Är det dags att införa skampålar i vårt land igen?

Kan inte få ur mitt huvud, när Löfven mitt i flyktingkrisen och ett uppblåst terrorhot, höll någonting som kunde liknas vid ett tal till folket. Allvarlig i rollen som landsfadern stod han på scenen och talade lugnande till invånarna, samtidigt som de vackra kulisserna rasade ihop och man såg ödsligheten bakom.

Partiets innersta krets lät drevet gå mot Juholt, trots att han hade politisk kompetens, det har inte Löfven och partiet tappar stadigt under hans ledning? Frågan är vad partiets innersta ledning ska göra, det finns ingen reserv att plocka in. Det kan ju hända att Löfven genom det han lärt sig genom jobbet men också om hur man förhandlar, kan svetsa ihop det gamla gänget M, L, C och KD, som ju i alla fall är arbetskompisar, efter att med skärbrännare skurit bort MP och V?

Att hantera flyktingkrisen är inte lätt, vem kunde tro att det måste tillämpas hårda nypor. Men nu måste en hel hög av de som sökt asyl skickas tillbaka, för många finns inte skäl för att få stanna. Romson och Fridolin gråter och tjurar, det här var deras chans att visa världen hur både miljön och flyktingar kunde prioriteras i ett rikt land. Båda dessa är trots åldern garvade politiker, men visar med all tydlighet vad ungdomlig dårskap kan ställa till med.

Som ung tror man sig ha lösningar på allting, genom åren får man den hårda vägen lära sig att man hade fel. Problemet är svårigheten att inse att det man trott på, visat sig vara alldeles åt helsike. Försöker man förändra någonting visar det sig hända saker man inte räknat med. Det gäller då att löpa linan ut, eller kapa av den. För den som hunnit halvvägs är det naturligtvis ett nästan olösligt problem.

Det är av den anledningen ideologier visat sig medföra problem för alla. Verkligheten har en obehaglig förmåga att sätta käppar i hjulet för drömmar som en gång ansågs vara realistiska, men som verkligheten istället visat sig slå drömmar i kras. Framtidsdrömmar kan förverkligas genom små steg i taget, det är när otåligheten att skynda på, som de får rakt motsatt verkan.

En dag kanske vi får tillbaka det som en gång fanns i vårt land, nämligen skampålar. Hela torg kommer då att fyllas med skampålar, efter vad de politiska makthavarna på både riksnivå, kommuner och landsting ställt till med. Kanske enda sättet att få politiker att inse att de är till för att föra folkets talan, inte partiets eller sin egen.

Efter den kappvändning regeringen gjort på grund av missbedömningen av både hur många flyktingar det kunde komma och vad invånarna tycker och tänker, vet vi inte om regeringen är fågel eller fisk. De åsikter som fanns i maktens korridorer visade sig vara felaktiga, det är en alldeles för stor del av invånarna, som inte har råd att vara solidariska.

Att stänga ute SD har för inte minst de två stora partierna varit ett dyrt misstag. Som det nu är belastas inte SD för konsekvenserna, utan tvärtom får de hela tiden pluspoäng av invånarna. Det enda som i det här prekära läget hindrar sossarna från att samarbeta med SD är dumhet, inte olikheter. Det som skiljer dem åt är hanterbart, vilket det nuvarande samarbetet med MP och V inte tycks vara.

Vad som fått SD att växa så det knakar, är misstron mot de gamla partiernas sätt att hantera invandringen till vårt land.  Det är skillnad på folk och folk brukar man säga och visst är det så, därför förekommer det rasism (främlingsmisstro är ett bättre ord) från båda sidor, när det blandas olika religioner eller kulturer.

Våra politiker hade inte en aning om att det i vissa länder förekommer hedersmord, det är bara en av de saker som skiljer kulturer åt. Ovana vid invandring gjorde att invandrarna istället för att integreras i det svenska samhället, kunde fortsätta leva som de gjort i hemlandet. Många invandrarkvinnor behandlas på samma bedrövliga sätt som i det gamla hemlandet.

