Inget nytt under solen, i alla fall inte att vår finansminister har svårt med matematik. Det har ju visat sig under hela mandatperioden. Ivrig att få tala om hur mycket billigare en semesterresa skulle bli med en sänkning av drivmedelsskatten, blev allting fel. På något sätt ger det en vink om varför de rika får mer och de svaga i samhället skall leva på svältgränsen. Men om hungriga vargar jagar bäst, varför inte höja skatten för de rika så det svider och drastiskt sänka lönerna för alla med politiska uppdrag?

Annat var det förr tiden när papper och penna gällde istället för sociala medier, där fingrarna för det mesta är snabbare än hjärnan. Ofta kommer tankar om hur vårt land sett ut, om inte politiker försökt ändra på det som fungerade. Det började när hjulen vid de stora företagen fortfarande snurrade och småbönder som nätt och jämnt kunde föda sig själva måste bort. Eller snarare skulle de jobba inom industrin, som behövde folk som klarade av långa arbetsdagar. Folk som bodde ute på vischan kostade pengar i form av service. Och på den vägen är det.

Många av de en gång blomstrande industriorterna har tömts med folk, de som fortfarande bor kvar kan inte annat eftersom de flesta är äldre. Vad man inte tänker så mycket på är att de som bor på landsbygden, är fler än de som bor i större städer. Oförklarligt nog är det alla dessa människor som fått sämre samhällsservice med nedlagda bankkontor, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har förlagts till större orter.    

Från de makthavandes sida gjordes allt för att i princip tvinga folk att flytta från landsbygden till storstäder eller städer som fortfarande hade någon form av industrier. Vad som hände kallas för urbanisering, men är inget annat än att samla ihop folk till större städer. Har för mig att vi är det mest urbaniserade landet, men det är knappast någonting att skryta över. De tomma ytor som finns i vårt land, skulle kunna befolkas och i många fall skulle människor klara sig själva med vad som behövs.

Ser man till landets möjligheter att vara självförsörjande, är det som hänt med vår landsbygd med nedlagda jordbruk ingenting annat än ett enormt politiskt misslyckande. Många större städer lider i dag av överbefolkning som påverkat bostadsmarknaden, men också skapat en uppblandning som redan nu skapar spänningar. Det handlar om kulturkrockar som ingen vet hur de skall hanteras.

Vad som kommer behövas är en sammanhållande kraft, en person som vet vad som fungerade och inte drar sig för att mixa på rätt sätt med de nya förutsättningarna. Skulle inte förvåna om Håkan Juholt har den egenskapen och jag håller inte för omöjligt att om han skulle starta ett parti, skulle det komma in i riksdagen vid nästa val.

Lyssnar man på folk är de trötta på de gamla partierna som trampar på i gamla fotspår, en del i ullstrumpor livrädda att lova eller säga vad som kan vara fel saker. Det handlar ju om att få makten att förändra och då helst efter eget huvud utan en tanke på att till och med det största partiet, inte gillas av runt sjuttio procent av invånarna. Det är det stora problemet med vårt politiska maktsystem, oavsett vilken sida vinner valet är det ingenting en majoritet ställer sig bakom.

Vad människor längtar efter idag är ett mjukare samhälle, utan en piska vinande över ryggen för att föda sig själva, staten, kommuner och regioner.

Det är en svår konst att lyssna på andras åsikter.

  Har full förståelse för om MP gnuggar händerna av förtjusning. Det är extrem värme som fått folk att prata väder och vad värmen kan ställa till med. Partiet har varnat för vad en klimatförändring kan ställa till med, men folk har inte lyssnat. Om de rannsakar sig själva har de självförvållat bidragit till den negativa syn som finns hos många när det gäller att rädda vår miljö. Skatter och avgifter avsedda att förbättra vår miljö, har påverkat de sämst ställda ekonomiskt och gjort dem ännu fattigare.

Miljöfanatiker hamnar ofta i tunnelseende, de ser inte de skador som orsakas runt omkring på grund av deras försök att rädda vår miljö. Det är inte vi svenskar som skall betala för att andra länder förstör miljön, men det är tyvärr så partiet gjort sig kända för. Har svårt att se hur alla de förbud som MP vurmar för, skall kunna förbättra människors vardag. Tvärtom bygger det nya hinder att få livspusslet att fungera.

Om det handlar om en förändring av vädret eller klimatförändring, försöker experter förklara för oss. Vi blir inte mycket klokare av att en forskare sett sin prognos för 2050 över klimatförändring överträffas redan nu. Osökt kommer tanken att vad gör vi nu då? Det krävs en hel världs samarbete för att åtminstone lindra effekterna av den miljö som förstörts.

Framtiden är minst sagt osäker vad gäller människors levnadsförhållanden och livsmedelsförsörjning. Vi står inför någonting som kräver förändrad livsstil, vilket betyder enorma problem för de styrande i alla länder. Kanske måste vi lära oss leva på ett helt annat sätt än vi gjort tidigare.

Det är svårt att lära gamla hundar sitta brukar man säga, det är ännu svårare att lära politiker tänka i nya banor. I de flesta fall har de hjärntvättats och har inga egna åsikter om någonting. Vad de lärt sig är att vara lojala mot partiledningar, i vilka det finns personer som inte heller har några egna åsikter annat än att få erövra makten att styra och bestämma.

Vad som behövs är en rejäl rationalisering av den enorma grupp som lever på skattebetalarnas pengar. Det finns inget behov av människor som säger sig företräda sina väljare eftersom de inte gör det. Hela vårt politiska maktsystem är ett enormt slöseri med pengar, som behövs för att vårt samhälle skall kunna bli bättre.

Vår civilminister skrev i en artikel att många myndigheter bör läggas ner, att han redan plockat bort flera onödiga myndigheter. Ingenting folk lagt märke till, men ju mindre byråkrati och byråkrater, desto bättre. En halvering av riksdagens ledamöter skulle inte heller invånarna känna av, en alldeles för stor del finns där bara som utfyllnad och knapptryckare.

I de flesta kommuner är det nu flera partier som skall komma överens, eftersom det en gång stora partiet numera inte är så mycket större än några andra. Det är inte att fler blir inblandade i beslut som ger en fungerande demokrati, det är om de styrande lyssnar på hur invånarna vill ha det. Borde vara enkelt att ha ett välbetalt jobb som kommunalråd, det är ju bara att gå ut bland folk och lyssna. Det är en svår konst att lyssna på andras åsikter, de kan frontalkrocka med de egna åsikterna.

Vad händer härnäst?

 

 Veckan som gått har varit en prövning, både fysiskt och mentalt. Enda att vara tacksam över är att inte behövt reta upp mig på det partiledarna sagt under Almedalsveckan, det har inte funnits tid till det. Sorgligt nog är det som hänt hur livet kan påverka oss, det är bara att följa med och försöka göra det bästa av det som händer.

Hur tanken överhuvudtaget plötsligt fanns i huvudet handlar kanske om det oförutsedda som drabbar människor. Våra politiker förstår inte hur människor kan uppleva de svårigheter som ständigt tränger sig på. Det handlar om både personliga och ekonomiska problem som för många kan kännas oöverstigliga. Någon förståelse för det har våra politiker inte visat under många år, vilket lett till att helt vanliga människor inte förstår sig på politiker. Det handlar om två vitt skilda världar att leva i.

Problemet kan härledas till att det gamla industrisamhället gick i graven. Fortfarande lever både politiker, byråkrater och deras administratörer kvar i den tiden. Helt felaktigt finns hos politiker den förmansmentalitet som en gång fanns och lägger all kraft på att tala om för invånarna hur de skall leva.  Enligt vad man kan läsa sig till är det folkviljan som skall styra, men folket blir aldrig tillfrågat.

Har under helgen försökt läsa ikapp bad som sagts och inser att ha hört det mesta under åren. Det är nu så vanligt att de olika partierna smutskastar varandra att det bara passerar förbi. Vad vi skulle behöva höra är hur en majoritet av folket skall kunna få det bättre.

Tomma tunnor bullrar mest. Inte alls förvånande tar Åkesson till brösttoner när partiets ministerposter ser ut att bara bli en önskedröm. Busch markerar att partiet kanske inte alls vill vara kvar i samma gäng. Kristersson sitter i en rävsax och det interna missnöjet börjar visa sig, det har blivit för många skriverier om honom och hans makas eskapader. Dags för M att rensa ut i toppen, men det är lite väl sent påtänkt eftersom opinionssiffrorna dalat.

Valet är naturligtvis inte avgjort, allt hänger på Magdalena Anderssons omdöme vilka som skall hålla henne under armarna. Ingen vet vilket parti de gamla trogna väljarna kommer att lägga sin röst på, de flesta har tröttnat på det gamla arbetarpartiets flirtande med medelklassen. Kanske har partiet sett det som att de äldre skall rösta som de alltid gjort.

Massvis med människor som var gamla redan vid förra valet är borta, av de gamla trogna finns inte många kvar. Men de äldre är ju inte heller den målgrupp Magdalena Andersson är intresserad av, tror inte hon någonsin varit det. Kanske inte insett att över 2 miljoner nu är pensionärer, vilket gör pensionärerna till en maktfaktor att räkna med. Som S har gjort och kapat sina rötter till de svagare grupperna och flirta med medelklassen är vanskligt, det är där förflyttningar inom partierna sker.

Det finns en risk att det kommande valet skymmer de problem som lurar i vassen. Ute i vida världen sker förändringar som mycket väl kan påverka vårt land negativt. Vissa aktievärden har nått svindlande värden som en dag måste korrigeras. Låtsasvalutor i form av krypto faller i värde vilket inte alls är förvånade, det är ett pyramidspel precis som aktiemarknaden blivit.

Det enda oroande när det gäller den instabila globala ekonomin är hur pensionerna kan påverkas. En stor del av pensionspengarna finns med i det hasardspel som pågår. Kanske skall vi titta närmare på hur det kan gå för det stora landet på andra sidan Atlanten.

Vad som händer där påverkar vårt land. Det gäller att plocka hem de pengar som investerats i det tidigare stabila landet, nu börjar det skaka i sina grundvalar. Precis som i vårt land, har en stor del av amerikanerna blivit betydligt fattigare.

Upp som en sol och ner som en pannkaka gäller för alla, men ju större de är desto tyngre faller de.

Att göra en höna av en fjäder.

 Stackars vår finansminister och Kristersson med för den delen. De har öst ut pengar över de som redan har och de verkar inte ens vara tacksamma. Alla dess personer borde ju rösta på partiet som är frikostigast av alla när det gäller att sänka skatter. Otack är världens lön.

Kanske handlar inte allt om att ösa ut pengar till de som redan har så de klarar sig, utan avsaknaden av medmänsklighet. En stor del av vårt lands befolkning mår inte bra milt sagt, de mår pyton. Vår statsministers fru har tydligen fått tips om det och fått gehör för att existentiell hälsa, är vad som behövs. Kanske behövs höns till att uppnå det, alla har nog hört talas om att göra en höna av en fjäder.

Kanske beror det bara på att människan glömts bort. Många får uppleva att anhöriga, släkt och vänner drabbas av de ekonomiska orättvisor som tydligt visar sig i ökande fattigdom. Det samhälle vi har är inte skapat för invånarna, utan det politiska maktsystemets överlevnad.

Gränsen är nådd för många, de är trötta på att ständigt tvingas anpassa sig till beslut som alldeles för ofta visat sig negativa för invånarna. Undantag har funnits och en minoritet har gynnats. Orättvisor har en förmåga att slå tillbaka, vem vet vad som väntar de som dragit nytta av de generösa skattelättnaderna?

Alla försök att ta till sig vad som väntar framöver känns som överväldigande, den ena experten säger si, den andra så. Mest kan man se det som att försöka lugna de oroliga, men experternas egen oro lyser igenom. Med det instabila globala ekonomiska system som ingen kan bli klok på, kan vi förvänta oss vad som helst.

Vad vi vet är att trots debattartiklar skrivs om motsatsen, har en alldeles för stor del av svenska folket blivit fattigare. Många av dem är vad regeringen kallar hårt arbetande människor, som bevisar att hårt arbete inte lönar sig. Det är de som inte vet vad hårt kroppsarbete innebär, som är de högst avlönade.

 En förändring kommer och den startar ute i landets kommuner. Det jäser på många ställen och invånarna ser som enda möjlighet att straffa sittande kommunledningar. För de partier som ser sin chans, väntar inte någon enkel uppgift om de vill lyckas. Ser invånarna att de verkligen kan påverka, kommer eventuellt nya kommunledningar att tvingas lyssna på invånarna.

Kanske skall det ses som önsketänkande, men människors sätt att tänka har förändrats. Antagligen tryter tålamodet, det har varit alldeles för mycket som påverkat det vardagliga livet. När människor känner att det blivit allt svårare att styra sina liv och istället blir styrda, händer saker som de styrande inte räknat med.

Vad kan de styrande göra om folket sätter sig på bakhasorna och vägrar acceptera vad de styrande vill? Den frågan har inte varit aktuell tidigare, men nu stormar en ung generation fram som vet vad de vill ha och inte vill ha. Ju fler unga som hamnar utanför arbetsmarknaden ökar oron, de har ju uppfostrats att pengar måste man ha. Men bevisligen går det att skaffa pengar genom brottslighet istället för hårt arbete, till och med snorungar har insett det.

Man måste vara två, för att kunna dansa tango.

  Förväntningar har byggts upp under lång tid, men allt verkar rinna ut i sanden. Staten och företagen väntar på att den sega lågkonjunkturen skall ersättas av att folk spenderar sina pengar. Ingen verkar ha tänkt så långt att en majoritet av invånarna, inte har några pengar att spendera. Man måste vara två, för att kunna dansa tango.

Det är inte ovanligt att folk följer sin magkänsla när det gäller att göra ett val av något slag. Vad det egentligen handlar det om är intuition, men det verkar vara mest kvinnor som har det. Märkligt nog verkar våra kvinnliga politiker sakna den egenskapen. För en mycket stor del av kvinnorna verkar den kvinnliga intuitionen spela en avgörande roll i att inte sympatisera med SD.

Kan förstå kvinnorna eftersom många företrädare för SD framstår som grabbiga och det är hårdhandskar som gäller. Männen har inte brytt sig om det, men det kan bli för mycket och då kommer samvetet in i bilden. De flesta har ett samvete, men alldeles för många saknar ett.

Kanske är det magkänslan som fått mig att vänta på att SD kommer att hamna i kylan. Kristersson har gjort många misstag, men det största kan visa sig vara att bjuda in SD i värmen. Om det blir som opinionssiffrorna nu visar, kommer även Kristersson att hamna i kylan.

Ett ljus i mörkret är att jag inte är ensam om att ifrågasätta det politiska styrelsesätt vi har som smulat sönder den demokrati vi hade. Inte bara demokratin utan även de trygghetssystem som byggdes upp av tidigare generationer. Beslut uppvisar auktoritet som i själva verket baserar sig på kohandel som utmynnar i ett styrkebeslut, utan förståelse för vilka konsekvenser besluten kan orsaka.

Det politiska maktsystemet gömmer sig bakom en monarki som bara finns där som en sorts galjonsfigur. Endera fungerar ett land som en monarki, eller så gör man det inte. Samma sak kan man numera säga om att anses vara ett demokratiskt land, vilket vi inte längre är. En folkomröstning som fråntar de politiska företrädarna makten är enda möjligheten att kunna få en förändring. Dags att svenska folket kräver sin rätt att folkviljan skall styra.

Det känns sorgligt att ett land kunnat förfalla med hjälp av våra politiska partier handlingsförlamning i samband med flyktingströmmen och iden okontrollerade invandringen. Man får känslan att OM inte våra politiker fått bestämma, hur hade det då sett ut idag? Motståndet fanns men de flesta föredrog att inte protestera på grund av rädslan att anklagas vara rasist. Går man tillbaka till det som då hände, är idag de flesta politiker rasister.

 

Den förändring vårt land genomgått blir otroligt svårt att rätta till, alldeles för mycket har förstörts av det som fick vårt land att fungera någorlunda. Har alla broar bränts är det bara att fortsätta framåt mot någonting vi inte vet hur det kommer att se ut. Kanske hamnar vi vid en stupkant, om det vet vi ingenting. 

Pyramidspelet hålls fortfarande igång.

 

 Midsommar står för dörren, men känslan av hur det kändes tidigare vill inte infinna sig. Tvärtom känns det bara jobbigt att bli påmind om alla de läckerheter som de allra flesta kunde unna sig tidigare. Enligt en tidning skall visst matpriserna till helgen vara billiga. Med de matpriser vi ser i affärerna i dagsläget ger knappast den bilden. Alldeles säkert kommer helgens mat att se ut som de gjort under en längre tid för många äldre.

Även om havregrynsgröt mättar magen, kan man knappast kalla det en festmåltid. Affärschefer larmar om att föräldrar stjäl barnmat, fattigdom tvingar människor att ta till alla medel. När sådant här händer visar det på en regering som helt missuppfattat vad den är till för, nämligen att se till invånarnas bästa.

Kristersson varnar för vänsterspöket som kan komma till makten, folk i gemen är nog mer misstrogna mot Kristerssons sätt att sko sig under sin tid som statsminister. Den nuvarande regeringen har verkligen visat att den som inte har pengar, inte heller är värd att ta del av de skattepengar som betalas in. Största delen av dessa pengar betalas in av människor som lever på fattigdomsgränsen.

Bilden av den svenska idyllen som spreds över världen en gång för länge sedan, var i själva verket ingen idyll. Men vykortsvackra landskap var allt vi kunde visa upp som en fasad, bakom den har folk fått gneta för att bygga upp statens och privata ägares förmögenheter. Staten samlade i ladorna när tillfälle gavs, de med privata förmögenheter har hållits under armarna för att göra dem nöjda.

Det skall löna sig att arbeta hör man ofta från politiskt håll, men trots vidriga arbetsförhållanden lönar det sig knappast för lågavlönade. Någon ljusning tycks inte finnas så de får fortsätta gneta på fram till pensionen, då de får det ännu sämre ställt. Den slutsats man kommer fram till är att det inte alls lönar sig att arbeta, inte för egen del i alla fall.

Arbetsrelaterade skador har ökat lavinartat, vilket bevisar att det bara går att pressa människor till en viss gräns. Naturligtvis skapar det oro hur framtiden kommer se ut. Rädslan däremot finns redan hos de rika i vårt land som emotsätter sig inte minst förkortad arbetstid. Tänk om folk skulle få smak för att jobba mindre och få mera fritid?

Arbetsgivare tänker inte så långt att folk inte längre orkar med att jobba långa skift, att följden blir psykisk ohälsa, som snart måste ses som en folksjukdom. Vad som händer när alla dessa människor inte orkar längre, är sannerligen både statens och de rikas problem.

Våra politiker har verkligen lyckats med konststycket att splittra befolkningen. Hur ser framtiden ut när en majoritet av invånarna oroar sig över att få ekonomin att gå ihop, en minoritet oroar sig med fog för sina investeringar som kan vara värdelösa, när de minst anar det. Det är ju nackdelen med det enorma Pyramidspel som nu pågår.

Dags att spara kontanter i madrassen.

 

 Än så länge kan man gå oantastad på gatorna, men snart vimlar det av valarbetare som försöker ragga väljare. En bedrövlig tid för äldre personer som fortfarande är självgående. De som inte är det och bor på äldreboende, får säkert besök av idoga valarbetare som vill stå till tjänst att välja rätt parti. Ja, deras parti naturligtvis. Under åren har hänt att de haft allting klappat och klart, det har bara handlat om en formalitet.

Det får mig att tänka på en blind person, som av en partiraggare får frågan om vad partiet skulle kunna göra för att allt ska bli bättre. Efter en stunds betänketid säger den blinde: Få se nu … Genom sin blindhet ”ser” en person med sådant handikapp, att vårt samhälle inte är skapat för personer med handikapp eller de sämre lottade.

Det ironiska i att exempelvis en blind tillfrågas är att det inte handlar om annat, än att en massa personer kämpar för att kunna ha kvar sina betalda uppdrag. Det dräller av förtroendeuppdrag inom kommuner, där partilojala utses leda olika verksamheter, utan krav på kunskaper. Det kravet finns inte heller på kommunalråd, de är som regel helt vanliga människor som av någon outgrundlig anledning hamnat i största partiets topp.

Vårt politiska maktsystem är ett enda stort skämt och folk skulle säkert skratta, om inte de styrande ständigt ställer till med problem för invånarna. Kommunalskatten är en betalning för tjänster som ska utföras och som gör livet enklare för invånarna. Den är definitivt inte tänkt att försörja en massa människor, som genom sina okunskaper skapar fördyringar och problem.

Äntligen verkar det gå upp för de flesta, att vårt land är korrumperat på flera sätt. Någonting som funnits sedan långt tillbaka i tiden är vänskapskorruption i smyg, nu sker det nästan helt öppet. Visserligen finns denna typ av korruption inom det privata näringslivet, men inte lika framträdande som inom politiken. Kanske borde vi tacka vår statsminister för att han gett vänskapskorruption ett ansikte.

Som realist har jag insett att en ny regering, knappast kommer att åstadkomma de förändringar som borde göras. Magdalena Andersson kommer att ha samma ifrågasatta personer på viktiga poster, vi vet att om landet hamnar i en kris, drabbas de av handlingsförlamning. Vad som oroar mig är att hon ska börja spara igen för att fylla på tomma lador. Bränna pengar som nuvarande finansministern är ingenting för henne.

Mycket kan hända, till och med före valet. Men det verkar som om våra politiker undviker tala om vad som kan hända. Vi lever i en global värld där det inte handlar om verkliga pengar, utan enormt med digitala. Otroligt många människor har idag förmögenheter som kan gå upp i rök inom loppet av bara några veckor eller månader. Det är alla människor som inte har några besparingar som kommer tvingas betala.

Det innebär att kontanter kommer att behövas mer än någon ens kan ana, det är dags att tömma bankkonton och lägga pengar i madrassen. Visserligen blir det inte många kronor kvar efter att alla fasta kostnader betalats, men det är bättre att ha dem i plånboken eller madrassen för att kunna se vad som finns kvar. Banker är inte säkra, de förlitar sig till att staten och därmed invånarna ska rädda dem och ta smällen. Det har hänt tidigare för den som var med vid den tiden och minns, låt det inte hända en gång till. 

Härliga tider, strålande tider. För en del i alla fall.

 

 Ett brev från Försäkringskassan ramlade ner i brevinkastet. I brevet kunde jag läsa att jag skulle få ett elstöd med 70 kronor, men det kommer att ta ett tag innan jag får pengarna. En gammal monolog framförd av Thor Modén kändes plötsligt högaktuell, Nämligen härliga tider, strålande tider. Nja, inte riktigt. Hur mycket kommer det att kosta att skicka de sketna kronorna till mig?

Men det ser lovande ut inför dagen med en strålande sol och behaglig värme. Det behöver vi alla efter den långa mörka tiden, då det ibland känts som att bara haft ledsyn. Genom att kunna släcka belysningen och koppla bort extra värmeelement kanske det blir pengar över till en korvring. Ja, det är ju egentligen inte elen som är dyr, utan alla skatter och avgifter. Skulle de skatterna och avgifterna tas bort, skulle det bli härliga tider, strålande tider till och med för de sämst ställda.  

Som gammal skall man vara glad över det man får av staten, till och med betala inkomstmässigt mera skatt än rika också. För det äldre är det lite som att betala 200 i skatt, för att få 50 kronor i någon form av bidrag. För våra politiker med skattelättnader på sex tusenlappar i månaden och de rika som i många fall fått mer, är det däremot härliga tider, strålande tider.

Vår statsministers fru håller på att rusta upp ett gods eller vad det är, gratis arbetskraft lockas in för att rusta upp det som behövs. Maken kan ju alltid skaka fram ett jobb som tack för hjälpen, det är så det går till i finare kretsar. Än så länge kan statsministerparet utbrista i härliga tider, strålande tider.

För den som kämpat för att kunna sälja de böcker de skrivit är det en törnbeströdd stig att vandra. Jimmy Åkesson var medveten av det och lät partiet köpa nästan hela upplagan. Men det har inte räckt med det, fester både blöta och kulinära har det fifflats med. Men fram till nu har han i alla fall haft härliga tider, strålande tider.

Som det ser ut i opinionsmätningar leder der röda blocket. Ja, speciellt röd är knappast Magdalena Andersson, hon tyr sig hellre till blått där hon känner sig hemma ekonomiskt. Trots det sällskap hon kommer att ha om valet vinns att släpa på, är det i alla fall just nu härliga tider, strålande tider.

Men allt är inte frid och fröjd. En majoritet av invånarna har helt andra känslor när det gäller den tid vi lever i, de ser det istället som sorgliga tider, bedrövliga tider. Så kan det bli, när det görs skillnad på folk och folk.

Prata väder är roligare än politik.

 Tanken slog mig i natt att en mörkläggande rullgardin, inte skulle vara så dumt att hålla nattljuset borta. Men snart har vi passerat den tiden och höstmörkret tränger sig på istället, vilket inte är ett dugg bättre. Men som man sagt i alla tider, varken årstider eller väder kan man göra någonting åt.

Sommaren är på väg, men ingen blir förvånad om vädret blir en blandad kompott. Det som kan sätta piff på det hela, är tydligen väderfenomenet El Niño. Ja, ställa till det för oss skall det väl mera ses som. Får vetenskapen rätt, kommer vi att få en försmak av hur det kommer att bli framöver.

Framtiden tycks inte bekymra våra politiker, de har fullt upp med det kommande valet och akuta problem. Akuta problem har också de som är ute efter att sko sig så mycket som möjligt innan det tar slut. Kanske är den kraftiga värdeminskningen på låtsaspengen Bitcoin, en signal att någonting är i görningen. Vad experter väntar på är ju den utlösande faktorn, som får allt att braka ihop. 

Kanske vädret blir den utlösande faktorn. Vädret och människors levnadsvillkor hänger ihop, i många länder hänger vädret ihop med om de skall kunna skörda vad de sått. Men även människor som lagt förmögenheter på att bo nära havet kan drabbas, nu talar vi inte om landhöjning, utan hur mycket haven stiger.

Miljörörelserna gjorde misstaget från början att försöka fördyra, för att få människor miljömedvetna. Det blev tvärtom, de retade upp stora delar av invånarna genom att fördyra vad som var en del av deras vardagsproblem och levnadsvillkor. I en större stad behövs ingen bil, men inte långt utanför stadskärnorna är människor tvingade att ha det. för att inte minst ta sig till jobben.

Miljöavgifter av alla de slag har bidragit till att människor blivit fattigare, men så lång tänkte aldrig de som såg sig utvalda att rädda vår miljö. En fattig har inte råd att tänka på miljön, de har fullt upp med att överleva månad för månad. Tyvärr är det så att miljörörelser varit med om att försämra för människan och bidragit till den fattigdom många nu lever i.

Som det ser ut måste vi inrikta oss på skydd mot naturkatastrofer, vi måste vara beredda på att torka kan antända skogar och regn kan dränka hela samhällen. Att bli skyddade betalar invånarna redan skatt för, det är staten och kommuner som får dra ner på onödiga kostnader. Onödiga kostnader finns som mer än väl täcker det som måste göras.

 Naturligtvis kräver den tid som ligger framför oss att de makthavande måste tänka om. Det är inte vad de själva tror kan förbättra vårt land som gäller, utan hur de skall kunna skydda invånarna mot kommande hot. Det är ju invånarna som är viktigast, även om våra politiker har och har haft svårt att fatta det.

Tjänster och gentjänster.

 

 Ett samvete som gnager har de allra flesta. Till och med politiker, även om man har svårt att tro det i många fall. Jag har träffat många politiker och flera av dem har bakom nedfällda persienner, dövat sitt samvete med sprit. Ja, en del har inte kunnat skyla över sina problem, men partivänner har haft förståelse för det.

Numera tycks många i riksdagskansliet döva samvetet eller tillkortakommandet med droger. Kan förmoda att det är pressade tjänstemän som tvingas till långa arbetsdagar, men man vet inte. En obligatorisk drogtest borde naturligtvis vara på sin plats, man kan inte göra skillnad på folk och folk.

Blir inte klok på det här med att nuvarande regering ofta talar om hårt arbetande människor. Ingen av de som använder orden hårt arbetande människor har någonsin varit det. De har inte nästan sprungit livet ur sig, eller hoppat över både mat och toabesök för att hinna med ett arbetspass inom vården. Det är hårt arbete, att nöta sittfläsket är det inte.

Våra politiker skall alltså vara försiktig med uttalanden som de inte vet mycket om, i det stora hela vet de inte ett dugg om hur de flesta av invånarna har det. Vad som förvånar mig är att det politiska maktsystem vi har kunnat överleva. Vad som inte kommer att förvåna är hur det maktsystemet, kommer att påverkas av den konstgjorda intelligensen.

Braskande rubriker om korruption stör inte Kristersson, som inte tycks ha en aning om vad frun gör. Statsministern fru tar in volontärer som får göra skitjobbet på hennes fastighet, när hon inte köper dyra saker på skattebetalarnas bekostnad. Vi har fått lära oss vad tjänster och gentjänster betyder. Men tiden att sola sig i glansen kanske nu är över och de får säga farväl till ett exklusivt gym och hönshus. 

Ingen är oersättlig har inte minst företag gjort klart för många, men vem kunde räkna med att maskiner skulle komma att ersätta människor? Men det är vad som kommer att hända. Än så länge är vi bara i inledningsfasen, snart kommer förändringarna på bred front. Vi kommer ställas inför frågan vem som kan fatta de bästa besluten, en maskin med tillgång till all information, eller en makthavare som måste förlita sig till vad rådgivare eller konsulter lägger fram.

Billigast och bäst kommer de smarta maskinerna att vara och det är vad våra politiker borde få skrämselhicka av. De är inte oersättliga som de själva tror, tvärtom handlar det om uppdrag de själva skapat, att företräda sina väljare. Det är vad jag vet, ingen som gett tillåtelse till att dessa människor skall vara det. Det kan betyda att de med politiska uppdrag, måste sälla sig till gruppen hårt arbetande som är så viktiga för vårt samhälles överlevnad. I dagens läge är de en kostnad som försämrar ekonomin och så kan vi inte ha det.

Utveckling har det talats om när det gäller vårt land, men i själva verket handlar allt bara om förändringar. Har det som beslutats om skapat bättre möjligheter och bättre levnadsvillkor för invånarna? Vill man vara elak har det varit tvärtom, det har blivit betydligt svårare att leva i vårt land. Inte minst de unga har fått sämre förutsättningar genom usel utbildning. Vad skall det bli av dem i en värld det inte finns någon bruksanvisning om hur den kommer att se ut.

En bruksanvisning baserad på erfarenhet kan de äldre bjuda på, men åldersdiskriminering sker helt öppet i vårt land. Nyförvärvade kunskaper står sig slätt mot vad äldre människor lärt sig vad som fungerar eller inte. Dagens bilmekaniker måste förlita sig till vad en dator kommer fram till var felet finns, men vilka hjälpmedel har en rörmokare som skall reparera eller dra nya ledningar?

I en inte så avlägsen framtid kanske det vi har måste repareras, istället för att köpa nytt. Den dagen kommer vi verkligen att få problem, om inte de unga lär sig hur man gör det idag, med hjälp av äldre som kan.

Mycket tok kommer från ansvariga ministrar.

 Försäkringskassan har hamnat i skottgluggen igen, men efter att ha hört vår ansvariga socialförsäkringsminister, borde hon själv vara måltavlan. Efter alla bortförklaringar från hennes sida, kommer man fram till att det egentligen handlar om att tok gör som tok säger.

Handläggare tycks fått instruktioner att bortse från de intyg som finns och istället leta efter vad som inte finns med. Kan någonting ifrågasättas, behöver inte Försäkringskassan bevisa någonting, det är upp till den sökande. Försäkringskassa använder med andra ord ensidig bevisföring, som av någon anledning i de flesta fall accepteras av Länsrätter. Är det verkligen en rättsstat vi lever i?

Våra myndigheter fungerar efter de politiska direktiv som ges, hur de tolkas av myndighetschefer är en annan femma. Men det framgick tydligt att socialförsäkringsministern stod bakom de beslut som fattas av Försäkringskassan och tacka för det när hon själv är den som är ansvarig för direktiven. Men ansvar för vad direktiven kan leda till, är det ingen som tar på sig.

Samma sak är det med skolan, vården och Arbetsförmedlingen där de anställda måste rätta sig efter de politiska direktiven. Eftersom det mesta inte längre fungerar som tänkt var, är det de politiska direktiven som är boven i dramat. Lösning på problemen som finns, är att våra politiker kopplas bort från att besluta inom våra viktiga samhällsfunktioner.

Den slutsatsen har ingenting med politikerförakt att göra, bara ett konstaterande att våra politiker, inte är vuxna uppgiften att besluta i så viktiga frågor. Har en känsla av att om politiker eller chefer av alla de slag tas bort, skulle den utbildade personalen inom skolan och vården organisera verksamheterna efter eget huvud och få dem att fungera. Kanske skulle även Försäkringskassan börja fungera som tänkt var, ett stöd för de som blir sjuka.

Man brukar tala om bocken som trädgårdsmästare och det stämmer bra med många av våra politiker i maktställning. De kan inte skilja på vad de får eller inte får röra. Nu när det mesta förstörts, handlar det om att någonting nytt måste planteras och tas omhand. Det första som måste tas omhand är människorna som lever i landet, nu kretsar det bara kring att ta hand om de rika och den växande skaran av ungdomsbrottslingar. Kan inte föräldrarna hålla reda på sina snorungar, hur skall då det byråkratiskt uppbyggda polisväsendet kunna göra det?

I vårt land har det mesta legat för fäfot under många år, pengar har använts till andra saker än att underhålla. Snålheten bedrar visheten sa man förr, det är mycket de styrande i vårt land snålat in på. Men så en dag håller det inte längre och anledningen till det är att saker och ting går sönder titt som tätt. Inte minst vägar och järnvägar som inte underhållits.

Men det är ju inte bara infrastrukturen som åsidosatts, utan också de viktiga samhällsfunktionerna som fungerar sämre och sämre för varje år. Men även många människor i vårt land har fått känna av snålheten, vilket blir mycket svårt att reparera. Det kan bli så, när de politiska fantasierna skapat ett utopiskt välfärdssamhälle, dit våra politiker inte trodde tiden skulle nå.

Men tiden har hunnit ikapp för länge sedan, nu är det brandkårsutryckning som gäller. Men att dutta lite här och där kommer knappast att hjälpa, det behövs enormt med pengar som måste frigöras på något sätt. Enbart inbesparingar på vår enorma byråkrati skulle bidra med åtskilliga miljarder och vem vet, så kanske det måste bli.

Den enes bröd ...

 Nöjd blir vi aldrig och därför skall vi avundas alla de, som känner sig nöjda med hur de har det. Gilla läget som en del säger och göra det bästa av det som finns att tillgå. Vad som är märkligt är att det inte är i många fall två människor upplever det tillsammans. Vad som måste finnas är vad jag kan förstå två själar en tanke, så fungerar inte många av dagens människor.

Konsten är kanske att avskärma sig från den förändring vårt samhälle genomgått och inte bry sig om hur andra lever. En trend som växer är att skaffa knapptelefoner istället för irriterande smarta telefoner. Har utvecklingen gått alldeles för fort?

För en växande del har det gjort det, och det finns folk som tar den digitala utvecklingen med en klackspark. Känner några personer som ser det att förr eller senare får jag veta vad som hänt, berör det inte dem personligen, har det ingen betydelse.

Men om någon avviker från det mönster vi tror är det normala, kallas de för bohemer. Vad det handlar om är ju att dessa personer, insett vad som får dem själva att må bra. Jag förmodar att det en gång var meningen från begynnelsen, att livet skulle vara så för oss människor. Vad var annars vitsen med att människan skapades?

Naturligtvis finns det människor som omfamnar den tekniska utvecklingen och försöker utnyttja den för att skapa frihet för sig själva. Trötta på de ständiga räkningarna som ramlat ner i brevlådor och brevinkast har de bytt till rullande hem och kallas arbetsnomader. Deras brevlåda finns i telefonen, datorn eller läsplattan, den ström de behöver kommer från solpaneler på taket.

Inte sällan styr dessa arbetsnomader kosan mot solen och kan blanda livet med nytta och nöje. Ska man kalla dessa personer för bohemer? Genom den livsstil de valt hör de knappast till vad myndigheterna ser som normalt. Det blir ett heslike för våra myndigheter var de egentligen bor, vilken ort de mantalsskrivit sig på är ju en helt annan sak.

