Suveränt!

   Tänkte muntra upp er lite så här i Coronatider. Man kan inte bara deppa.

Berättelsen har jag kallt Suveränt!

Kapitel 1

Det var ett i all hast sammankallat viktigt möte, som gjorde att ett rykte spreds som en löpeld på tidningen VVF:s redaktion. Att det skulle bli ett viktigt möte, var vad de som först fört ryktet vidare egentligen sagt. Eftersom rykten har en underlig förmåga att skapa en höna av en fjäder, ändrades ryktet följdriktigt nästan omgående till, att det skulle bli drastiska neddragningar av personal.

   Ett illavarslande rykte, som fick många att darra framför sina datorskärmar och ängsligt snegla mot det rum, där hjärntrusten på redaktionen samlats. Många såg det som en ödets ironi, att själva befinna sig i en situation, där de inte visste sannings-halten i de rykten som för varje minut blev värre och värre.

   Tidningen VVF, en förkortning av Vi Vet Först, var nämligen en tidning vars hela existens, vilade på en så bräcklig grund som att sprida rykten till sina läsare. Nu hade medarbetarna själva drabbats, vilket fått många att inse, att ingen gick säker i den nya ekonomins kölvatten.

    Visst hade tidningen så här långt, haft en trogen läsekrets som älskade skvaller, men det gick ju inte i längden, att ljuga ihop den ena rövarhistorien efter den andra. Att det var alldeles för ont om verkligt stoff till artiklar, var de anställda pinsamt medvetna om.

   Även bland de personer som kallats till mötet, var det en förtätad stämning. De hade ju också hört ryktet om personal- neddragningar innan de gått till sammanträdesrummet. Med ängsliga nollställda ansikten, satt de runt det långa ovala bordet i väntan på det som komma skulle.

   Inte blev stämningen bättre när redaktionschefen Ulla Berg kom in i rummet. Förvånade såg de henne rycka i ett snöre och med en smäll vecklade en Sverigekarta ut sig på kortväggen. Med återhållen andedräkt riktades allas ögon mot kartan, där en röd ring ritats kring något som på håll, inte ens kunde ses som en liten prick.

   Att statliga verk utlokaliserades till de mest underliga platser visste alla, men var det meningen att även tidningen skulle flyttas till någon glesbygd? Inte kunde det väl vara så, att ett saftigt glesbygdsstöd låg bakom alltihop? Några fler frågor hann aldrig dyka upp i huvudet på de närvarande, för redaktionschefen knackade med en pekpinne mot ringen på vägg-kartan och sa:

   – Ser ni den här röda ringen? Den är orsaken till att jag trummat ihop det här mötet med så kort varsel. Det är så här förstår ni, att jag råkade snappa opp en panggrej för nåra dar sen. Man måste smida medan järnet är varmt sägs det, men jag smörjde en kille med en resa till Mallis istället. Ja, jag var tvungen att göra det, för att få reda på adressen till en smart och fullkomligt okänd aktieklippare. Det jag fick reda på är, att det inte är nån duvunge vi har att göra med. Kan ni tänka er, enbart förra året redovisade den här klipparen två mille i reavinst. Att det dessutom är en helt vanlig privatperson, är väl inte fy skam, eller vad säger ni…?

   Den samtidiga utandning som gjordes, fick kartan på väggen att fladdra till.

   – Vad vi vet, fortsatte redaktionschefen, är att den här börs-klipparen är bosatt på en plats som av oss storstadsbor, kan betecknas som en plats bortom all ära och redlighet. Med andra ord bor den här mannen – för det är en man – så långt ut på vischan som det är möjligt. Om det är en ödets nyck eller inte, men en som har sånt flyt när det gäller aktieaffärer, bor i en liten håla som heter Bakomvattnet.

   Några lågmälda skratt hördes i rummet. Vissa stirrade bara dumt, eftersom de inte var säkra på om det var ett skämt eller inte. De sken dock upp när redaktionschefen fortsatte:

   – Nu när vi fått nys om det här, gäller det att snabbt som ögat få dit nån som kan intervjua karln. Kan nån komma med ett förslag om vem vi ska skicka dit?

   Frågan följdes av en tystnad som om en knappnål fallit till golvet, skulle det pyttelilla ljudet, fått allesammans runt det ovala bordet att reagera som vid en explosion.

   – Nån måste väl ändå vara den rätta för...

   Redaktionschefen tystnade och vände sig mot den unge man, som utan att knacka kommit in genom dörren och tyst stått där en stund.

   – Vi sitter i ett möte, sa redaktionschefen. Var det nåt särskilt du ville?