Med det stora antal invandrare och flyktingar som nu anlänt till landet, kommer det att skapa problem som vår svenska lagstiftning inte kan hantera. De lagar vi har skrevs i en helt annan tid och går inte att revidera, de måste skrivas om helt och hållet efter det nya förhållande vårt land hamnat i. Hur det ska vara möjligt är en annan femma.

På något sätt känns det som att vårt politiskt skapade samhälle, framställts som ett utopiskt lyckoland dit tiden inte kunnat nå. Eftersom politikerna själva trott på vad de sagt till svenska folket, har de blivit en grupp som avskärmat sig från invånarna. Den politiska makten har därför i alldeles för många fall resulterat i maktmissbruk och att invånarna setts som arbetsmyror, som måste dra sitt strå till stacken för att föda samhället.

Protesterna från invånarna har aldrig nått upp till de så kallade förtroendevalda, utan effektivt stoppats på en lägre nivå. Missnöjet fanns redan före den borgerliga alliansens tid, men ingen politiker verkar varit medveten om det. Partierna har själva hjälpt till genom att göra sig av med oliktänkande, den politiska sammanhållningen skulle ha setts som ett fenomen, om man inte insett hur de lojala premieras genom välbetalda uppdrag. Tyvärr måste man konstatera att det luktar korruption lång väg.

Det märkliga med vårt land är att majoriteten av befolkningen inte får säga sitt när det gäller vårt lands framtid. Ser man till vad som beslutas under åren, är det många gånger krav från en minoritet som natur och miljövänner och konsekvenserna som alltid drabbar någon grupp av invånarna. Någonting som påverkar befolkningen (till exempel glesbygdsbor eller yrkesgrupper) ska naturligtvis även invånarna få vara med och bestämma. Men så sker inte i annat fall än när de minst informerade (invånarna), tillåts gå till valurnorna när regeringen inte vågar fatta beslut.

Jag är visserligen gammal och kanske på grund av det, minns sälarna i Bottenhavet som måste räddas och som med naturfanatikers hjälp blivit en plåga, men också en kostnad för yrkesfiskarna. På köpet har även staten drabbats med kostnader. Nu har även vargkramarna ställt till ett helsike för tamdjur och människor på landsbygden. Även här innebär detta kostnader för både de drabbade och staten. Måste vårt land rasa ihop, innan människan börjar sättas i första rummet inför ett beslut?

Nu är det flyktingfrågan som livligt diskuteras överallt där folk träffas. Tror inte det gått upp för våra politiker vilken påfrestning flyktingströmmen kommer att orsaka på hela vårt samhällssystem och därmed också invånarna. Det som hänt går inte att ändra på, därför kommer det här att få politiska konsekvenser. Uttalanden som att det är bra för landet att vi fått hit alla dessa människor, att det är bra för den ekonomiska tillväxten, har gjort många förbannade.

Faktum är att folk är trötta på att det bara pratas ekonomi, de vill prata levnadsvillkor. Den bostadsbrist som nu är uppenbar, har varit det i många år, för de unga som jagat lägenhet för att flytta hemifrån. Istället för att lägga pengar på jobbskatteavdrag och värdelösa sysselsättningar, skulle pengarna lagts på att bygga bostäder. Det skulle bli betydligt billigare och bättre att ge de unga samma pengar som aktivitetsstödet och låta dem syssla med saker de intresserar sig för.

Jag kan inte låta bli att citera Swami Nikhilananda som skrev: Verksamhet i och för sig har inget andligt värde. Den som ständigt är verksam utan att veta hur verksamheten ska inriktas, blir orolig, trött och osäker.

 
Det han skrev stämmer inte bara in på hur arbetslösa och sjuka jagas, det stämmer också in på de ständigt nya rutiner som införs inom vården, Polisen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jösses, vilken soppa våra politiker kokat ihop.