Vårt land, en sorglig plats för hopplöst gamla och unga människor.

Varje dag påminns jag om hur vårt land har förändrats. Det har blivit en sorglig plats för hopplöst gamla människor som bara har döden att se fram emot. En otäck tanke kryper alltid fram när man kan läsa eller höra hur äldre behandlas. Man får en känsla av att ju fortare gamlingarna dör, desto bättre för samhället. Är det cyniskt att tänka så? Inte alls, det är bara en beskrivning av verkligheten. Däremot behandlas de gamla cynisk av beslutsfattarna, som anser att de gamla med vårdbehov kostar pengar och slukar resurser som behövs till annat.

Det är mer än tjugo år sedan våra politiker skulle börja planera för en åldrande befolkning. De som diskuterade detta vid den tiden såg det antagligen som någonting som låg långt fram, nu är många av dem själva gamla, men lever gott på sina riksdagspensioner. Det gör däremot inte de riktigt gamla, de som kallas fattigpensionärer som en gång trodde på en tryggad ålderdom.

Det har blivit vanligt att de som passerat fyrtioårsstrecket, börjat inse hur fort åren går och får höra av sina föräldrar att det går fortare ju äldre de blir. Ja, egentligen tickar tiden på som vanligt, men den upplevs gå snabbare. Har därför svårt att se hur människor som har runt tjugo år kvar i arbetslivet, ska kunna få uppleva att njuta av livet som pensionär. Att som pensionär få njuta av livet är en politiskt skapad myt, en majoritet av pensionärerna har svårt att få pensionen att räcka till och det är knappast en njutning.

Man kan numera höra medelålders oroa sig för om de kommer att få någon pension överhuvudtaget. Den dagen den sorgen, redan ser vi hur många av relativt unga inte klarat av att hålla en massa bollar i luften. Följden har blivit att själva processorn i människokroppen överbelastas och kraschar. Diagnosen dessa får är psykisk ohälsa, men ingen tycks ha tid att ta reda på anledningen. Kanske dags att oroa sig mer för hälsan än hur stor pensionen blir.

Vad beror det på att massvis med människor klappar ihop och nätt och jämt orkar ta sig på sig kläderna? Våra politiker har blivit tagna på sängen, psykisk ohälsa är helt okänd terräng. På nittiotalet började nermonteringen av psykiatrin, den behövdes inte i vårt land och pengarna behövdes till annat. Frågan är om det bara är toppen av ett isberg som visat sig, att det kommer att bli ännu värre?

Frågan är befogad eftersom om man dessutom lägger till att vi fått ett hopplöst samhälle för de unga, då ser det sannerligen mörkt ut. De unga har fått en dålig start i livet eftersom en stor del av dem mot sin vilja, tvingats genomlida den förvaring skolan formades till redan i början på sjuttiotalet.  

Vad kommer att hända med alla de unga utan en grund att stå på, när det gäller att kunna läsa och skriva. Egentligen är det ju inte lärarna det är fel på, utan att allt fler har ärvt dyslexi från en eller båda föräldrarna. Att det dessutom numera finns massvis med ungdomar som fått någon form av bokstavsdiagnos, gör det hela ännu mer komplicerat. Dyslexi och ADHD (som anses vanligast) är inte någonting som dykt upp de senaste tio åren, de har funnits i gener från långt tillbaka i tiden. Då hette det att de som inte kunde lära sig läsa var ordblinda, de som i dagsläget får diagnosen ADHD hade antagligen någon av förfäderna myror i byxorna och hade svårt att sitta still.

Egentligen borde det inte vara de ungas problem, det är samhället det är fel på. Det har skapats ett samhälle utan hänsyn till invånarnas möjligheter att leva upp till de politiska makthavarnas krav. Istället för att ligga i framkant, hör vårt land numera till den undre halvan när det gäller kunskaper hos eleverna. Betyg i tidig ålder ska få fason på skolan, men vad blir det av alla de som inte får några betyg på grund av sina arvsanlag?

Våra politiker framför de mest fantastiska förslag, men glömmer bort att de själva berövat läraryrket den status det en gång hade. Har det inte funnits utbildade lärare har det gått lika bra med vikarier utan lärarutbildning. Och mycket billigare har det blivit. Men lärarna är de viktigaste kuggarna i läromaskineriet, utöver att föra sina kunskaper vidare kan de också snabbt lokalisera de som har problem och som måste ha en speciell undervisning. Om de med problem kan få hjälp vid tidig ålder, ges de en möjlighet att klara sig behjälpligt i framtiden. Men som vanligt när det gäller politikers löften och hur problemet ska lösas, är det som när katten fiser, det låter stort men det kommer inte så mycket.

Ser man det hela i stort, har vårt land blivit en sorglig plats för unga, medelålders och gamla. Man kan fråga sig vad som behövs, för att glädjen ska komma tillbaka? Att det inte blir genom politiska lösningar är de flesta medvetna om.