Efteråt spelar man munspel.

Man skyller det som händer på Coronaviruset, men i själva verket är det de nyliberala experimenten som gått alldeles åt skogen. Privatiseringar innebär att vi måste förlita oss till en blomstrande ekonomi, i kärva tider faller därför det som blivit en del av samhället i bitar. Ensam är aldrig stark, det är tillsammans som det ger styrka.

Experter går ut och uppmanar grund- och förskolor att inte stänga ner bara för att några barn blivit sjuka. En stor del av föräldrarna behövs för att hålla vårdapparat med mera igång, det skulle våra regeringar sedan många år tillbaka tänkt på istället för att rasera välfärden. Människan har glömts bort i ivern att skapa det politiska välfärdssamhället.

I samband med det här börjar man bättre förstå tanken bakom en statlig grundlön, det vill säga att alla invånare har en grundlön att falla tillbaka på om någonting händer. En sådan lön skulle i princip kunna vara möjlig att bekosta genom att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och flera statliga verk kan läggas ner eftersom de skulle vara helt onödiga.

Om vi i det här läget infört Basinkomst eller Medborgarlön som de kallas, hade det funnits ett skyddsnät för många som nu kommer att hamna i en svår ekonomisk knipa. Kronofogden flaggade redan före virusets utbrott att många barnfamiljer riskerar att vräkas från sina bostäder. Men allt handlar om politisk kontroll, det är de som vill fördela pengarna i form av reformer som ger politiska poäng.

I det här läget kammar alla politiska partier hem noll poäng och de så kallade experterna som gett tveksamma uttalanden om spridningen får svårt att återskapa ett förtroende hos invånarna. Vi har för närvarande en sjukdomskris som kommer att följas av en ekonomisk kris vilket sedan övergår i en politisk kris. Någon eller några kommer att få bära hundhuvudet, det är så människor fungerar när paniken lagt sig.

I nuvarande läge finns ingen möjlighet att förutsäga hur omfattande den ekonomiska krisen blir, men vår värld kommer definitivt inte att se ut som den gjorde före Coronaviruset. Visserligen är pensionerna usla men vetskapen att de pengarna kommer varje månad skapar ändå en viss trygghet. Trots att många tvingas snåla in på det som de med ett arbete ser som en självklarhet. Så ser det inte ut för många av de som har ett lönearbete om jobben försvinner.

Vårt land anammade nyliberala idéer och vi har nu vad som kallas ett tjänstesamhälle. Knappast hållbart när en ekonomisk kris inträffar och människor och företag får mindre pengar att röra sig med, eller kanske rent av går i konkurs. Ett hållbart samhälle kan man knappast kalla det, snarare ett utopiskt, grundat på förhoppningar om ständig tillväxt i ekonomin.

Våra politiker försöker ofta tona ner Amerikas betydelse för världsekonomin, tror inte de insett att om Amerika nyser får vi bildligt talat lunginflammation. Den påverkan det stora landet i väster har på det som händer i vårt land skall aldrig underskattas. Hamnar Amerika i en recession – det vill säga negativ tillväxt – påverkar det våra stora exportindustrier.

På det sätt vårt land förändrats de senaste tjugofem åren med utförsäljning av statliga bolag och en privatisering av apotekstjänster, bilprovning, skolverksamhet och sjukvård finns inget skyddsnät vid en recession då riskkapitalisterna försöker rädda det som räddas kan. Vad händer den dag privata skolor läggs ner, att driva apotek blir olönsamt när folk inte har råd att lösa ut sina mediciner, eller bilar ställs av så att ingen besiktning behövs?

Det händer inte tänker säkert många, men risken är överhängande att det gör det. Vi har hamnat i ett läge då förmögenheter smält som smör i solsken och blir det panik i de rika leden kan vad som helst hända. Det finns inget krav att de skall ta socialt ansvar och de tar det inte heller. Vad som skett är att politiska beslut byggt vårt så kallade välfärdssamhälle på lös sand.

Skall man måla fan på väggen i det här läget? Kanske skall man se det som en möjlighet att förändra vårt samhälle som invånarna vill ha det. Så länge allt har rullat på är det inte många som bekymrat sig fram till semestern, nu tvingas människor ändra sina värderingar. Till och med de som trott sig vara säkra livet ut kan få se sina liv förändras radikalt.

Vi har i alla fall fått en lektion i att aldrig ta någonting för givet. Mycket kan hända under ett liv, men vi är dåligt förberedda på det. Läste i en artikel att den här krisen kan dra med sig så mycket elände att många kommer att förkorta sina liv. Så var det en gång då förmögna människor såg sina förmögenheter sopas bort på nolltid.

Men det är inte bara de förmögna som drabbas, en recession slår över hela linjen och det blir lite av faller en faller alla. Syndabockar kommer de bli som förespråkat nyliberala idéer, för mycket av det som kommer, beror på konsekvenser av just det.

Efteråt spelar man munspel, sa man förr i tiden. Det vill säga, det är lätt att vara efterklok, för det är ju så vi människor fungerar. Vi kan nu också se sanningen i att man vet vad man har, men inte vad man får. Problemet är att människorna inte varit nöjda med vad de har utan strävat efter mer. De har inte tänkt på att ingenting varar för evigt.