Landet som skröt om sin plånbok, men som visade sig vara tom.

Vaknade som vanligt tidigt och kunde med kaffemuggen i handen se människor jäkta på väg till förmiddagsskiftet på Sandvik. Blåsten slet i deras kläder, att cykla måste ha varit ett äventyr i kastvindarna. Helt osökt började det ploppa upp en massa tankar om hur vårt land förändrats till oigenkännlighet. Jag började grubbla över hur det kunnat vara möjligt, men borde gått och lagt mig igen istället. Var inte på humör att skriva, men förvånad såg jag skärmen framför mig och att fingrarna börjat picka fram ord på den. Märkligt, så vi får se vart det bär hän.

Nåja, min första tanke var att vårt land definitivt inte, var moget att ta steget in i det högteknologiska samhället. Ett politiskt styrt samhälle som utformats under industrisamhällets dagar och de politiska makthavarna ska vara de som leder och fördelar landets resurser. Det finns massvis med politiskt utsedda chefer och förmän i vårt land. Att kunna hantera hundratals miljarder kräver en enorm kunskap, vilket knappast chefer och förmän fått genom politisk lojalitet.

Ekonomisk tillväxt kan politiker läsa av på staplar och tårtbitar, men att ekonomi är så mycket mer har de inte kläm på. Man får en känsla av att politikerna inte heller hade en aning om vad det rörde sig om, när tjänstemän började tala om att även de offentliga verksamheterna måste vara lönsamma.

Det blev en omställning när styrande politiker inom kommuner och landsting fick ta på sig rollen som kamrerer, att hålla hårt i plånboken och försöka snåla på kostnader. Men de fick lära sig att arbetskraft kostar pengar även inom de offentliga verksamheterna, det hade de inte förstått tidigare, alltså måste det bort anställda för att få lönsamhet..

Vid det här laget har de förhoppningsvis lärt sig att snålheten bedrar visheten, det som inte behövs i dag kan behövas i ännu större utsträckning inom en snar framtid. Det är inte personal på golvet ute i verksamheterna det ska dras ner på, det är på den administrativa delen. Till den hör även de så kallade förtroendevalda. Genom att förenkla eller i många fall ta bort administrativa uppgifter, är det möjligt att spara både tid och pengar.

Ett politiskt uppdrag är inte längre att sitta av möten och säga ja och Amen till de förslag som läggs fram, det är en fråga om politikernas egen roll i samhället. Behövs de verkligen när de ändå inte har kompetens att se vilka konsekvenser deras beslut kan innebära för invånarna? Om avlönade tjänstemän skulle göra samma misstag som förtroendevalda politiker gjort och fortfarande gör, skulle de få sparken omedelbart.

Hur man än ser på det hela är det ett ohållbart styrelsesätt vårt land har. För att ha den politiska kontrollen, tillsätts politiskt utsedda personer till chefer över anställda kvalificerade chefer. Vem kan anses vara mest lämpad att fatta beslut? Tror inte att en anställd chef frågar en politisk tillsatt om råd när det gäller hans egen specialitet.

Svenska folket har fått genomlida många samhällsexperiment sedan andra världskriget. När det gäller de så kallade förtroendevaldas roll, har invånarna varit minst sagt godtrogna. En gång i tiden gav det landet ett skattesystem, som fick Astrid Lindgren att skriva om Pomperipossa effekten och rika personer att fly landet.

Den en gång starka arbetarrörelsen förändrades i takt med att väljarna svek, det lovades mycket men löftena hölls inte. Ingen frågade sig varför inte skattepengarna räckte till, eller vart de tog vägen, det fanns ett grundläggande fel i vårt samhällssystem som våra politiker aldrig utredde.

Att beskatta invånarna började bli ett problem, så det konfiskerades pensionspengar istället. När inte ens det räckte till måste statliga företag säljas och trygghetsförsäkringarna försämras. De statliga företag som finns kvar är inga mjölkkossor precis, de har hamnat i samma situation som mjölkbönderna. Nu tas avdraget för pensionsförsäkringar bort, invånarna måste hitta ett nytt sätt att trygga ålderdomen.

För de som i dag är mitt uppe i livet är en trygg ålderdom långt borta, om man bortser från de med välbetalda politiska uppdrag, förstås. Men deras bombsäkra pensionsavtal kommer inte att vara värda ett ruttet lingon, om allt fler blir fattiga i vårt land. De är nämligen helt utlämnade till det välstånd invånarna och företagen skapar genom sina skatter.

Men det som borde oroa våra politiker mest är de alltmer utbredda orättvisorna som uppstått efter den borgerliga alliansens förändring av vårt samhälle. Ett samhälle som inte upplevs som rättvist av invånarna, kan leda till obehagliga överraskningar. Förnedras människorna reagerar de med ett djurs instinkt i ett trängt läge, de går till anfall.

Det är väl vad vi kan se början på i dagsläget, många känner sig inträngda i ett hörn och visar tänderna. Klokaste sättet för de makthavande är naturligtvis att backa undan, det har blivit alldeles för många som blivit inträngda i ett hörn. Men hur ska de kunna göra det utan att förlora prestige? Våra makthavare har med andra ord hamnat i samma läge som många diktatorer gjort och fattat fel beslut.

Förhoppningsvis är våra politiska makthavare klokare och inser att det är de som måste förändras i sina handlingar, inte invånarna. Det fattas nu bara att lånebubblan spricker, för att ett fullständigt kaos ska bryta ut. Den stora frågan är då, vem som ska försöka skrapa ihop resterna och lappa ihop landet?

Vi är ett udda land med ett styrelsesätt, som sätter krokben för det som är möjligt i andra länder. Ett samhällssystem som lappats och lagats sedan femtio år tillbaka i tiden och därför är fullständigt utnött och föråldrat. Vad ingen annat kunnat göra, har den ekonomiska och högteknologiska utvecklingen blottat vårt lands svagheter.

Myten om vårt lands rikedom skapades genom att undanhålla kommande kostnader för bland annat underhåll av landets infrastruktur. Reparationer syns inte och ger därför inga politiska poäng, därför har pengarna lagts på det som alla skulle se. Det är så vårt lands makthavare byggt upp fasader, för att skyla över det som finns bakom.

Det märkliga är att ekonomiska auktoriteter inte reagerat över de dolda kostnaderna som hela tiden sköts på framtiden. När regering efter regering framhållit att Sverige är ett rikt land, borde de dragit öronen åt sig. Den som har mycket pengar, skryter inte över sin egen plånbok brukar man säga. När någon gör det, kan man misstänka att den bara innehåller luft.

Det raljerades en hel del över vår nuvarande finansministers uttalande att landet hade tomma lador. Att den avgående regeringen förnekade att det var så kan man förstå, men den som fått tillgång till kassaböckerna visste säkert bättre. Det förundrar mig inte ett dugg att det inte fanns någonting i ladorna, den förra regeringen hade varit frikostig med ”foder” till de som redan hade så det räckte och blev över.

Nu kan man räkna med att den nuvarande regering vill ha tillbaka det som getts bort, men så enkelt är det inte. Alla måste vara med och betala tillbaka, även de som knappt har mat på bordet. Dessutom ska inflationen upp till två procent, vilket betyder ökade kostnader för de som inte ens får kompensation för ökningarna. Välkommen till landet som gick från rik till fattig på bara några år, men gjort de rika rikare och de fattiga fattigare.

 
I ett sådant här läge skulle det vara intressant att kunna läsa framtiden i en kristallkula, men jag är inte säker på att gilla det jag skulle kunna se.