Måttet är rågat.

Politik har blivit så konspiratorisk, att det inte längre går att lita på någon. Var och en sig själv närmast är vad som nu gäller, men samtidigt att vara politiskt korrekt och hålla sig neutral i alla frågor. Det är av den anledningen vi fått det kaos, som nu genomsyrar nästan alla av våra offentliga verksamheter. Och det är rädsla som är den drivande kraften.

En myt bland alla andra som klätts av, är att man inte behöver vara politiskt aktiv för att kunna påverka den förda politiken. Det är betydligt effektivare att använda lobbyister, till och med en före detta statsministrar används till det. Man borde istället säga att det krävs politiska kontakter för att kunna påverka.

Partierna är så toppstyrda att de på nedersta pinnhålen ska hålla käften och vara lojala med partiledningen. Den mentaliteten finns alldeles säkert inom alla partier, vilket betyder att alla partier är lika goda kålsupare. Med vikande väljarstöd och ett SD som lurar i vassen, har det blivit en strid på kniven. Det är inte längre bara en fråga om att locka väljare med fagra löften, det är en kamp att överleva.

Det kostar enormt med pengar att med politisk makt styra ett land. Det skattepengarna är avsedda för räcker inte, till stor del beroende på de enorma administrativa kostnaderna. Tyvärr kommer alla dessa människor med politiskt skapade jobb att kosta pengar för skattebetalarna så länge de lever. Det är inom det politiska maktsfären det behöver städas upp, invånarna är inte beroende av politiska företrädare, däremot är de politiska företrädarna helt beroende av invånarna.  

Det land som skrutit mest om hur alla invånare var en del av en stor familj, har blivit ett andra länder pekar finger åt. Vi är numera ett varnande exempel på vad som kan hända, när makthavande politiker får för mycket makt utan insyn för invånarna. Alla lögner backas upp av statistik som inte är värt ett ruttet lingon, men ingen statistik talar om för invånarna vad hela vår politiskt uppbyggda byråkrati kostar. 

Nu visar det sig att någon statistik över de brott som utförs i vårt land och av vilken nationalitet inte alls är viktig enligt regeringen. Naturligtvis skulle en sådan statistik slå hål på allt som sagts när det gäller invandring och flyktingmottagning. När makthavande personer säger en sak och invånarna ser någonting helt annat, blir reaktionerna starka.

Riksbanken kämpar hårt för att få upp inflationen, men opinionsundersökningar har det gått inflation i. Det kommer ständigt nya som tolkas på olika sätt av politiker, men  invånarna har börjat tänka på annat sätt.  För att få en klar bild av hur invånarna tycker och tänker, ges aldrig den rätta bilden. Om ett parti har tjugosju procent, är det sjuttiotre procent som inte sympatiserar med partiets politiska budskap. En skrämmande bild av hur splittrat vårt land är, eftersom  det är största partiet som har så litet stöd bland invånarna.

Vårt politiska styrelsesätt sägs vara demokratiskt, men de i demokratisk ordning fattade besluten är bara styrkebesked, det handlar om att få ihop tillräckligt många ja-röster. Av den anledningen har vi under åren sett hur små partier fått igenom någonting av sina hjärtebarn som tack för hjälpen. Det småparti som på det sättet blivit belönad, skryter sedan om vad de fått igenom. Ett hån mot alla de invånare som inte alls sympatiserar med småpartiets (eller småpartiernas) ideologier.

För mig är det intressanta hur länge det här kan pågå, utan att folk börjar demonstrera på gator och torg. Läste om sjuksköterskan som gått in i väggen men nekas av en handläggaren vid Försäkringskassan att vara sjukskriven. Det är inte bara ett människofientligt samhälle vi fått, vi har politiska makthavare som inte borde ha de förtroendeuppdrag de har. Tyvärr är enda sättet av avsätta dem vid valurnorna, men tiden till nästa val är alldeles för lång.

Men det är väl som det sägs, den som ges tillräckligt med rep hänger sig själv. Ett uttryck för personer som blivit för giriga och samlat på sig. Samma sak kan man säga om felaktiga beslut som inte bara försvarats, utan också fått ligga fast. Domens dag kanske inte är så långt borta.

Jag har länge funderat över vad som händer om SD blir största part efter nästa val. Det är ingen hypotetisk fråga, det är med stor sannolikhet det kan hända om inte regeringen lyssnar på invånarna. Konsekvenserna av flyktingmottagningen kommer att ha visat sig, både i form av problem och kostnader, så frågan är hur mycket invånarna tål.

När allting sker ovanför invånarnas huvuden utan en möjlighet att påverka, väcker det både frustration och ilska. Den tid som är kvar fram till valet är därför oerhört viktig för inte minst regeringen, ett misslyckande kommer att betyda ett svidande nederlag. Risken finns att hela det politiska etablissemanget drabbas, eftersom måttet är rågat för alla de som fått det sämre i vårt land.