   – Var ända in i helsike ligger Mallis nånstans? sa den unge mannen och höll fram ett stort brunt kuvert.

   I förvåningen över frågan, tog redaktionschefen brevet ur hans hand och stirrade på honom.

   – Vet du inte att man säger Mallis istället för Mallorca? sa redaktionschefen snäsigt.

   – Nä, men nu vet jag, sa den unge mannen och vände på klacken. Han var precis på väg ut genom dörren, när det skrapade till från stolsben mot golvet och någon med hög röst sa:

   – Varför kan vi inte skicka iväg den där. Något som fick de andra runt bordet att av bara farten instämma och redaktionschefen att ropa:

   – Kom tillbaka! Vilket fick den unge mannen att stanna i dörröppningen och vända på huvudet.

   Redaktionschefen hade ett svagt minne av att den unge mannen var en praktikant som arbetsförmedlingen skickat över. Men i övrigt visste hon inte ett dugg om honom. Praktikanter kom och gick i en aldrig sinande ström och gjorde en inte alls föraktlig arbetsinsats utan att kosta något.

   – Vem föreslog att vi skulle skicka iväg den här killen? sa redaktionschefen och lät blicken svepa över personerna vid bordet.

   – Det var jag, sa Gittan Sandberg, som för det mesta fick hålla på med bröllopsrykten.

   – Och varför om jag får fråga? sa redaktionschefen och såg ut som ett levande frågetecken.

   – Jo, sa Gittan Sandberg, svaret är ju hur enkelt som helst. En som dragit sig undan som den här snubben tydligen gjort, kan nog känna lukten av en tidningsmurvel på flera mils avstånd. Skulle det inte vara perfekt att skicka någon som inte är det? Det är ju bara att utrusta killen med en bandspelare och sen får han snacka runt med snubben.

   Ett mumlande hördes i rummet och redaktionschefen stirrade på den unge mannen och mätte honom med blicken. Skäggig, långhårig och med urusel klädsmak, var det första som for igenom hennes huvud. Det var ju perfekt helt enkelt. Om någon skulle passa in ute i obygden, så var det den här killen.

   – Men Gittan, vad smart du är! sa redaktionschefen och la i samma andetag till: Vad heter du, grabben?

   – Magnus Elonsson, sa den unge mannen. Men dom flesta kallar mig för Maggan.

   – Maggan, sa redaktionschefen, du ska ut på ett viktigt uppdrag. Du kommer till och med att få betalt för det. Hur är det, har du körkort?

   – Nog har jag styrlapp alltid, men ingen kärra, sa Magnus Elonsson.

   – Utmärkt, sa redaktionschefen. Jag ska se till att någon ger dig en muntlig snabbkurs i konsten att intervjua en person. Sen är det bara för dig att sticka iväg.

   – Jaha, och vart ska jag åka då? sa Magnus Elonsson.

   – Du ska åka till ett ställe som heter Bakomvattnet, jag har vägbeskrivningen på mitt kontor. Eftersom vi har resurser ska du få låna vår reservbil som står i garaget, en liten Hyundai Atos. När jag tänker efter väcker den ingen uppmärksamhet därute i obygden heller, för den delen. Nåja, när du väl tagit dig dit, är det bara att snacka runt med en som heter Hubert Karlsson. Ska väl inte vara nåra problem, eller hur?

   – Möjligtvis att hitta dit då, sa Magnus Elonsson.

Kapitel 2

Att våren äntligen kommit, var den första tanke som slog Hubert Karlsson när han kom ut på farstutrappan och kände solstrålarna värma genom den mossgröna flanellskjortan. Samtidigt tänkte han att den femtonde maj, skulle den väl egentligen ha kommit för länge sen, men slog snabbt bort den tanken. Han hade vant sig vid att ta dagarna som dom kom, även om han föredrog sol och värme istället för kyla, regn och rusk.

   Och visst tyckte han det var trevligare att se på en nästan helblå himmel, än en gråsvart som aldrig lyckades locka honom att lämna stugvärmen. Om det inte varit för några ynka moln som mest liknade utslängda små bomullstussar, hade det varit som himlen i charterbolagens kataloger, som han älskade att bläddra i.  

   Inte för att han tänkt resa någonstans, det fick andra göra hur mycket dom ville. För honom räckte det att se glada människor leka och sola sig på solbelysta sandstränder med blåa hav i bakgrunden. Bilder på människor som badade i eller låg på solsängar runt pooler däremot, bläddrade han snabbt förbi. Han kunde inte förstå hur folk var funtade, som åkte till sol och värme för att plaska i en pool, när det fanns ett hav i närheten.

