Jag
har ingenting mot politiker som personer, det är deras roll som företrädare för
sina väljare som är svår att acceptera. Många har säkert grannar som har höga
politiska uppdrag och kan inte förstå, hur dessa personer kan vara med och
fatta viktiga beslut. Våra politiker är ett tvärsnitt av folket, vilket betyder
att endast ett fåtal är kvalificerade för så viktiga uppdrag.
De
politiska uppdragen är tänkt att värna om vår demokrati, men har i takt med
ökat antal förtroendevalda istället försvagat den. Att ingen reagerat över att
de politiska uppdragen blivit allt fler och därmed en fördyring för invånarna
är svår att fatta. Inom kommuner och landsting vimlar det numera av kommun- och
landstingsråd. Det beror på de konstellationer som inte minst det största
partiet känt sig tvingade till för att få majoritet.
Lite
förvirrande är att det inte tycks finnas någon högsta ansvarig, det hänvisas
till beslut i demokratisk ordning, vilket betyder att alla närvarande är
ansvariga för beslutet. Men eftersom beslut i demokratisk ordning betyder att
en majoritet (om än så liten) kan köra över oppositionen, är det ett
maktbeslut. Med andra ord borde det aldrig hänvisas till i demokratisk ordning
fattade beslut. Det politiska läget i vårt land med en minoritetsregering som
inte har stöd av en majoritet av svenska folket är egentligen pinsamt.
Det
finns en lag som säger att i våra politikers uppdrag, skall de förtroendevalda på bästa
sätt förvalta invånarnas pengar. Jag tror inte våra makthavande politiker
insett vad det betyder. Används pengar till annat än vad skatterna är avsedda
för, bryter de mot denna gällande lag.
Många
regeringar, kommun- och landstingsledningar har brutit mot denna lag, utan att ställas till svars för sina
handlingar. Det mest horribla är att löner och förmåner
för politiker sätts av en sammansvuren grupp, utan att invånarna kan påverka. Man kan se det som att det skapats en gräddfil för de
som valt den politiska banan, vilket också det går stick i stäv med den lag som
finns gällande politiska uppdrag.
Tvärt
emot vad våra politiker tror, har invånarna blivit medvetna om, att alla
politiska uppdrag samt politiskt skapade jobb, dränerar den gemensamma kassan.
Att löner och förmåner till det politiskt skapade systemet blivit en tung
utgiftspost för invånarna. Hur lång tid det kommer att ta för att få till en
ändring är i nuläget svårt att säga, men processen är redan igång, även om det
kommer att ta tid innan någonting händer.
Det
är inte så konstigt att invånarna blivit ekonomiskt medvetna, de har sett hur
den service de betalar för har försämrats. Ett gäng rationaliseringsexperter
skulle gnugga händerna om de fick uppdraget att rationalisera bort det som
invånarna inte behöver inom de offentliga verksamheterna. Av någon anledning känns det inte långt borta innan
detta blir verklighet, invånarna har inte råd att betala för någonting de inte
har någon nytta av och därför inte heller kommer att sakna.
Har
haft kontakt med en person som tidigare jobbat politiskt men hoppade av. Precis
som jag har han ifrågasatt varför inte invånarnas skattepengar öronmärks, det
vill säga att de viktiga sakerna skola, vård, omsorg, sociala verksamheter,
bidrag till de behövande och vår infrastruktur, tilldelas de pengar som behövs.
Blir det någonting över är det vad administration och politiska uppdrag får
kosta. Det är alltså våra så kallade politiskt förtroendevalda som ska rätta
mun efter matsäcken, vilket betydligt skulle reducera antalet politiker och
politiskt skapade jobb.
Vår
riksdag skulle inte fungera sämre om antalet riksdagsledamöter halverades,
troligtvis skulle det fungera bättre. Det finns alldeles för många i riksdagen
som sitter av sin mandatperiod utan att tillföra invånarna någonting annat än
en kostnad. Visar det sig att det bara blir en mandatperiod, tas de ändå om
hand av det skapade systemet. Vansinnigt är bara förnamnet.