Övergången till konstgjord intelligens borde inte kommit överraskande för våra styrande politiker, ändå nämns det inte i den löftesflora som grasserar redan några månader före valet. Inte heller att antalet pensionärer stiger i snabb takt. Tänker de styrande svälta ihjäl de som en gång byggde det samhälle, som politiker under de senaste årtiondena rivit ner?

Hur kommande arbetsplatser kommer se ut, eller vilka som kommer att ha sina jobb kvar är vi lyckligt omedvetna om. Men invånarna borde i alla fall varnas för vad som obevekligt kommer att hända. Jobb kommer att försvinna, hur de skall ersättas finns det än inte några som helst lösningar på.

Ingen är betjänt av falska förhoppningar, av den anledningen gäller det för de styrande att redan nu varna för den förändring som kommer. Naturligtvis händer då vad de styrande inte vill skall hända just nu, att de med pengar blir ännu mer försiktiga, pengar kan komma att behövas framöver. Det gäller även de sämst ställda så regeringens uppgift blir att redan nu, se till så att de som behöver pengar, också får i paritet med vad som tidigare frikostigt delats ut till de rika.

Trots alla skattelättnader kunde jag läsa att flera miljardärer lämnat landet. Ska man se det som att råttorna lämnar det sjunkande skeppet, eller hur skall man se på det? Risken finns att de med ekonomiska möjligheter till det, kommer att lämna vårt land. Vad det handlar om är ju om de tror på en framtid för vårt land.

Men den som har lite sinne för ekonomi, inser att det nationalekonomiskt inte är någon större förlust vad gäller de skattepengar. De är inte så hemskt många och bidrar väldigt lite med att bevara vår välfärd i förhållande till inkomsterna. Men många av dem har blivit rika på de skattepengar, som är ämnade att ge service till invånarna i olika former. Den enes bröd, den andres död låter hemskt, men det är så det fungerar numera.

Den blomstertid nu kommer.

 

 Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor. Den psalmen fick alla lära sig i skolan en gång för länge, länge sedan. Faktum är att det är så vi människor i vår kalla nord ser på sommaren. Det är då vi vill ha semester och glömma de tråkiga slitsamma arbetsuppgifterna och ladda batterierna som man säger. Förväntningar har byggts upp under den långa vintern och många kör istället batterierna helt tomma, för att hinna med allt på bara några veckor.

Inom sjukvården lockas det med pengar för att personal inte skall ha semester under sommaren. Naturligtvis är det många som behöver extrapengarna, men kanske senare får betala dyrt för att inte varit ledig och vilat upp sig. För väldigt många är det svårt att tänka framåt, de har fullt upp med att tackla akuta problem för att få vardagen att gå ihop.

Märker att jag upprepar mig själv i mina tankegångar om att ett sjukt samhälle, skapar sjuka människor. Egentligen är vårt politiskt skapade samhälle genomruttet och människofientligt. Människan föds inte till att försörja andra, utan sig själva. Men så är det ju inte, de skatter som betalas in undermineras av kostnader för människor som säger sig företräda invånarna.

Hur det är med det har de flesta upptäckt och kanske därför de poliska partierna nu börjar bjuda över varandra vad de kan göra för svenska folket. Det bästa de kan göra är att avskaffa sig själva, det finns ingen plats för amatörer i den framtid som väntar. De som säger sig företräda invånarna är ju helt vanliga människor med fel och brister. Massvis med misstag har gjorts av personer med viktiga uppdrag under nuvarande regerings tid vid makten

Redan nu görs opinionsmätningar om vem som skall få makten efter valet. Ja. det är på riksplanet, hur folk kommer att rösta i kommun- och regionval svävar de styrande i ovisshet. Undersökningar i kommuner som gjorts, pekar på att invånarna inte är nöjda och maktskifte inte är omöjligt. De senaste åren har många kommun- och regionledningar knappast visat sig på styva linan, utan tvärtom. Vad vi kan vänta oss är därför helt andra valresultat än på riksplanet.

Du är kritisk mot politiker, men jag blir inte klok på om du är höger eller vänster var det en bekant som sade för ett tag sedan. Kanske nöjde han sig med svaret att jag inte var vare sig den ena eller andra, utan en som sitter på läktaren och buar åt det spektakel som utspelar sig inför mina ögon. Har en känsla av att många känner samma sak och kommer att strunta i att rösta.

Blir det många som inte röstar ifrågasätts legitimiteten av att ha det politiska maktsystem vi har. Alla som klagar bör inse att de självmant lämnat ifrån sig rätten att bestämma hur vårt samhälle skall fungera. Kanske de som insett det, inser det är försent och att nu har vi som vi har det. Den som vill bli avprickad i röstlängden kan rösta blankt, det är ju också en form av protest.

När livet tar slut spelar pengar ingen roll.

 

 De egna tankarna kan ibland gå underliga vägar. Råkade se en bild av Bianca Ingrosso och en bild av den gamla seriefiguren Betty Boop fanns plötsligt i huvudet. Likheten var frapperande. Har inget minne av hur Bianca såg ut innan alla förbättringar hon gjort, men dessa ändringar har verkligen lyckats med att få henne likna Betty Boop.

Naturligtvis har det kostat henne en massa pengar, men det har hon i nuläget. Allting kan köpas för pengar har jag hört i alla tider. Ja, ett lyckligt liv kräver mer än pengar, i livets slutskede har pengarna inte heller någon betydelse, ett slut på livet kommer för alla. Har svårt att tänka mig att den med mycket pengar dör lycklig, snarare att de in i det sista förbannar att pengarna fått styra deras liv.

Pengar finns hos människor i vårt land kunde jag läsa, men de som har pengar håller hårt i dem. Vår finansminister försöker nu ge dessa mer pengar som hon hoppas skall användas för konsumtion. Lågkonjunktur är ett elände för en finansminister. Men att hjulen fortfarande rullar om än i maklig takt, beror på att de som har sämst ställt måste spendera varenda krona för det som absolut behövs.

Det målar naturligtvis upp en märklig bild av vårt land där en stor del av invånarna inte får pengarna att räcka till, andra lägger undan pengar för framtida behov. När dessutom fattigdom göder fattigdom, upplevs den förda ekonomiska politiken som världsfrånvänd. Det som är den bistra verkligheten för många är svårt för en högavlönad att ta till sig.

Men det kan ändras ganska snabbt, vi vet ingenting om vad som kan vänta framöver. Den hysteriska ekonomiska karusellen kan snurra ytterligare några månader, men den kan också tvärstanna inom ett par veckor. Vad som händer när allt stannar upp kommer bli en obehaglig överraskning för alla.

Det finns fortfarande optimister som inte ser något slut på att pengarna rullar in. Att vara daghandlare på aktiemarknaden kan vara lönande under en tid, men plötsligt händer det, som reklamen säger om trisslotter. De stora aktörerna trycker på sina säljknappar och då hinner inte daghandlarna med.

När en värld kretsar kring pengar och rikedom är vi inne i slutfasen av en era som kommer att få ett smärtsamt slut. Men all galenskap har bäddat för att det blir mycket jobb att bygga upp någonting nytt och som kanske kan bli hållbart även när klimatförändringen lägger landområden under vatten och skogarna brunnit upp. Kommer vi ens att ha dricksvatten i en kommande framtid? Det bestämmer moder natur naturligtvis, som skiter i om folk tror de kan köpa allt för pengar.

Tillbaka från framtiden.