   Men just nu när solen strålade, behövdes inga broschyrer om fjärran länder. Tacka vet jag Sverige, tänkte han, när solen värmde både hans kropp och ansikte. Det kunde inte bli mycket bättre någon annanstans.

   Smaken av morgonkaffet satt fortfarande kittlande kvar på tungan. Morgontidningen var avklarad, den hade hans hustru Helga läst högt för honom om det han ville höra. De lokala nyheterna rymdes på en smal spalt i tidningen, så dom var snabbt avklarade. Börssidan däremot brukade ta en halvtimme. Resten fnyste han åt, eftersom det mesta var saker som hänt i Fjollträsk – som han alltid kallade huvudstaden. Dom som var dumma nog att bo där, fick skylla sig själva.

   Med tidningen och kaffet avklarat har jag ju nästan gjort ett halvt dagsverke, tänkte han, sträckte lojt på sig och satte tummarna under de breda färggranna hängslena. Han kisade mot solen, som påminde honom om den gula Västerbottenost han nyss skurit tjocka skivor av.

   Han lät blicken glida ut över sina ägor, som han själv alltid tänkte om sitt gamla bondhemman. Det enda som vittnade om att det en gång varit lantbruk på ägorna, var de rostiga skeletten av en uppochnedvänd höräfsa och ett slåtteraggregat som stod kvarlämnade ute på ängen. Den som lämnat redskapen på ängen, hans svärfar, var den sista som slagit den. Hubert visste inte ens hur man gjorde.

   Den gamla ladugården, som inte inhyst några andra djur än råttor sen han tagit över gården, lutade betänkligt åt ena kort-sidan. Det hade knarrat rejält i ladugården under vintern, när snön legat meterdjup på taket, men än stod den kvar. Blev det bara en rejäl snövinter, skulle den alldeles säker rasa ihop och då skulle han slippa riva den. En angenäm tanke som fick Hubert att le mot solen. Arbetade, var det bara dumt folk som gjorde, tänkte han.

   – Suveränt! ropade Hubert så högt, att en flock skator skrämda flög iväg från sin plats i björken alldeles framför huset.

   – Vad sa du? sa hans hustru Helga inifrån huset.

   – Jo, jag sa att det är suveränt, sa han. Jag menade vädret alltså, lilla gumman.

   – Jaha.

   – Allting annat är inte dumt det heller. Inte sant lilla gumman, sa han och såg ut över det solbelysta landskapet som låg fram-för hans ögon.

   – Nä, visst har vi det bra.

   – Det var ju det jag menade, sa han. Vi bor ju mitt i Guds gröna natur och inga grannar som stör oss.

   – Inga grannar som stör oss, men det finns ju andra. Det kommer då i alla fall en bil hitåt, hörde han sin dotter säga från balkongen ovanför hans huvud.

   – Vad säger du, Lisa? Kommer det en bil? Hubert stirrade nedåt den smala krokiga vägen som ledde upp mot huset, men såg bara något som liknade en liten röd korvkiosk komma guppande på den minst sagt gropiga vägen.

   Lisa Karlsson hade från balkongen sett den lustiga lilla röda bilen redan vid vägskälet, drygt ett par hundra meter från gården. Den hade stått stilla en bra stund, innan den svängt upp mot deras gård. Oavsett vilket ärende den som rådde om bilen hade, var det i alla fall roligt med främmande. Att lantbrev-bäraren brukade komma upp till gården någon gång i veckan, räknades inte som främmande, även om han alltid drack en kopp kaffe varje gång.

   – Bry dig inte om vem som kommer, utan sätt dig vid datorn istället, sa Hubert, som råkat se något betydligt intressantare. Ser du gråsparvarna som sitter på telefonledningen, Lisa?

   – Visst farsan, vad är det med dom då?

   – Ett tecken naturligtvis, sa Hubert. Och eftersom dom är så många, kan du gott passa på och köpa nåra tusen Ericsson och Telia.

   – Men farsan! Både Ericsson och Telia åker ju jojo opp och ner.

   – Dom går snart opp båda två ska du se, sa Hubert och vände blicken mot det lilla röda korvkioskliknande föremålet, som försiktigt snirklade sig fram mellan all bråte och decimeter-djupa gropar som fanns på den stora gårdsplanen.

   Makligt gick Hubert ner från trappan för att ta en närmare titt på det underliga ekipaget. Herre min skapare, inte kan väl det där vara en bil, tänkte han och kliade sig i huvudet. Men att det verkligen var en bil, märkte han när den stannade en liten bit ifrån honom. Ur den klev en ung man, som med stora ögon såg sig omkring.

