Det
är inte lätt att bära det ansvar som ett politiskt förtroendeuppdrag innebär
och ska inte heller vara det. Vad det handlar om är att få allting att fungera
för invånarna, det vill säga de verksamheter invånarna betalar skatt för att de
ska fungera. Om inte dessa verksamheter prioriteras och fungerar som de ska,
faller hela tanken med att de ska vara skattefinansierade.
Med
de skatteintäkter staten, kommunerna och landstingen har, ska pengarna mer än
väl räcka till för att verksamheterna ska fungera. Eftersom de inte gör det,
finns kostnader som därför måste skäras ner. Det är vad som blir över när
verksamheterna fått sitt som avgör, vad administration och övrig verksamhet får
kosta.
En
fråga som kommer att bli allt mer påträngande är vad de så kallade
förtroendevalda politikerna får kosta. De har inte tillräckliga kunskaper att
sköta vad de blivit tillsatta för, det är anställda tjänstemäns uppgift. Inför
beslut gäller det därför att beslutsfattarna verkligen förstår innehållet i
underlaget, en både ansvarsfull och krävande uppgift.
Många
beslutsfattare är inte vuxna uppgiften, vilket kan få förödande konsekvenser
för invånarna. Genom att lönsamhetskrav numera genomsyrar statens, kommunernas
och landstingens budgetar, borde aktiebolagslagen även omfatta de
politiska beslutsfattarna. Det måste därför ses som en självklarhet, att
beslutsfattare och politiskt tillsatta styrelser, ska vara personligen
ekonomiskt ansvariga. Det är ju invånarnas pengar de ska förvalta på bästa sätt
och om inte, ska de därför kunna ställas till svars vid felaktiga beslut.
Varför
inga ekonomer tänkt i de banorna har förvånat mig under många år, det är ju
beslutsfattarna själva som satt de spelregler som gäller. De lagar och regler
som finns för det privata näringslivet, ska också gälla alla offentliga
verksamheter med lönsamhetskrav. Det ska inte vara möjligt att höja skatter, om
det visat sig att orsaken är felaktiga beslut. Invånarna ska inte betala för
beslutsfattarnas misstag.
Det
kostar skjortan att ligga på topp brukar man säga, under många år har vårt
lands regeringar verkligen spenderat en massa pengar, för att visa upp ett
välmående rikt land. Många gånger har man hört politiker säga att vi måste
ligga i framkant inom vissa områden, men aldrig talat om vad det kostar
invånarna. Nu ligger vi verkligen i framkant när det gäller att ta emot
flyktingar, men också invandrare som trott att det bara var att komma hit, så
skulle deras lycka vara gjord. Inte undra på att många av de som kommit hit är både
besvikna och förbannade, vilket uppmärksammats i våra media.
Våra
media gottar sig i det här, det finns hur mycket som helst att göra reportage
om, eller skriva ledarsidor om i tidningarna. Man skulle kunna tro att de
braskande rubrikerna och korta reportagen i teve får folk intresserade och
engagerade, istället har det blivit för mycket och både lyssnare, tittare och
läsare har tröttnat. Det finns nog med egna problem som tar både tid och kraft
för att engagera sig.
Hörde
för några år sedan en bekant som sa att det sista han skulle spara in på, var
lokaltidningen han läst i femtio år. För några dagar sedan nämnde han som i
förbigående, att han sagt upp tidningen, den hade blivit både tunnare och
ointressantare. Att läsa en tidning ska kännas som ett lyft, inte att man ska
känna sig lurad, sa han. Det är inte bara våra politiker som gjort misstaget att göra uttalanden som inte längre delas av invånarna, även tidningarna har gjort rejäla övertramp och tagit ställning i frågor som som inte läsarna håller med om.
Tyvärr
är det någonting som ligger i tiden, nyheter ploppar upp i telefonen med jämna
mellanrum. Folk har lärt sig att braskande rubriker inte innebär ett långt
reportage, texten måste anpassas efter de annonser som gör att tidningen håller
sig flytande. Men minskar antalet läsare minskar också reklamintäkterna,
annonsörerna vill nå så många som möjligt.
Papperstidningarnas
ägare sitter numera i samma sits som de politiska partistrategerna, vad kan
göras för att väcka intresset för det de har att erbjuda? För några år sedan
hade det säkert räckt med att ge läsarna och väljarna vad de ville ha, men den
chansen sumpades och kommer nog aldrig tillbaka. Man kan se det som att den nya
moderna tidens invånare underskattades och det förlitades till att både
tidningsläsare och väljare skulle förbli trogna.
Vanans
makt är visserligen stor hos många, men de förändringar som skett med vårt
samhälle har tvingat många att ändra vanor. Det räcker med att bli gammal eller
långvarigt sjuk, för att levnadsförhållandena ska ändras drastiskt. Många gamla
lever på eller till och med under fattiggränsen, tack vare att pensionerna inte
hängt med i takt med kostnadsökningarna. Nu har den skaran utökats med svårt
sjuka som fått sjukbidrag (sjukpension som man sa förr) och många ensamstående
föräldrar.
Märkligt
att inte våra media uppmärksammat, att en stor del av befolkningen lever i
fattigdom. Många har själva ställt till det för sig, vilket kan ses i
programmet Lyxfällan, men det är ju en helt annan sak. De som är oförskyllt
fattiga ges ingen uppmärksamhet alls, trots att de under åren, betalat in
enormt med pengar till staten, kommunerna och landstingen genom sina skatter.
Otack är världens lön.
Samma
sak finns det säkert politiker som mumlar i dag, en del svär antagligen över
att ha satsat på fel häst (parti), men så är det här i livet. Samma sak gäller
ju över hela linjen, inte minst de som satsat på att köpa bostadsrätt eller
villa. Ingen kan i dag säga hur bostadsmarknaden ser ut om ett år, det vill
säga om någon har ekonomisk möjlighet att köpa det de satsat på men tvingas
sälja. Inte många har tänkt så långt.
Till
och med våra politiska makthavare har tänkt kortsiktigt, även om de framhåller
vilken effekt deras beslut kommer att ge några år framåt i tiden. Om effekterna
skulle utebli, har de flesta efter några år ändå glömt bort det som utlovats.
Men till slut har det politiska rävspelet bitit sig själv i svansen, de
politiska makthavarna hade inte räknat med, att invånarna så tydligt skulle
märka och känna av förändringarna till det sämre.
De
senaste veckorna har regeringen visat att den handlar i panik och bryter mot
alla tänkbara lagar och regler. Kommuner som upplåter lägenheter till
flyktingar istället för de som stått i bostadskön många år, kommer att få
obehagliga konsekvenser för alla partier och politiker. Ja, om man bortser från
SD förstås, som inte behöver göra någonting för att få nya sympatisörer. Det
fungera antagligen bättre om man med öppna ögon ser sig omkring och lyssnar på
folk, än att blunda och hålla för öronen. Hur ska man annars kunna förklara att
SD blivit näst största parti?
Är huvudet dumt, får kroppen lida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar