Sista möjligheten att skriva det här
året, nu väntar långa och bråda dagar. Kanske borde jag ge nyårslöftet att
sluta bry mig om, det våra politiker säger och håller på med. Det kanske bara
är jag som hänger upp mig på deras uttalanden, om hur de ska lösa vårt lands problem.
Oavsett om det är regeringsmedlemmar eller politiker på lägre nivå, har de
alltid en lösning. Om de har en som fungerar vet de inte själva, men ett lugnande
besked har de då i alla fall gett till invånarna. Vi fixar det.
Råkade höra hur Annika Strandhäll (vår
civilförsäkringsminister), ska lösa problemet med psykiskt ohälsa, det vill
säga människor som gått in i väggen. Nu ska rehabiliteringarna bli
individanpassade för att snabbare få tillbaka de drabbade i arbete igen. Det
kanske är lättare att skruva tillbaka tiden runt åtta år, då grunden för dagens
situation med stadigt ökande antal människor med psykisk ohälsa sjösattes av dåvarande
Alliansregeringen.
Tyvärr är Strandhälls förslag som att
hälla vatten på ett hus som redan brunnit ner. Med sjukdomen följer ett problem
som förvärrar de sjukas situation, nämligen den försämrade sjukförsäkringen,
som drabbar de sjuka ekonomiskt. Alliansregeringen utgick från utbrändhet var
en svårdiagnostiserad sjukdom som kunde utnyttjas av simulanter. Moderaten
Kristensson ansåg att de sjuka måste jobba och ha ett socialt umgänge, det
skulle göra dem friska. Han frågade sig aldrig vad som orsakat att de blivit sjuka.
Men börjar man titta på vad det
beror på att människor bryter ihop, är det en pressande arbetssituation
kombinerad med privatlivets vardagsproblem. Hälsan bryts ner när människor på
grund av för lite personal tvingas jobba, trots känningar av skador och för
lite återhämtning. Lägger man dessutom till oro för privatekonomin och att för
de flesta tar inte arbetsdagen slut när de stämplat ut från jobbet, är det en
tung börda att bära. Vårt samhälle fungerar numera på samma sätt som när en
maratonlöpare, tvingas springa ett lopp drygt fyra mil långt varje dag.
Har börjat rensa upp i min
skrivhörna inför julen. Hittade i pappershögarna någonting jag skrev för runt
ett par år sedan, men som fortfarande är aktuellt. För mig bevisar det att
politiker fullständigt struntar i konsekvenserna av sina beslut, eller helt
enkelt inte förstår vad de beslutar om. Med den uppfattningen att invånarna
måste vara närande för staten och samhället, annars faller vårt välfärdssystem
ihop, kan man utgå från att de inte förstår. Inte heller förstår de att de
själva inte är närande, utan hör till den tärande gruppen i vårt samhälle.
Nåja, vad som startade det hela är
lätt att se, nämligen jobblinjen som infördes och som skapade ett som många
anser omänskligt samhälle. Beslutsfattarna utgick från att förbättra den
ekonomiska tillväxten, men glömde bort (omedvetet eller medvetet) att det kunde
skapa orättvisor. Ingen tänkte på att de grupper som inte skulle omfattas av
ett jobbskatteavdrag, var de som skattade mest i förhållande till sin inkomst.
Det känns verkligen beklämmande, att
den borgerliga alliansens företrädare fortfarande lovprisar jobbskatteavdraget
de beslutade om. För det första är det inte ett avdrag, utan ett bidrag till de
med ett arbete, för det andra är det orättvist mot alla övriga. En
skattesänkning som inte alla får ta del av, kan någonting sådant kallas för en
reform?
Nackdelarna har det talats tyst om,
men de är många och har visat sig kunna få förödande konsekvenser för många av
landets invånare. En god vän som råkade ut för de stränga reglerna vid sjukdom
efter strålbehandling av elakartad cancer, gjorde jämförelsen mellan sig själv
och en travhäst. Båda sågs av den dåvarande ekonomiskt tänkande alliansregeringen
som en inkomstkälla för staten så länge de var friska. Men vid sjukdom upphörde
jämförelsen.
Eftersom hästen är viktig för både
travtränare och hästägare skulle det aldrig falla dem in att starta en sjuk
eller skadad häst. Det skulle äventyra framtida intäkter. Med de
djurskyddslagar som finns, skulle det dessutom inte vara möjligt ens för en
regering, att få ut hästen på banan igen, innan den friskförklarats av
veterinär. Men enligt de regler Försäkringskassan tillämpar, har det ansetts
att till och med allvarligt cancersjuka människor ska kunna arbeta. Förklara
det den som kan!