   För Magnus Elonsson var det en minst sagt omtumlande upplevelse att se gården på nära håll. Allt verkade förfallet och skrot blandat med annan bråte låg lite här och var på gårds-planen. Det var klart, en börshaj kunde kanske kosta på sig att vara bohem, han visste ju ingenting om sånt. När han tittat runt och blicken till slut fastnat på Hubert, sa han:

   – Det var ett helsike att hitta hit. Jag trodde Bakomvattnet bara var några kåkar, men det är ju stort.

   Hubert blev stum. Bara det fantastiska att en fullkomligt okänd människa gjort sig besvär att leta sig fram till gården, var mer än han kunde fatta. Han blev glad när Lisa ropade från balkongen:

   – Hallå där, vad är du för en?

   Hubert smålog för sig själv när han såg den unge mannens gapande mun, efter att ha tittat upp mot balkongen. Nu jäklar tände det till direkt, tänkte han. Giftasvuxen hade Lisa varit i flera år, så det var på tiden att hon snärjde en karl. Och den här såg då lättsnärjd ut.

   Hursomhelst ser han inte ut som nån storstadsbo, tänkte Hubert, när han såg på det glesa ovårdade helskägget och det långa svarta håret, som var hopsatt i nacken med en färggrann snodd. Det hade faktiskt sett ut som om killen haft en lång hästsvans som vispat till bak på ryggen, när han hastigt vridit huvudet åt Lisas håll.

   Nåja, oavsett var han kom ifrån, var han i alla fall klädd som folk, tänkte Hubert. Dom urblekta jeansen och en svart tröja under en jeansjacka som tycktes ha varit med om en hel del, var en klädsel helt i hans smak. Kläderna vittnade om att det var en rejäl grabb och ingen fisförnäm snobb. Dessutom såg han snäll ut och rodnaden som slagit upp i hans ansikte, visade med all tydlighet att han var blyg.

   – Jaha, och vad vill du då? sa Hubert när han tittat färdigt, vilket fick Magnus att hoppa till.

   Förklaringen som Magnus tänkt komma med blev bara till ett kraxande ljud, eftersom Lisa sin vana trogen när hon hade bråttom ner från balkongen, klättrade nerför spaljén på hus-väggen.

   Förvånad såg Hubert ögonen på den unge mannen rulla som bollar i hans huvud. Grabben verkade inte vara bortskämd med att se vad jäntor har precis, tänkte han. För en jänta som klättrar nerför en spaljé och visar opp en snygg ändalykt, där ett par gula trosor skymde det mesta var väl inget märkvärdigt. På teve hade han då själv sett fruntimmer som inte haft en tråd på kroppen. Men grabben var kanske en sån som inte tittade på teve, det fanns ju ungdomar som inte gjorde det hade han hört.

   Magnus gav ifrån sig ett nytt kraxande läte, innan rösten klarnade och han sa:

   – Har jag verkligen hamnat hos Hubert Karlsson?

   – Han och ingen annan, sa Hubert. Och jäntan min heter Lisa, fortsatte han. Inga dåliga grejer, eller vad tycker du?

   – Sluta fjanta dig, farsan, sa Lisa som kommit fram till dem. Ser du inte att han blir generad.

   – För vadå? sa Hubert.

   – Inte vet jag, sa Lisa och studerade oblygt Magnus.

   – Han hade då mål i mun och fråga om jag var Hubert Karlsson i alla fall, sa Hubert.

   – Varför ville han veta det? sa Lisa och stirrade ännu mer. Jösses, han är ju gullig, tänkte hon. Precis en sån som hon önskat sig skulle dyka opp en vacker dag.

   – Inte vet jag. Fråga honom för fasiken, sa Hubert och vände ryggen åt de båda och gick mot huset. Vill han ha kaffe, får du säga till morsan att sätta på pannan, la han till.

   – Inget kaffe, tack, sa Magnus.

   – Jaså, du kan prata, sa Lisa och log mot honom. Vad heter du?

   – Magnus... Magnus Elonsson.

   – Jaha, och vad vill du farsan då?

   Magnus blick irrade lite överallt, men stannade till slut på Lisa. Ögonen verkade famla i luften, för att få in den bara en meter ifrån honom leende Lisas ansikte i fokus. De röda läpparna och de bländvita tänderna fick honom att tänka på någon reklambild. Måste ha varit reklam om friluftsliv eller nånting sånt, tänkte han. Med en märkbar kraftansträngning sa han:

   – Din farsa... är det han som... äh, är så fenomenal på aktier?

