Tänk så lite vi vet om vad som kan hända på kort tid.

I kölvattnet på virusepidemin och börsraset kan vi räkna med att mycket av det vi tagit för givet inte längre kommer att vara det. Till skillnad från att gissa sig till hur en framtida naturkatastrof kan drabba människan, uppstod plötsligt ett akut hot och skapade panik eftersom vi nu ställts inför någonting okänt som inte kan bekämpas. De fattiga behöver bara oroa sig för sin hälsa, de rika däremot har hamnat i en sits de knappast räknat med att det deras förmögenhet skulle krympa.

Det tar nog några veckor kanske månader att överblicka de ekonomiska skadorna, men vi vet att det handlar om miljarder som gått upp i rök på kort tid. Vad det handlar om är ju värdet på ett papper som kan lösas in i reda pengar. Många av de som satsat på daghandel har säkert sett både vinster och insatt kapital smälta som smör i solsken. Att köpa och sälja aktier är ett risktagande, det är de långsiktiga placerarna som klarar sig bäst över en tioårsperiod.

Många kommuner och landsting satt redan före det som nu inträffat illa till, nu kan de hamna i ett verkligen bekymmersamt läge. Läste att ett kommunalråd i en mindre kommun föreslagit att småkommuner skulle slås ihop för att spara pengar. Naturligtvis fick han mothugg men det är verkligen inga billiga företrädare invånarna tvingas betala arvoden till. Numera består inte en kommunledning av ett kommunalråd och en kommundirektör, det finns de som har två kommunalråd och det vimlar nu även av oppositionsråd.

Naturligtvis skulle det behövas en hel hög med rationaliseringsexperter som tar sig an alla kommuner och landsting. Det har blivit alldeles för många som säger sig företräda invånarna, men i själva verket har de ingen funktion att fylla för ett bättre samhälle. Hela vårt politiska styrelsesätt skulle behöva en översyn och en antal statliga verk och myndigheter skalas bort. Vårt land har blivit alldeles för byråkratiskt för att kunna hantera de problem som framöver kommer att kräva snabba beslut.

Vi har troligtvis i alla fall hamnat vid den punkt då våra politiska makthavare inte längre vågar sjösätta fler samhällsexperiment. Nu måste räddas det som kan av det vi kallar välfärden, men som urholkats kraftigt bara de senaste tio åren. Kravet på att vårt land måste bli mer demokratiskt visar att vi varit på fel väg under alldeles för många år. Det är en av orsakerna till det vi kan se i dag.

Från att stirra sig blinda på ekonomisk tillväxt kommer nu våra politiker att ställas inför en tuff verklighet. De ekonomiska skadorna blir svåra att reparera för många företag, inte minst flygbolagen har hamnat rejält i gungning. Ju längre det här pågår, desto större ekonomisk skada. Det är nu inte minst miljöfanatikerna får en vink om att det finns betydligt värre saker än en naturkatastrof som kan få en hel värld att darra av rädsla.

Efter den här näsbrännan kommer regeringar att tvingas bli restriktivare med att införa nya miljömål, en betydligt större fara är en lågkonjunktur med åtföljande stigande arbetslöshet. Man kan räkna med att på grund av viruset kommer ett antal mindre företag att hamna i obestånd och läggas ner. De små företagen har ingen ekonomisk buffert på grund av de regler och höga skatter vi har i landet.

Det är inte de stora exportföretagen som är ryggraden i svensk ekonomi, det är alla mindre och medelstora företag. Det oroande är hur pass allvarligt den ekonomiska skadan kommer att bli och om lågkonjunkturen övergår i recession. Vi har haft en lång tid av högkonjunktur som bekostats med lånade pengar, vad händer om konsumtionen drastiskt minskar?

För mig ter det sig som rena skräckscenariot med massarbetslöshet eftersom de totalt värdelösa jobben kommer att försvinna. De flesta av de som då kommer att bli arbetslösa är de som fått sina löner betalda genom lönebidrag och de kan räkna med åtskilligt mycket mindre pengar att röra sig med. Skulle inte förvåna om vi kommer att få en arbetslöshet runt tolv procent.

 Trots allt finns det ett liv efter det som nu händer, men alldeles säkert har många fått en näsknäpp och en påminnelse om att allt inte varar för evigt. Det kan bli så att ett stort antal människor som vant sig vid en viss livsstil får livet upp och nervänt. Men vad som än händer med våra liv på kort eller lång sikt, tvingas vi göra det bästa av det eftersom vi bara har ett.

Är människorna beredda att ändra livsstil? Tror inte det, allt har ju varit som ett självspelande piano och varför då grubbla över att det en dag kan ta slut. När det nu visar sig att det inte är så klokt att ta dagarna som de kommer, betyder det att människorna får nya värderingar. Skall vi verkligen sträva efter rikedom när vi i alla fall inte får någonting med oss den dag det tar slut?

Kanske får vi nu en debatt om hur ett kommande samhälle skulle se ut om det infördes en statlig garantilön till alla. Pengar är roten till allt ont sägs det, men lagom mycket pengar betyder att inte behöva oroa sig för att ha tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. En stalig grundlön skulle skapa en trygghet för många. Livet är orättvist som det är och jakten på pengar har förstört många människoliv.

Kanske är det dags att barnen redan i skolan får lära sig att när någonting händer växer inga pengar på träd. Vi har en bortskämd generation där en stor del av de unga bär märkeskläder och åker mopedbil till skolan. Helt riktigt ser många på det som att föräldrarna vill ge sken av en hög ekonomisk status, men det väcker ont blod. Dessa unga har klasskamrater vars föräldrar inte ens har råd att köpa en begagnad cykel. Avundsjukan börjar alltså vid tidig ålder och barnen bär det med sig in i vuxenlivet.

Den som inte inser att vårt politiskt skapade samhälle bär skulden till ökande kriminalitet och ett fritt fram för organiserad brottslighet kommer inte att leva kvar i den tron så länge till. Men råttorna brukar lämna sjunkande skepp så vi får hoppas det även gäller de som inte borde få vara här.