vad de penninggalna håller på med. Det är de som börjat tänka att varför ska de jobba livet ur mig, för att inte bara försörja mig själv och min familj, utan också alla politiker och det som kallas välfärdssamhället? Vad som hänt är ju att det som blir över efter att kostnaden för förtroendevalda och vår enorma byråkrati fått sitt, räcker inte pengarna till vad de är avsedda för. Det är ju därför kostnader har skjutits på framtiden i förhoppning om att både konjunkturen och den ekonomiska tillväxten ska ta fart. Väntan kan bli lång.

Om inte alla tecken slår fel, kommer den sittande regeringen inte att bli långvarig. Vilka beslut som än fattas kommer att mötas med misstro. Men inte heller oppositionen har någonting att komma med, vilket visar hur lite våra politiker vet om den verklighet invånarna tvingas leva i. Den dag de politiska företrädarna tvingas leva på en snittlön, kommer också förståelsen för hur "vanligt" folk har det. Några hundringar mindre att röra sig med, kan betyda enormt mycket för många, skulle en massa tusenlappar tas från de förtroendevalda, skulle det skapa mer förståelse hos dessa personer.

Mitt i allt detta kommer varningssignaler om att massvis med människor håller på att jobba ihjäl sig. Att de gör det i Japan må så vara, men i Sverige! Detta fantastiska land som alla länder borde ta efter. Tyvärr har den materiella framgångssträvan påhejad av inte minst den tidigare regeringen gjort, att alldeles för många hamnat i en trampkvarn som de själva skapat. Jakten på inkomster tillåts skymma livets verkliga glädjekällor.

Pengar ger ingen lycka, tvärtom skapar det oro att förlora dem eller de värden som skrapats ihop. Det glöms helt enkelt bort att hälsan är det viktigaste och att kunna leva sitt liv fullt ut så länge det varar. För hur mycket pengar man än har, tar livet slut som för alla andra.