   – Du är inte klok! Lisa började skratta och buffade honom lekfullt med handen i bröstet.

   – Är det inte sant att han gjorde en reavinst förra året på över två miljoner?

   Lisas skratt kom av sig. Hur kunde den här killen veta det? Och visst hade han rätt, dom hade tjänat en massa pengar på aktier, men det hade ju bara berott på ren tur.

   – Visst är det sant sa hon. Men du förstår, farsan kopplar bara ihop nånting han ser med en aktie. Det kan vara nästan vad som helst, men det funkar för det mesta. Är det fenomalt, så är det väl det då. Apropå tur, hur mycket är klockan?

   – Snart halv tio, sa Magnus efter att ha sneglat på klockan.

   – Jösses, då måste jag in och slå på datorn, sa Lisa och snodde runt. Häng med får du se farsans snilleblixt idag.

   Magnus stirrade efter henne när hon med lätta fjädrande steg gick mot huset. Först nu upptäckte han att hon var barfota. Det fanns något eggande i hennes sätt att gå, som fick blodet att rinna som vitglödgat järn genom hans ådror. Utan att han själv var medveten om det, började han springa efter henne.

Kapitel 3

   – Nå morsan, hur tycker du att han verkar? sa Hubert och trummade med fingertopparna mot bordsskivan. Ja, om han skulle raka sig och klippa håret.

   – Verkar inte vara mycket krut i honom. Men han verkar snäll i alla fall.

   – Precis, så tänkte jag också när jag såg honom, sa Hubert. Skulle kunna vara nånting för Lisa att pyssla om under mörka vinterkvällar. Måste väl vara ganska trött på att glo på teve med oss vid det här laget.

   – Jag håller med dig, men det är inte bara för Lisa att norpa åt sig den här grabben, som du tydligen tror. Förresten, det är det faktiskt, eftersom det finns karlar som velar i en halvtimme för att välja slips, men det tar bara en sekund för dom att välja fruntimmer. Men han är kanske förlovad eller rent av gift. Har du tänkt på det?

   Hubert lade pannan i djupa veck. Ringar i öronen hade han haft, men vad han kunnat se i hastigheten, inga på händerna.

   – Nää, det tror jag inte, sa han efter en stund. Förresten, det kan väl Lisa luska ut.

   – Vad ska jag luska ut, farsan? sa Lisa, som kommit ut från det Hubert kallade kontoret med Magnus i hälarna.

   Kontoret hade med all säkerhet hundra år bakåt i tiden varit en pigkammare. Det var alldeles för litet att använda som sovrum för någon i familjen, men tillräckligt stort för att ha en bok-hylla, en stol och ett bord att ställa datorn på. Men många decimeter över var det inte att röra sig på.

   – Sånt du behöver veta naturligtvis, sa Hubert undanglidande och blinkade med ena ögat mot sin dotter. Sånt man bör ta reda på, förtydligade han det hela.

   – Han är varken förlovad eller gift. Inte har han sällskap med nån tjej heller. Det var väl det som ni pratade om antar jag, sa Lisa och Magnus ansikte färgades rött. Jag frågade honom alldeles nyss, la hon till.

   – Nånting ditåt var det vi pratade om, sa Hubert. Hur gick det med Ericsson och Telia, förresten? la han till.

– Ericsson hade gått ner lite, så jag köpte femtusen. Telia har inte rört på sig, så jag köpte femtusen såna också. Förresten passade jag på att sälja nåra andra skvättar som legat till sig på samma gång. Det blev väl bortåt en fyrahundra tusen i förtjänst på dom.

   – Tala inte om det. Fy fasiken vad kommunalgubbarna och den där Andersson eller vad hon heter ska bli nöjda, sa Hubert och ruskade bedrövad på huvudet.

   Magnus stirrade på Hubert som om han sett en cirkuselefant sitta vid köksbordet. Men det han egentligen såg, var en man som nyss fått veta att han kammat hem nästan fyrahundra tusen, men såg ut som om han förlorat ett par miljoner. Det var det jäkligaste... Han kom av sig när Lisa sa:

   – Vi sticker ut en stund. Tänkte visa Magnus runt lite.

   – Är ni tillbaks till lunchen? sa Helga.

   – Beror på, sa Lisa svävande och log. Vem vet vart vi hamnar nånstans.

   – Suveränt vart ni än hamnar, sa Hubert. Det är ju så vackert väder.