För att rätta till de grövsta
snedeffekterna, måste det därför till minst sagt oortodoxa lösningar. De
politiska besluten har kostat och kommer att kosta miljarder, eftersom
grundfelet med psykisk ohälsa inte har åtgärdats. Alltså måste man rätta till
grundfelet och hitta en lösning på det orättvisa sjukförsäkringssystemet, men
naturligtvis även den ekonomiska biten. Och en lösning finns tack vare konstruktörerna
bakom jobblinjen. Rättare sagt de som skapade de strängare reglerna vid
sjukdom. Beslutsfattarna vände helt enkelt upp och ner på alla begrepp, utan
att vara medvetna om det.
Oavsett vilka krav de politiska
makthavarna har på landets invånare, blir människor förr eller senare sjuka.
För en läkare tar det för det mesta inte många minuter, att ställa en diagnos
och inse vad som behöver göras. Tyvärr tar det minst lika lång tid om inte
längre, att skriva sjukintyget. Är inte intyget enligt Försäkringskassans
regelbok och handläggarens bedömning, blir det bakläxa.
Var och en förstår säkert, hur
mycket dyrbar tid och pengar som går till spillo. Ser man till dagens stigande
sjuktal, kommer förlorarna att bli både de sjuka och staten. Pengarna som togs
från trygghetsförsäkringarna är borta, nu måste staten skjuta till miljarder
för att Försäkringskassan ska kunna göra sina utbetalningar. Nuvarande regering
kan bara anslå mer pengar till Försäkringskassan, de sjuka måste ju ha pengar.
Det beslut alliansregeringen fattade, ska därför mest ses som att de silade
mygg och svalde kameler.
Den som inte inser det vansinniga i
experimentet som drabbat och fortsätter drabba både människor och läkare, måste
befinna sig i sin egen lilla bubbla och inte i den verkliga världen. Alla har
sett att det blivit helt galet, men hur ska det kunna rättas till? Varför ingen
kommit på att man kan vända på kuttingen, så att läkarna får en chans att
utföra sina jobb och kan kapa vårdköerna, övergår mitt förstånd. Vad som behövs
är ju bara mera tid till det läkarna utbildat sig till och är bäst på, att bota
sjuka människor.
Egentligen är lösningen hur enkelt som
helst, eftersom vi nu har ett system där handläggarna vid Försäkringskassan, är
de som avgör om folk är sjuka och berättigade att vara sjukskrivna eller inte. För
att följa de regler som beslutats om, förenklar man det hela genom att den
sjuke, i stället för att uppsöka läkare, gå direkt till Försäkringskassans
handläggare. Denne kan då med egna ögon se, om den sökande behöver vård eller
inte. Efter bedömning skickas den uppsökande endera tillbaka till jobbet, hem
för att lägga sig i sängen med rådet att ta Alvedon, eller vid tveksamma fall, skickas
vidare till läkare för en professionell diagnos och behandling.
Många kanske tycker att det låter
bakvänt, men det är konsekvenserna av det politiska beslutet att förändra sjukförsäkringssystemet.
Eftersom handläggaren har sista ordet och inte läkaren, finns det ingen annan
lösning som kan fungera. På det sätt jag beskrivit, skulle också läkarnas
status återupprättas, det är de som kan bota människor, vilket inte
Försäkringskassans handläggare klarar av. Försäkringskassans handläggare skulle
dessutom inte kunna bortförklara sina egna ”diagnoser” och skulle dessutom vara
ansvariga vid en missbedömning.
Visst låter det minst sagt
oortodoxt, men det är faktiskt det fattade politiska beslutet om strängare
regler som möjliggör den här lösningen. Vad som sparas in på det här är inte
bara papper och arbetstid vid landets sjukvårdsinrättningar, allting skulle
fungera så mycket smidigare för alla sjuka. Inget onödigt spring till våra
sjukvårdsinrättningar och inga bakläxor på sjukintyg. Det skulle korta vårdköer
och spara oerhört mycket pengar, om man ser till den tid läkarna i dagsläget
tvingas lägga ner på att komplettera sjukintyg.
Vad man lärt sig av införandet av de
hårdare reglerna för sjukförsäkringen är, att politiska beslut som ändrar
förutsättningarna för invånarna, måste ses som experiment. Vid experiment utgår
man från teorier, ibland fungerar de, oftast inte. Men att experimentera med
människor, är det verkligen tillåtet? Det finns djurrättsaktivister som demonstrerar
mot djurförsök och släpper ut minkar eftersom de har djurens bästa för ögonen.
Men var finns människorättsaktivisterna, som har människornas bästa för ögonen?
Med det önskar jag alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar