Vad vore livet utan traditioner.

Första tanken som slog mig när jag som vanligt vaknade strax före fem, var att i dag är det 1:a maj. Den dag man minns från sin ungdom som en festlig dag, då folk fyllde gatorna. Sedan många år tillbaka, går numera inte så många som det gjorde en gång för länge sedan. Men i de krympta leden kan man längst fram se personer som borde ta åt sig av de skyltar en del bär på och håller upp: Ned med kapitalet. De flesta i första leden är kapitalister och blivit det på invånarnas pengar.

Förr sågs det här som sossarnas dag, men det var då det. Än en gång skickar partiet ut sitt nötta gäng på strategiska platser för att föra fram partiets budskap. Vad de har att säga är inget annat än tomma ord, i en värld som förändrats drastiskt sedan senaste valet. 

Magdalena Andersson blir jag aldrig klok på. Ömfotad är hon, men ömsint tvivlar jag på att hon är. Har svårt att se henne ha empati för de svaga grupperna i vårt land, i hela sitt liv har hon ju varit en karriärsugen borgarbracka. Förtroendet för henne tycks finnas bland högavlönade, vad man kan höra finns det inte bland pensionärer, arbetslösa, sjuka och lågavlönade.

Hon är i alla fall högsta hönset i det som en gång var vårt lands stora arbetarparti, men den ideologi som gjorde partiet stort är ingenting för henne. Det kan man förstå, hon har inte växt upp med att höra föräldrar bråka om pengar, som inte ville räcka till. Det finns en anledning till att den så kallade arbetarklassen, till stor del inte röstar på sossarna. Det är inte fint nog att vara en arbetare, men att vara aktieklippare eller influenser är okej. 

Känslan finns att de som tjänar mycket pengar, skall man vara rädd om. Naturligtvis känner sig då pensionärer, de lågavlönade och de sämst ställda som någonting katten släpat in. Men det är människor inom låglöneyrken, sjuka och gamlingar som hållit igång den skrala konsumtion vi haft och fortfarande har. De futtiga summor som kommer in på kontot varje månad räcker för många inte ens till nästa gång kontot fylls på.

För sossarna är det nu medelklassen som gäller, men den gruppen består numera till största delen av politiker med höga löner. De som genom sin utbildning en gång sågs som medelklassen, har degraderas till en i mängden. Inte ens läkares diagnoser faller handläggare vid Försäkringskassan på läppen och underkänns, inte undra på att vi liknas vid en bananrepublik.

Vår byråkrati som en gång byggdes upp för att hjälpa invånarna, har blivit ett verktyg för regeringar att dra åt tumskruvarna på utsatta människor istället. Maktmissbruk ses numera mer som en regel än ett undantag. Folk körs över på de mest horribla sätt och alldeles för ofta utan stöd av lagen. Tvärtom verkar inte minst Försäkringskassan vara en myndighet som trotsar de lagar som finns, som skall skydda människor med funktionshinder.

Egentligen är det inte roligt, men kan inte låta bli att skratta varje gång jag hör vår statsminister tala. Oj vad han måste ha övat på att tala i samma takt och tonläge. Det är nog ingen idé att få honom att tala snabbare, han tror antagligen att sättet han talar, skall låta övertygande och förtroendeingivande. För de flesta låter han som de AI genererade röster som för det mesta svarar vid telefonsamtal. Men ett dyrt gym har han för att hålla kroppen i trim. Skulle inte förvåna om han är i så gott skick, att han kan äta en hårdbrödsmörgås utan glasögon.

Dåligt omdöme har han visat sig haft, de kompisar han plockat in på viktiga poster har visat sig vara både slarviga och inkompetenta. En av hans partikamrater och dessutom ansvarig för migrationsfrågor, visar numera med all tydlighet var ättelägget fått sina extrema åsikter ifrån. Varför talar ingen om rasism längre? När massinvandringen och flyktingströmmen drabbade vårt land var alla som var emot rasister.

Naturligtvis frågar man sig hur det kom sig att våra politiker inte såg att de var på väg att skapa ett människofientligt samhälle. Ett sjukt samhälle som skapar sjuka människor. Man tar sig för pannan, vårt land börjar likna Amerika, när det gäller att skrota det lilla som funnits kvar av vår demokrati. Enda behållningen för de som kommer att gå i 1:a majtågen verkar bli att de hade tur med vädret i alla fall. 

Den som lever får se.

Vårsolen har börjat lysa över oss, den efterlängtade sommaren är inte långt borta. Men precis som med allt annat, är det osäkert hur den blir. Det handlar inte bara om fint väder, kommer folk att ha råd att resa på semestern? Är en solsemester verkligen värd vad den tydligen kommer att kosta?

Kanske därför man tydligt kan se på människors kroppsspråk och ansiktsuttryck, den uppgivenhet de känner. De har tryckts ner av ständigt nya oförutsedda kostnader, som ytterligare försämrar privatekonomin. Till och med regeringen har blivit pessimistisk.

Roten till det onda är naturligtvis lönsamhet, det skapar ständiga prisökningar. Lönsamhet är också vad som numera gäller även inom de offentliga verksamheterna. De skattefinansierade verksamheterna styckas bit för bit och är inte längre värda att betala skatt för att ha.

Men det finns mycket som är olönsamt i vårt land, i många fall också fördyrande. De flesta problemen bottnar i det politiska styrelsesätt vi har, det krävs mycket folk för att hålla det igång och är fruktansvärt dyrt. För att nå lönsamhet måste därför skäras ner eller ta bort det som inte behövs, en början är flera statliga verk.

Vart är vi på väg, sägs det i ett teveprogram och det kan man verkligen fundera över. Det är svårt att veta vart vi är på väg, när det inte ens ges några ledtrådar. Just nu fumlar vår regering i blindo och hoppas få se en strimma ljus. Hoppas kan de göra, men det ser nattsvart ut, När Hormuzsundet kommer att öppnas, är en fråga som helt vilar på Donald Trump, som måste titta på teve för att komma på vad han ska kunna hitta på.

Det som ingen räknade med kunde hända, såg Trump till att det hände. Vad han ställt till med kan vi inte överblicka i nuläget, men visst kommer det att påverka även vårt land. Den tröst vi får från de styrande är att statens finanser är goda. Må så vara, men det är tack vare att kommuner och regioner fått ta över kostnader, som staten borde ansvara för.

Våra politiker inser inte själva att de framstår som löjliga figurer ingen kan ta på allvar. Det har viftas med Falukorvar och Gud vet allt, men resultatet har blivit en katastrof. Vad skall det viftas med om bubblan spricker och vi får en ny finanskris på halsen? Blir det kanske en vit flagga att regeringen kapitulerar? Kan förstå om de styrande gör det, det mesta har ju knappast gått regeringens väg.

Det är nu och de närmaste åren våra kommun- och regionpolitiker sätts på prov. Oavsett partifärg handlar det om att det tänks och görs som det alltid gjorts. Det är ganska många som varit med sedan nittiotalet och i ryggmärgen finns hur saker och ting löstes då. Ja, löstes är att ta i för mycket, snarare handlade det under nittiotalet om nödlösningar, som måste tas om hand senare. Där är vi nu, grundproblemen finns kvar och har förvärrats.

Alla i arbete var parollen för vårt välfärdsbygge, men det saboterade det nyliberala tänkandet och till och med de viktiga samhällsfunktionerna, började snåla in på personal. Istället för alla i arbete blev det istället en ökande arbetslöshet och på den vägen är vi. Hur den nya arbetslöshetslinjen skall se ut blir nästa stora problem att försöka lösa.

När våra politiker tror att vår huvudstad är den tillväxtmotor vi får förlita oss till är vi illa ute. Många av de nya jobb den konstgjorda intelligensen kommer att skapa, kommer att kunna utföras av boende i glesbygder. Urbaniseringen har nått vägs ände, de som kan flyr storstäder. Vad som behövs för att även orter vid sidan om, som många små samhällen är idag, skall kunna få en uppkoppling, är ju bara att det sätts upp flera master. Det är betydligt enklare och billigare än att gräva ner fiberkablar.

Om den tekniska utvecklingen är på gott eller ont kommer att visa sig, den som lever får se.

Försök själva.

Försök själva, uppfattar man det som när de politiska vägarna visar sig vara oframkomliga. Folk försöker på alla sätt att få vardagen att gå ihop, men drabbas ständigt av negativa effekter som politiska beslut orsakar. Man brukar säga att vara i takt med tiden, det är sannerligen inte våra politiker. Den nuvarande regeringen lyssnar inte ens på den svidande kritik deras förslag får från remissinstanser med mera. Kritiken utgår från vad som gäller i nutid.

Vad som gör vårt samhälle så oförutsägbart, är att regler inte längre följs. Det finns oskrivna regler som ingen politiker tycks veta om att finns, nämligen att ändrar man på en sak påverkas en annan. De förändringar som görs kan inte ses som annat än experiment med okänt resultat på grund av vad dessa experiment kan påverka.

Inom matematiken talar man om okända faktorer, i vår globala värld finns hur många okända faktorer som helst. De makthavande har inte en aning om hur olika människor lever, varken i andra länder eller i vårt land. Över hela världen gäller för de flesta att kunna klara sig på de pengar de har, eftersom pengar måste alla ha för att kunna köpa det som behövs.

Det i sin tur gör att människan är tvungen skaffa pengar på ena eller andra sättet, till största delen sker det genom att arbeta åt andra. Moroten är med andra ord pengar, piskan att kunna få dessa pengar att räcka till. Vi har idag ett stort antal som tar där det finn, vilket blivit vårt lands stora problem. För dessa är det i vårt land som att ta godis från småbarn. Risken att åka dit är inte stor.

För de som vill göra rätt för sig, betyder det att kommande löner och eventuella lönehöjningar tas ut i förskott. Samma sak har gällt regeringar, som förlitat sig till ständig tillväxt i ekonomin. Under ganska många år har vi haft en konstgjord ekonomisk tillväxt genom sänkta skatter på arbete och sparande för att locka till högre konsumtion.

De som fått förbättringar att kunna konsumera har inte fått fart på konsumtionen, de har placerat sina pengar så att de förräntar sig istället. Den majoritet av invånarna som inte premierats ekonomiskt på något sätt, har genom ständiga prishöjningar istället fått mindre att konsumera för. Vad man då kan misstänka är att en stor del i den lågkonjunkturen vi befunnit oss i ett bra tag nu, beror på att fel grupper av invånare fått mera pengar.

Inför valet i höst blöter våra politiker fingret och håller upp det för att känna vart vindarna blåser. Det har fungerat tidigare att vända kappan efter vinden, men den här gången kommer det antagligen inte att fungera. Den som ständigt verkar vända kappan efter vinden är Magdalena Andersson. Att hon genom det vänder de gamla trogna väljarna ryggen, kan visa sig vara ett stort misstag.

För sossarna är det medelklassen som skall lockas, de lågavlönade och svaga grupperna är inte intressanta. Kanske är tanken att dessa grupper knappast väljer att rösta på ett parti till höger, vad vet man. Vid senaste valet var det för all del många som inte insåg att SD var ett extremt högerparti, utan trodde de skulle se till att vanligt folk skulle få det bättre. Nu vet de flesta var SD står när det gäller de svaga grupperna, de existerar inte för partiet.

Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten sa man förr, det har tydligen inte SD hört talas om. Istället diskuteras nu inom partiet vilka ministerposter de ska kräva i en regering. Om inte folk varit uppskrämda tidigare om vad framtiden kan föra med sig, har de nu blivit det när kriser uppstår på löpande band. Vi kan nog räkna med att folk kommer att välja de säkra korten. Ett säkert kort är knappast vad den nuvarande regeringen kan ses som.

För sent skall syndaren vakna

För sent skall syndaren vakna, eller vad man skall säga om den nyvakna regeringens bistra ord om hur det ser ut i verkligheten. Hade våra utåt sett ledande politiker tittat närmare på sina vänner, hade de säkert legat vaken om nätterna. Det har skjutits många budbärare senaste åren.

Blundat och slagit dövörat till alla varningar har vi sett många bevis på. Det som var tänkt bli regeringens stöttepelare SD, har en lång historia att förneka saker som hänt. Som oppositionsparti var det lätt att sprida desinformation, men hur suddar man ut det som verkligen händer? Det håller inte längre att förneka det som allt fler ser.

När regering tillträdde för snart fyra år sedan var det tänkt att bli ett fantastiskt skådespel. Det blev ett spektakel. Det kan ju vara så att sufflören haft ett helt annat manus, än de som stått för underhållningen. Av skådespelet blev en buskisrevy, trots att det framförts med allvarliga miner av våra regeringsmedlemmar.

Det är svårt för folk att förstå varför höger eller vänster är så viktigt. För svenska folket handlar politiken om att undvika personer med tummen mitt i handen. Valet kommer inte att handla om att företag, de rika och medelklassen som våra politiker tillhör inkomstmässigt skall gynnas, utan hur en majoritet av invånarna skall kunna hållas under armarna.

Den beryktade bubblan varnas det för skall spricka. Nu handlar det inte om den skall göra det, utan när. Hur det kommer att påverka både invånarna och landet kan vi bara ana, det är ju flera saker som händer samtidigt. Den som skall kunna hålla ihop landet under den tid som ligger framför oss, måste kunna trolla med knäna för att få det att gå ihop.

En lösning som tidigare setts som en utopi, är att lägga alla skattepengar i samma påse och dela ut dem till invånarna. Enda chansen att få invånarna och landet på fötter är kanske att vi inför en statlig basinkomst/medborgarlön som ekonomisk grund för att kunna överleva. En rättvis fördelning av skattepengarna är inte vad våra politiker sett som nödvändig tidigare, i en för invånarna tuffare framtid kanske det halmstrå de styrande måste klamra sig fast vid.

Som det ser ut är vårt politiska styrelsesätt en belastning, inte en tillgång när vi både självförvållat och oförskyllt hamnar i en kris. Våra politiker är beroende av innevånarna, som inte är beroende av att ha politiska företrädare. Vad som behövs är någon som håller i trådarna så att allt kan fungera, nu har vi en hel hög med politiska företrädare som istället trasslar in sig i trådarna.

En härva har vi fått i alla fall som blir svår att nysta ut.