   Han såg de två försvinna ut genom dörren. Makligt reste han sig från bordet och gick fram till fönstret. Hans hustru stod där redan och han lade armen runt hennes axlar. Båda såg efter de två ungdomarna när de sneddade över gårdsplanen och gick upp mot skogen. Den unge mannen skyggade till som en ung-häst, när Lisa tog hans hand och drog honom med sig.

   – Morsan, vi kan nog inte vänta oss att Lisa får ihop det med den där i brådrasket. Den där vet då ta mig fasiken inte hur man gör, sa han och suckade.

   – Det visste inte du heller, sa Helga. Men så där tafflig kommer jag inte ihåg att du var. Lisa brås på mig, så vi får väl se hur det går.

Kapitel 4

Nästan vimmelkantig av både mottagandet på gården och Lisas fullkomligt ogenerade sätt att behandla honom, kisade Magnus försiktigt på henne. Att den nedre halvan av henne var väl-formad hade han redan sett och överdelen var inte sämre. Från sidan kunde han se hur hennes bröst mjukt buktade ut under den tröja hon i all hast tagit på sig.

   Solen värmde och han knäppte upp jeansjackan. Det kändes både ovant och oroande att gå hand i hand med en fullkomligt främmande tjej, med det gick ovanligt fort för honom att vänja sig vid det.

   Den första biten utefter den slingrande stigen var han inte medveten om det intensiva fågelkvittret runt omkring, men efter en stund hörde han tydligt den kör av olika läten fåglarna gav ifrån sig. Doften av skog blandat med ruttet gräs, var en sällsam doftblandning han aldrig känt tidigare. Och mitt i allt detta en svag parfymdoft från Lisa, som gjorde honom yr i huvudet.

   – Hör du fåglarna? sa Lisa. Finns inget underbarare än att gå ut så här när solen skiner och fåglarna kvittrar. Man vill kvittra och sjunga själv en sån här dag. Man blir glad helt enkelt. Känner du det så också?

   – Uppriktigt sagt, vet jag inte, sa Magnus och strök sig med den fria handen över pannan. Han hade blivit skickad att spela in allt som aktiefenomenet skulle kunna tänkas kläcka ur sig och hamnat på ett ställe som minst av allt liknade en plats där en börsklippare höll till. Dessutom hade han redan fått en inblick i på vilka lösa boliner aktieaffärerna gjordes. Det var inte klokt helt enkelt.

   – Vet du inte om du känner dig glad?

   Lisas fråga fick honom att tänka efter. Var han glad? Han kunde inte ens tänka klart, när han hade henne så nära. Om det var något han kände, var det knappast något han kunde tala om för henne. Därför sa han lamt:

   – Jo, det gör jag nog.

   Han vred huvudet mot henne och drunknade i hennes grön-skimrande ögon, som var riktade mot honom. Kanske just därför hördes hennes röst som om den kommit långt ifrån när hon sa:

   – Tänk om du kunde stanna nåra dar. Det är ju onsdag idag, så varför kan du inte stanna tills på måndag?

   – Jag måste... Nä, det går inte... Orden tog slut när han såg hur hon log mot honom. Han darrade till när hon lyfte händerna och lade dom mot hans kinder. Det fanns inget utmanande i hennes sätt att lätt stryka över hans skägg, ändå gjorde det hans ben ledlösa som kokta spagetti.

   – Är det nåt speciellt du måste göra?

   Frågan fick hennes friska andedräkt att smeka hans ansikte, så nära honom var hon. Han såg en skär tunga pila fram mellan hennes vita tänder och slicka de blodröda läpparna. Med något som nästan började likna panik tänkte han: Kom ihåg varför du är här. Du ska spela in vad Hubert säger. Men på något under-ligt vis, trängdes det undan av redaktionschefens sista ord: Det får ta den tid det tar, om det så tar en vecka.

   – Inte är det nåt speciellt jag måste göra. När jag tänker efter är det säkert ingen som kommer att sakna mig antar jag, sa han och kände sig plötsligt glad inombords. Under några dagar tillsammans med Lisa, skulle han kanske våga...

   Längre kom han inte i sitt tänkande, för Lisa strök honom hastigt och fjärilslätt över kinden med fingertopparna.

   – Om du ska stanna nåra dar, måste du lova mig en sak, sa hon.

   – Det beror på vad det gäller, sa han.

   – Jag vill att du inte ska tala om för farsan, att jag varken köpte Ericsson eller Telia, sa hon. Du förstår, jag har inte köpt nånting som han har sagt på länge. Hade jag gjort det, hade vi varit utfattiga.

   – Visst, det kan jag väl lova, sa han. Det din farsa inte vet om, mår han inte illa av.

   – Kors då, precis så säger morsan också, sa hon. Du kommer inte att ångra dig att du stannar nåra dar, la hon till och log mot honom.

Kapitel 5

Efter att Lisa bäddat åt honom i lillstugan och han tillsammans med Hubert mätt och belåten efter kvällsmaten, slagit sig ner framför teven medan kvinnorna plockade av bordet, kändes allt nästan overkligt. Snabbt kom Magnus tillbaka till verkligheten, när Hubert ljudligt rapade och knäppte upp byxorna i midjan.

   – Vilken suverän dag, sa Hubert. Skulle du inte kunna tänka dig att bo så här?

   Magnus visste inte vad han skulle säga. Att bo i en storstad hade han aldrig gillat, men att bo ute på vischan… Nja, skulle vara tillsammans med Lisa då. Men vad skulle dom leva av?

   – Tja, visst skulle jag väl det, men det går inte, sa han.

   – Nähä, du har förstås ett jobb att sköta, sa Hubert och tänkte att Lisa nog fick vänta ett tag till med att få tag på en karl.

   – Nä, nåt riktigt jobb har jag inte, sa Magnus öppenhjärtigt. Just nu har jag ett praktikjobb som tar slut nästa vecka, sen vet jag inte hur det blir.

   – Betyder det att du inte har nåt riktigt jobb? sa Hubert, som vädrade morgonluft för Lisas del igen.

   – Precis, sa Magnus. Har inte haft ett riktigt jobb sen skolan. Är dyslektiker, förstår du.

   – Dys… Vad fasiken sa du? sa Hubert förvånad. Vad betyder det att du är? Betyder det att du har nån mystiskt sjukdom?

   – Nä, det betyder att jag har svårt att läsa och skriva. Det är därför jag inte kan få ett riktigt jobb.

   – Gosse! sa Hubert och dunkade Magnus i ryggen. Du har kommit till precis rätt ställe, för jag kan ta mig fasiken inte heller läsa och skriva. Har aldrig fått grepp om det liksom. Det tar två dar för mig att traggla mig igenom en serietidning.

   Magnus stirrade på honom. Den som tidningen trott vara ett aktiegeni, kunde inte ens läsa och skriva! Ja jäklar, dom skulle få dåndimpen på tidningen. Lagom åt dom, förresten.

   – Kan du gissa varför jag kom hit, Hubert? sa han därför.

   – Hur fasiken ska jag kunna göra det. Både frugan och jag hoppas att det är för Lisas skull, men du kunde ju inte veta att hon bodde här.

   – Hade jag vetat att hon bodde här så… Magnus tystnade och blev röd i ansiktet. Ja, om jag gjort det hade jag nog inte vågat komma hit, fortsatte han. Nä, det är så här förstår du, Hubert, att jag blev hitskickad för att spela in ett reportage om dina aktieaffärer.

   – Spela in… på vadå? sa Hubert och satte sig kapprak i soffan.

   – På den här som dom skickade med mig, sa Magnus och plockade fram den lilla bandspelaren ur innerfickan.

   – Ja jädrar i mig, det är ju suveränt, sa Hubert och hans ansikte lystes upp av ett stort leende. Vad är det för tidning, förresten?

   – Vi vet först, sa Magnus. Det är en sån där skvallertidning.

   – Den brukar Helga läsa varenda vecka, sa Hubert. Hon gillar sånt. Men du, jag kom att tänka på den där lilla bilen eller vad det är. Har du fått låna den också?

   – Javisst, inte tror du väl att jag har råd med en nästan ny bil?

   – Nä, det är klart, sa Hubert och gnuggade hakan med finger-topparna. Hör du, Magnus, gå ut till Lisa, så ska jag prata in nånting som får dom som skickat dig att tratta på ändan. Säg till Helga att det vi pratar in i den här apparaten ska hamna i skvallertidningen hon brukar läsa, så kommer hon som ett skott.

   – Ska inte jag vara med då? sa Magnus.

   – Du kommer in lite senare i handlingen, grabben. Som jag fattat det har du inget riktigt jobb.

   – Det stämmer, sa Magnus.

   – Jamen, då kan du väl lika bra vara arbetslös här. Och dom på arbetsförmedlingen kan ta mig fasiken inte skicka dig på nåt praktikjobb, för såna finns inte här i trakten. Det betyder att Lisa och du kan vara tillsammans varenda dag. Vad säger du om det?

   Hubert fick inget svar, för Magnus var redan på väg mot köket.

   Magnus blev inte kvar i köket, för Lisa sa till honom att vänta utanför. Glad att slippa sitta vid köksbordet och vänta till dess disken var klar, satte han sig på farstutrappan.

