För sent skall syndaren vakna

För sent skall syndaren vakna, eller vad man skall säga om den nyvakna regeringens bistra ord om hur det ser ut i verkligheten. Hade våra utåt sett ledande politiker tittat närmare på sina vänner, hade de säkert legat vaken om nätterna. Det har skjutits många budbärare senaste åren.

Blundat och slagit dövörat till alla varningar har vi sett många bevis på. Det som var tänkt bli regeringens stöttepelare SD, har en lång historia att förneka saker som hänt. Som oppositionsparti var det lätt att sprida desinformation, men hur suddar man ut det som verkligen händer? Det håller inte längre att förneka det som allt fler ser.

När regering tillträdde för snart fyra år sedan var det tänkt att bli ett fantastiskt skådespel. Det blev ett spektakel. Det kan ju vara så att sufflören haft ett helt annat manus, än de som stått för underhållningen. Av skådespelet blev en buskisrevy, trots att det framförts med allvarliga miner av våra regeringsmedlemmar.

Det är svårt för folk att förstå varför höger eller vänster är så viktigt. För svenska folket handlar politiken om att undvika personer med tummen mitt i handen. Valet kommer inte att handla om att företag, de rika och medelklassen som våra politiker tillhör inkomstmässigt skall gynnas, utan hur en majoritet av invånarna skall kunna hållas under armarna.

Den beryktade bubblan varnas det för skall spricka. Nu handlar det inte om den skall göra det, utan när. Hur det kommer att påverka både invånarna och landet kan vi bara ana, det är ju flera saker som händer samtidigt. Den som skall kunna hålla ihop landet under den tid som ligger framför oss, måste kunna trolla med knäna för att få det att gå ihop.

En lösning som tidigare setts som en utopi, är att lägga alla skattepengar i samma påse och dela ut dem till invånarna. Enda chansen att få invånarna och landet på fötter är kanske att vi inför en statlig basinkomst/medborgarlön som ekonomisk grund för att kunna överleva. En rättvis fördelning av skattepengarna är inte vad våra politiker sett som nödvändig tidigare, i en för invånarna tuffare framtid kanske det halmstrå de styrande måste klamra sig fast vid.

Som det ser ut är vårt politiska styrelsesätt en belastning, inte en tillgång när vi både självförvållat och oförskyllt hamnar i en kris. Våra politiker är beroende av innevånarna, som inte är beroende av att ha politiska företrädare. Vad som behövs är någon som håller i trådarna så att allt kan fungera, nu har vi en hel hög med politiska företrädare som istället trasslar in sig i trådarna.

En härva har vi fått i alla fall som blir svår att nysta ut.