 

 Det finns folk som tar dagarna som de kommer, men antalet som blivit försiktiga med sina pengar har växt lavinartat. Naturligtvis har det del i att lågkonjunkturen bitit sig fast, men det finns också tecken på att folk fått mindre med pengar att röra sig med. Men kan misstänka att regeringen sparat ett trumfkort lagom till valrörelsen, men att strö ut mera pengar kan visa sig bli ett tveeggat svärd.

Den globala ekonomin håller på att förändras, folkrika länder i Asien börjar slå vakt om sina ekonomiska intressen. Amerika har levt på att dollarn varit ett internationellt betalningsmedel, nu hotas dollarns ställning på ett sätt som aldrig hänt tidigare. Det finns liknelser vid stängningen av Hormuzsundet, som Donald Trump och hans medlöpare inte ens kunde ana skulle kunna hända..

Det som oroar vad gäller vårt land är att regeringen ägnar sig åt kreativ bokföring. När det inte finns utrymme att snygga till siffrorna, görs kosmetiska förändringar. Man tar helt enkelt pengar där de finns och lägger där de fattas. Som det verkar är det biståndspengar, som skall  att användas till att förbättra tillgångssidan i balansräkningen.

För regeringen är det viktigt att ta upp kommande intäkter, men glömma bort kommande kostnader och då inte minst ökade räntekostnader. Om någon tror att de skattesänkningar som gjorts, eller alla försök att muntra upp med lite pengar här och där kostar pengar. Pengar som inte ramlat ner från himlen och inte heller finns med i någon budget. Det handlar om pengar som så småningom måste plockas tillbaka från invånarna på ena eller andra sättet, för att få balans i ekonomin.

Vad den här regeringen gjort är i längden ohållbart, men kommer antagligen att lämna över ansvaret att vårt land drivs på ett helt annat sätt. Man kan inte i en handvändning ändra på att de offentliga verksamheterna är skattefinansierade, alltså behövs skatter för att de skall fungera. Inte bara att skattesänkningar som gjorts har smulat sönder grunden för vårt välfärdssystem, de kommande åren kommer det att handla om minskade skatteintäkter.

Det antagandet baserar sig på den omställning som kommer att ske inom arbetsmarknaden. Många utbildningar kommer bli värdelösa, mycket tack vare att de administrativa jobben kan tas över av smarta maskiner. Omfattningen vet vi i nuläget ingenting om, vilket ytterligare sätter press på många människor som trott att deras löner skulle komma in på kontot varje månad. En del har till och med räknar med mera pengar, för det är ju vad de makthavande lovat.

Hur försämrad a-kassa och att allt fler mister sin sjukersättning kommer att påverka inte bara människor utan också konsumtionen är inte svårt att hitta svaret på. Men varje försämring för människors levnadsvillkor, påverkar också hela samhällen. 

Svenska folket är inte dummare, än att de har insett att någon måste stabilisera vårt land. Går det så går det mentaliteten som präglat nuvarande regering, har skapat en gnagande oro om att det som nu händer, kan bli dyrt de kommande åren. Den som sätter sig i skuld är inte fri, sa Göran Persson. Men det är inte de som satt sig i skuld som har det svårast, det är människor som aldrig haft något överflöd av pengar.

Die dummen sweden.

 Jag är så glad att jag är svensk, trallade Birgitta Andersson för länge, länge sedan. Det var då det, nu ser vårt land helt annorlunda ut. I Tyskland fanns och finns kanske fortfarande uppfattningen om die dummen sweden. Nog gör vi skäl för det med råge, om man ser till hur vårt land blivit. Naturligtvis är det invånarna själva som bär ansvaret att vi har de politiker vi nu har.

Visst påverkas folk av att valrörelsen dragit igång och löften haglar som spön i backen. En sak jag inte hört tidigare är att de som tidigare vinglat lite fram och tillbaka mellan partier, nu anser att en röst på L eller C är en bortkastad röst. När de gäller L kommer de knappast att klara spärren, C har blivit ett parti ingen vill ha någonting med att göra.

Men som sagt var, det är snart val och en desperat regering strör nu pengar på valfläsk, som svenska folket betalat in till den service våra skatter är avsedda för. För att få det att gå ihop ekonomiskt, skrotar den sin egen utredning om vad som krävs för att inte kommande generationer, skall tvingas leva i en värld där klimatets nyckfullhet kommer att styra.

Varmare väder och billigare drivmedel till våra fordon låter bra. När det gäller varmare väder, borde de kanske fråga de människor som just nu har en värmekupol över sig och svär ve och förbannelse över den olidliga värmen. Men efter sol kommer regn, kanske i massor som ställer till det. Att tänka långsiktigt är sannerligen inte politikers bord, de liknar mer daghandlare på börsen.

Trots alla varningssignaler fortsätter folk satsa sina pengar på aktier som skall ge klirr i kassan. Även där handlar det om kortsiktigt tänkande, investerare är de inte längre utan hasardspelare där potten kan vara stor. Underskatta aldrig människors girighet, mycket vill ha mer och helvetet blir aldrig fullt.

Men girigheten kan visa sig bli det som helt förändrar vår värld och synen på pengar. För något år sedan var de flesta länder inne på att vi måste göra någonting åt luftföroreningarna, nu tonas det ner och skövlingen av jordens tillgångar fortsätter i oroande takt. Än så länge har vi bara sett några störningsmoment orsakade av klimatförändring, bland annat dyrare kaffe och choklad har vi fått känna av.

Men om det skulle råka bli så jäkligt att även skördar av andra produkter vi så gärna vill ha, ryker all världens väg på grund av ihållande torka eller enorma skyfall, hur gör vi då? Det hjälper inte att ha pengar att köpa för, när det inte finns någonting att köpa. Men det är kanske att se ett tiotal år framåt och för de flesta är det nu som gäller.

 Det nu som gäller för många är inte trevligt för den som råkar bli arbetslös. Den förändring arbetsmarknaden står inför flaggar för fler arbetslösa på grund av den konstgjorda intelligensen. Möjligheterna vad den konstgjorda intelligensen kan göra tycks vara obegränsad, vem som helst kan utnyttja datorn till att göra en hitlåt eller skriva en bok, utan att vara musikalisk eller till stor del sakna ett ordförråd.

Ett stort men finns naturligtvis, hur skall det vara möjligt att skapa mänskliga idoler som någon ser upp till? Ingen artist som kan uppträda på en scen, eller en författare som inte kan visa upp sig livs levande och signerar sin bok, låter i mina öron minst sagt skruvat.

Pellejönsar behöver vi inte.

 Minns en partiledare som en gång rappade i att nå´n jävla ordning måste det vara i partiet. Det var tider det. Nu är det dags att svenska folket tar efter och rappar i att nå´n jävla ordning måste det vara inom vårt allt mer dysfunktionella politiska maktsystem. Det är inte Pellejönsar vi behöver som styr landet.

Sedan Magdalena Andersson tillträdde som partiordförande, borde partiet bytt namn till Gnälldemokraterna. Det är fel på allting men själv har hon inga lösningar att komma med. Börja med att ta fram förslag som förbättrar för en majoritet av invånarna och glöm bort de som redan har så de klarar sig.Varje gång jag ser henne på bild dyker en ramsa upp i huvudet, sudda, sudda bort din sura min.

Inte är det bättre att se den ständigt smilande Kristersson, där allting rinner av som på en gås. Han gör aldrig några fel. Dyrare statsminister får man leta efter, men det kanske har med det dåliga omdömet att göra. Han passar sannerligen på att sola sig i glansen så länge den varar.