Jag
har gått så långt i mina funderingar att försöka förstå vad en kollaps av vårt
så kallade välfärdssamhälle kan innebära för de med politiska uppdrag. Eller vad
som skulle hända om trycket från den växande rörelsen för införandet av
basinkomst, tvingar regeringen att införa någonting sådant. Kanske rent av den
tekniska utvecklingen tvingar regeringen att fatta ett sådant beslut. Det
skulle innebära att pengar i första hand fördelas bland invånarna och därmed
ger dem frihet att välja hur de vill leva.
Läser
man på lite om vad det kan innebära, ser det betydligt ljusare ut för de gamla,
sjuka och arbetslösa. Det skulle också innebära att ett stort antal människor,
skulle kunna tänka sig att jobba halvtid istället för heltid. Att plötsligt ha
möjlighet att själv bestämma hur mycket pengar som behövs för att leva
drägligt. Egentligen är det ju inte människorna själva som bestämt att de måste
jobba livet ur sig eller så länge som möjligt, det är för att det är så vårt så
kallade välfärdssamhälle bestämts att det ska vara. I själva verket är det inte
fråga om invånarnas skyddsnät eller behov, utan det politiskt skapade systemets
överlevnad det handlar om.
Att
fler måste i arbete är för att kunna bevara det styrelsesätt vi har, eftersom det kostar
enormt med pengar varje år. Det är därför den ökande sjukfrånvaron tas på så
stort allvar, det innebär nämligen betydligt minskade skatteintäkter på grund av den försämrade sjukförsäkringen. Skulle
runt tio procent av invånarna bli långvarigt sjuka, börjar grunden till vårt samhällsbygge
vittra sönder. Man kan förstå finansministerns nervositet när sjuktalen hela
tiden stiger, på grund av människor som gått in i väggen. För de flesta blir
rehabiliteringstiden lång och därmed drabbas både de sjuka och staten.
Den
som väntat sig ett annat resultat av den så kallade jobblinjen, måste ha levt i
en annan värld. Det är möjligt att det rent teoretiskt skulle ha fungerat, men
den okända faktorn har hela tiden varit människan. Några garantier för att
människor håller sig friska finns inte, det är vad våra politiker inte räknat
med när det gäller inte minst skolan, vården och omsorgen. De hade definitivt
inte heller räknat med att så många inom de verksamheterna skulle tappa sugen och byta
jobb. Inte heller att den kvarvarande personalen därigenom skulle pressas för
hårt.
Det
är bara att lyssna på de människor som jobbar inom vården, som tvingas hoppa
över matraster för att hinna med. Lärarna hinner inte förbereda sig på grund av all administration och deras egentliga jobb blir lidande, det sliter på psyket. Det verkar som att allt har blivit krångligare och mer
tidsödande, vilket gjort att arbetsmiljön är bedrövlig på många ställen. När
inte de anställda kan påverka och själva lägga upp sina arbeten efter rutiner
de vet fungerar, kommer oändligt många fler att drabbas av den svenska
”farsoten” psykisk ohälsa.
Naturligtvis
måste man ställa sig frågan hur vårt fantastiska välfärdssamhälle kunnat övergå
till att bli ett helvete för många. Välfärd betyder lycka, välmåga,
medborgarnas välstånd, sociala trygghet och det allmännas bästa. Lyckliga är
det inte många som är, men välmåga är det en ganska stor grupp som lever i,
inte minst många politiker.
De
övriga medborgarnas välstånd är det lite si och så med, den sociala tryggheten
är inte längre mycket värd och man kan inte se att makthavarna ser till de
allmännas bästa. Kan någon förklara med vilken rätt, våra politiker använder
ordet välfärdssamhälle när det gäller vårt land? Den gäller ju inte alla.
Undrar hur sagan om välfärdslandet Sverige ska sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar