Bättre ändra åsikt sent, än att aldrig göra det.

Ingen tycks ha räknat med att vårt politiskt uppbyggda samhälle, skulle kunna innebära obehagliga konsekvenser även för de politiska företrädarna. Att det politiskt skapade kontrollsystemet skulle kunna falla på eget grepp, var knappast vad konstruktörerna bakom det hela hade räknat med. Kontrollen kom att gälla bara invånarna, men borde även ha innefattat de offentliga verksamheterna och de makthavande politikerna. 

Det fungerar aldrig om man skapar olika förutsättningar för att leva tillsammans.

Vad som föranledde uppbyggnaden av kontrollsamhället var misstro mot invånarna, man hade upptäckt att de reformer som genomfördes kunde missbrukas. Att alltför frikostigt valfläsk hade delats ut, det började kosta alldeles för mycket pengar. Det byggdes därför upp en byråkrati som istället för att ge service åt invånarna, skulle hålla dem i Herrans tukt och förmaning. Med andra ord knappast tänkt att vara demokratiskt, utan att de politiskt förtroendevalda genom beslut, skulle kunna härska och styra över invånarna.

Invånarna hade nog med sitt och uppmärksammade inte det som smygande tog över kontrollen av deras liv. De gamla kom underfund med det när en stor del av deras pensioner första gången konfiskerades av staten. För inte så länge sedan fick andra känna av statens och de styrandes makt, nämligen de arbetslösa och sjuka, när det beslutades att trygghetsförsäkringarna var någonting staten bestämde över. De rättmätiga ägarna till pengarna nämligen invånarna som betalat till denna försäkring, hade ingenting att säga till om. I vårt land är det möjligt för staten att konfiskera invånarnas pengar, ett märkligt ställningstagande av förtroendevalda politiker.

Skaran av människor som började misstro de politiska företrädarna ökade inom loppet av bara några år. De som drabbats började ifrågasätta hela det uppbyggda kontrollsamhället och började söka vägar att slå tillbaka. Det var då SD kom in i bilden och på den vägen är det. De missnöjda hade hittat ett sätt att kunna visa sitt missnöje och därmed skaka om och sätta skräck i det etablerade politiska etablissemanget.

Den senaste tiden har de missnöjda fått god hjälp av själva kontrollsystemet, som visat sig inte fungera när landet hamnar i kris. Av någon anledning togs det inte med i beräkningarna, att kontrollsystemet skulle bli omöjligt att hantera och organisera, så att alla verksamheter fungerade som en enhet. Genom att makt lagts ut på flera händer (inte minst på generaldirektörer), har det blivit en fråga om vem som hade det övergripande ansvaret.

Mitt i kaoset som uppstod när flyktingströmmen började likna en brusande fors kom terrorattacken i Paris och då visade det sig överraskande för många vara Säpo, Inrikesministern och Polisen som tog på sig ansvaret, vilket uppmärksammades av utländska journalister.

När regeringen ska försöka få ordning på det kaos vårt land hamnat i, har det visat sig att det är betydligt svårare än de hade tänkt sig. Det ser inte bättre ut än att regering och statliga verk kommer att hamna på kollisionskurs med många kommuner, vilket betyder att hela samhällsuppbyggnaden riskerar att kollapsa.

Kommunerna är enligt lag tvingade att hålla den service invånarna betalar för att få, samma sak med sjukvården. Den som tror att flyktingarna inte kommer att orsaka problem inom de områden invånarna betalar skatt för, är inte bara naiv utan otroligt dum.

Den stora frågan är naturligtvis vad som kommer att hända framöver. Går det att få ordning på det självförvållade kaos flyktingströmmen orsakat? Inte är det gjort i en handvändning i alla fall, de lösningar som presenterats är inte förtroendeingivande. Det fanns ju ingen plan för vad som skulle göras om flyktingar skulle komma till vårt land. Vi låg så långt bort att det antal som kunde tänkas göra en så lång resa, skulle vara hanterbart.