   Det var fortfarande varmt i luften, trots att solen var på väg att försvinna ner bakom skogen. Han drog några djupa andetag och utan att vara medveten om det, utbrast han högt för sig själv.

   – Suveränt!

   – Nu börjar du låta som farsan, hörde han Lisa säga.

   Han vred på huvudet och rodnade. Inte för att hon hört vad han sagt, utan därför att hennes korta kjol gav honom full insyn hela vägen upp till trosorna.

   – Du tar dig friheter när dom bjuds, sa Lisa och skrattade. Titta du, jag har ingenting att skämmas över.

– Jag har märkt det, sa Magnus och rodnade om möjligt ännu mer.       

– Då så, sa Lisa. Det är så här förstår du, att jag gillade dig direkt. Det gör morsan och farsan också. Hur är det, gillar du mig också?

   – Minst sagt, sa Magnus. Du är skitsnygg och konstigt nog är jag inte blyg tillsammans med dig. Om det är så att du gillar mig så…

   Han tystnade eftersom Lisa sjunkit ner bredvid honom och slagit armarna om hans hals. Sakta lutade hon sig fram och kysste honom. Hennes läppar var varma och lena, de fick honom att tänka på ett solvarmt plommon. Ivrigt kysste han henne tillbaka.

Kapitel 6

Med jeansjackan slängd över axeln och med ett brett leende i ansiktet, gick Magnus över den illa skötta gräsmattan från lillstugan där han tillbringat natten. Efter att han talat om för Lisa vad Hubert sagt, hade hon farit fram som en tätting och pekat på vad som måste göras om dom skulle bo i lillstugan.

   Visserligen tyckte han själv att det gått lite väl fort, men han var ju inte mer än människa. Att han tänkte så berodde på den försmak han fått av det Lisa hade att bjuda på och som sopat bort de sista resterna av den blyghet han alltid lidit av. Både Hubert och Helga hade säkert blivit förvånade, om de sett att han redan börjat fatta så smått hur man gör.

   På trappan till huset satt Hubert och kisade mot morgonsolen och Magnus satte sig bredvid honom.

   – Nu har jag pratat in mina aktietips i apparaten, sa Hubert. Tyckte det var lika bra att få det gjort så du kan åka tillbaks med både den och bilen.

   – Det är ju ingen brådska med det, sa Magnus besviken över det Hubert sagt.

   – Lisa tycker det i alla fall, sa Hubert. Ja, hon tycker att du ska lämna tillbaks både apparaten och bilen. Hon tänker följa med dig, förresten. Du får hjälpa henne att köpa en ny bil som ni kan ta er hit i. Lisa har fullmakt så hon kan ta ut pengar på banken. Vi har ju ingen bil, så det är på tiden att vi skaffar en.

   – Jaha, sa Magnus. Och sen då?

   – Är du händig på att snickra och sånt där?

   – Tja, jag har inte tummen mitt i handen precis, sa Magnus och sneglade på Hubert.

   – När Lisa och du har rustat opp lillstugan, kanske du kan fixa till lagårn lite, sa Hubert och Magnus tittade förskräckt på den fallfärdiga byggnaden.

   – Fixa till… Nää, riva den menar du väl? sa Magnus. Jag är inte rädd för att jobba, men… Han kom av sig eftersom ett underligt ljud hördes.

   Det som avbrutit honom var ett svagt knirkande, som sen övergick i ett gnisslande ljud. Den gamla ladugården såg ut att ruska lite på sig, sen knakade det till och taket vek sig på mitten. Det fruktansvärda braket när tak och väggar föll till marken, hördes säkert flera kilometer.

   Tryckvågen slog nästan omkull de båda på trappan och det efterföljande dammolnet som piskade deras kroppar, liknade mest en sandstorm i Saharaöknen.

   De båda hörde dörren slås upp bakom deras ryggar och även de förvånade utropen, men de stirrade bara på den enorma brädhög, som var det enda som fanns kvar av den stora ladugårds-byggnaden. Fyra förvånade ögonpar såg hur ett dammoln likt röksvampen från en atomexplosion, sakta steg upp mot den blå himlen där det skingrades av de svaga vindarna.

   Samtidigt vred sig Hubert och Magnus mot varandra. De förvånade ansiktsuttrycken ändrades till breda leenden. Deras av dammet nästan sotsvarta ansikten, fick de bådas tänder att gnistra i solljuset.

    – Suveränt! ropade båda exakt samtidigt och kvinnornas skratt rullade ut över de solbelysta ägorna.

Så var den lilla berättelsen färdigläst.