Kanske just därför ägnade de politiker som tävlade om att visa sig positiva till att ta emot flyktingar, inte en tanke åt hur det skulle kunna urarta. När nu tidigare positiva till flyktingmottagning vänt kappan efter vinden efter att ha insett vad verkligheten kan ställa till med, kanske den debatt som varit bannlyst kommer till stånd. Det räcker inte för våra politiker att vara efterklok, de har diskvalificerat sig själva för all framtid.

När invånarna tappat förtroendet för de personer som säger sig vara deras företrädare, blir det oerhört svårt att kunna återskapa det. Vad det handlar om är personer som åtagit sig uppgifter det visat sig de inte klarar av. En människa blir varken klokare eller kunnigare i och med ett politiskt uppdrag, därför är det viktigt att sådana personer öppet erkänner sin okunnighet i för invånarna allvarliga frågor.

Just den saknade kompetensen och utbildning som krävs har skapat de anonyma makthavarna, det vill säga tjänstemännen bakom våra förtroendevalda. Vår moderna tid med ekonomiskt tänkande har redan blivit så komplicerad, att det nästan krävs utbildning i nationalekonomi. Till och med dessa högutbildade har i dag svårt att hänga med i svängarna i den med några knapptryckningar flyttbara penningkarusellen. För som det blivit, är det ekonomi det numera handlar om.

För vår del kommer det att handla om ekonomi under flera år framåt. Våra politiker kan glömma den önskelista de skrivit, det kommer att vara helt andra saker som kommer att kräva både tid och pengar. Risken finns att landet inte kommer att ha råd att reparera de redan nu utdömda järnvägsspåren, de pengar som varit avsedda för det kan komma att behövas till annat. Det börjar likna DDR, när det var inne i slutfasen innan muren föll.

Vårt land har exakt samma problem som det forna Sovjetunionen, DDR och senast Grekland, en alldeles för stor byråkrati. Våra makthavande politiker kan komma att stå inför mycket svåra beslut de närmaste åren, bland annat vilka statliga verk som kan läggas ner utan skada för invånarna. Även riksdagen är en tung post för invånarna och kan utan problem halveras. Det måste alltså till för våra politiker att ta till okonventionella lösningar, den manual för hur våra politiker ska fungera kan kastas på sophögen, nu gäller bara sunt förnuft.

Även om det här låter drastiskt, är det ingenting mot vad verkligheten kan ställa till med. Det finns nämligen ingen politisk väg att ta till, våra politiker har sett till att de nu kan tvingas följa den väg invånarna vill att de ska ta. Vart den vägen kommer att leda vet ingen, bara att det samhälle vi fått, är det allt färre som vill ha. Det tog många år innan folket började säga ifrån, men bättre sent än aldrig.

De senaste opinionsundersökningarna visar att SD nu samlat på sig en femtedel av invånarna och det är faktiskt de gamla partierna S och M som tappar väljare. De båda partierna har stirrat sig blinda på vem som ska ha makten och totalt underskattat vad väljarna tycker och tänker. Domen från väljarna är hård men rättvis, de båda partierna har definitivt inte haft invånarnas bästa för ögonen.

Nu är det bara en fråga om SD kommer att växa och bli landets största parti. Det kanske redan är det, eftersom opinionsundersökningar inte är samma sak som att siffrorna kan tas på allvar. Även om det har ändrats senaste tiden, är det många som inte vill tala om vilket parti de verkligen sympatiserar med. Man kan skönja att det blivit en rejäl maktförskjutning till invånarnas fördel, det går att påverka politiken utan att vara politiskt aktiv, det är ju vid valurnorna det avgörs.

Den virrighet och världsfrånvända syn våra politiker uppvisat de senaste veckorna är naturligtvis skrämmande och oroväckande. Läste en gång för länge sedan en beskrivning av människor som invånarna nu ser i våra styrande politiker, nämligen som Homo Degeneraris. Det vill säga varelser som är fullständigt odugliga på livet ute i samhället, i otakt med tiden, befängd och helt och hållet otidsenlig.

 
Nåja, blir SD största parti, så visst kommer de att få lekkamrater som vill vara med och bestämma, var så säker. Det finns många Homo Degeneraris i vårt land, som inte kan annat än det ”yrke” som rätt partiböcker gett dem. Och att säga ja till beslutsunderlag, hur dumma de än är, förstås.