Känsliga frågor skyr våra politiker som pesten, de har ju inte en aning om hur folk ute i landet har det, eller tänker och tycker. Visst förekommer det tårdrypande reportage hur folk far illa, men ingen de känner har någonting att klaga över. För att undvika ge besked om viktiga frågor, används därför taktiken att anfall är bättre än försvar.

Naturligtvis bäddar det för en massa baklängesmål, men de går alltid att bortförklara. Det är inte lätt att ändra på fel andra gjort. Som det här med den katastrofala invandringen och flyktingmottagningen. Nå ja, nästan alla ställde sig bakom, vi skulle öppna våra hjärtan och alla var välkomna. Den som levt högt på att då vara emot var SD, men nu börjar folk inse att de är lite väl extrema.   

Det landet minst behöver är konfrontationspolitiker, vad vi behöver är politiker som tar sitt uppdrag på allvar och försöker ge hela folket bättre förutsättningar. Som det nu är finns det folk som påstår att det inte finns någon fattigdom i vårt land. Som bevis för det presenteras statistik som märkligt nog kommer fram till att det inte finns några fattigpensionärer och att jämföra med andra länder blir helt missvisande.

I längden kommer det inte gå att sopa det stora problemet under mattan. Chansen att rätta till de orättvisor som finns borde föras fram som en valfråga istället för det valfläsk som nu delas ut. Byråkrater älskar att använda procent så de kanske borde titta på hur många procent pensionärer det finns och tala om det för våra politiker.

Paradfrågan för SD har fått sig en knäck i samband med utvisningarna som inte många ställer sig bakom. Kanske för att det borde skett under ordnade former, att det skett efter noggrann bedömning. De som borde skickats härifrån först verkar inte ens finnas med på listan.

Men det är antagligen så att politik blir vi aldrig klok på. 

Ingen ordning på torpet.

 

 Livet är det som händer när man planerar för det sägs det. Ibland händer alldeles för mycket och man får lägga planeringen på hyllan eller helt enkelt skrota det man tänkt sig. Det är så livet blivit för mig just nu, men har egentligen växt fram under lång tid. Men visst är det som man säger, det blir aldrig som man tänkt sig.

För svenska folket har det knappast blivit som de tänkt sig. Inte minst gäller det oförutsedda utgifter där de fasta kostnaderna för att leva ökat oroväckande. De politiska löften som getts under åren, visar att det knappast blivit som de styrande tänkt sig  Om man ser tillbaka, har remissinstanser gjort det, men de styrande har inte lyssnat.

Med alla moderna hjälpmedel och ny teknik, borde vi kunna skapa ett samhälle, som sätter människan i första rummet. Våra politiker har inte tänkt så långt att de är helt beroende av att invånarna har det bra. Mår invånarna dåligt, drabbar det våra politiker.

Många äldre mår dåligt idag, hjälpen är akut. Ett långt arbetsliv räcker inte längre till en pension som underlättar på äldre dagar. Tvärtom är det nu en kamp att klara av de fasta kostnaderna, oförutsedda utgifter kan orsaka ekonomisk katastrof.

Vad som förvånar är att inte de som nu avverkat halva sitt arbetsliv, inte höjer sin röst att nu får det fan i mig vara nog. De kommer uppleva att tiden fram till pensionen går fort. Finns någon politisk vilja att förändra pensionssystemet efter de nya förhållanden vårt moderna samhälle skapat? Det verkar inte så och de äldre borde svara med samma mynt och inte rösta vid valet i höst. Hur skulle det påverka vårt politiska maktsystem om inte folket vill veta av dem?

Magdalena Andersson har höga förtroendesiffror, men vilket förtroende har folk för den politik hon skall försöka genomdriva? Antagligen fler än jag skulle vilja veta hur hon tänkt sig göra. Någon hjälp av de stolpskott som klamrar sig kvar runt henne lär hon knappast få. Där har det varit idéfattigt under många år. Kanske därför hon vill söka sig över partigränserna, några egna idéer är det ont om.

I Tidögänget är det lika illa, de har trasslat in sig i någonting de inte vet hur de skall kunna komma ur. Får antagligen rätt vad gäller SD, att de kommer stå ensamma med sina vidlyftiga förslag om vad som skall göra vårt land bättre. Under de år som gått där de sufflerat Kristersson, har det blivit mer oreda än ordning på torpet.

Tack och lov verkar jag inte vara ensam som gett upp hoppet om att våra politiker skall kunna få rätsida på vårt land. Det är dags att banta riksdagen till hälften, det fungerade ju med färre ledamöter under pandemin. Ute i kommunerna är det definitivt en överlevnadsfråga för invånarna att administrationen krymper, den kostar pengar som behövs till det som är nödvändigt.

Minns en politiker som försvarade sig med att vanligt folk inte begrep vad det innebar att vara politiker och därför inte skulle kritisera. Efter alla år som gått verkar det som om det varit våra politiker, som inte förstått vad de hållit på med. Ser man till de beslut som fattats under åren, finns misstanke att det varit och fortfarande är så.

Det gäller att ha ett välsmort munläder.

 

 Passerade en skola och utefter vägen stod ett ganska stort antal vad man kallar EPA-traktorer. Vilka har råd att konvertera relativt nya Audi, Volvo och BMW till en sådan? Naturligtvis föräldrarna och de kan knappast vara lågavlönade. Minns att det en gång i tiden var gamla Volvo Duett och Morris Minor som byggdes om. Men det var för att ha ett arbetsredskap. Nu färdas dessa ”lyxåk” i snigelfart på våra vägar och retar upp stressade bilister.

Jag missunnar inte de unga att kunna färdas i sin egen bil till skolan, men de visar upp den ekonomiska orättvisa som finns i vårt samhälle. Hur tänker alla de unga som inte har den ekonomiska möjligheten? Ja, rättare sagt de som har föräldrar, som inte har pengar att kunna köpa dessa fordon. Klasskillnaden märker många av vid unga år, det har på nytt blivit skillnad på folk och folk.

Hur framtiden ser ut för de unga behövs en kristallkula för att spå. Blir det som man kan befara sämre tider, är det de som växt upp under knappa förhållanden som kommer klara sig bäst. De har lärt sig hur man överlever, trots att pengar saknas.

Under det trettiotal jag växte upp hade nästan alla fattiga föräldrar, det var först på femtiotalet de flesta fick bättre ekonomi. Men just fattigdomen svetsade samman människor och de förstod och var solidariska och delade med sig till de som av skilda anledningar inte fick det bättre.

När det började gå sämre för vårt land, försökte de styrande vädja till folket att de skulle vara solidariska. Problemet var att svenska folket inte blev klok på vem eller vilka, de skulle vara solidariska med. För inte så länge sedan vädjade de styrande att vi måste vara beredda att betala för att värna om vår välfärd. På nytt stod svenska folket villrådiga, välfärden var ju vad politikerna medvetet monterade ner bit för bit år efter år.

Hur våra politiker kunnat hålla fast vid sin bild av hur vårt samhälle ser ut och invånarna ser någonting helt annat är oförklarligt. Annat hade det kanske varit om de fått kaffe och wienerbröd vid sammanträden istället för feta arvoden. Många politiker har helt andra levnadsvillkor än sina väljare.

Någonting som är helt galet är att när skattesänkningar som gjorts för de med mest pengar, regnar det även pengar över politiska företrädare. Hur dumt är inte det? Hur har vi kunnat få ett politiskt styrelsesätt där de politiska företrädarna blir kapitalister? Bara det visat hur snedvridet vårt land blivit genom politisk styrning.

I bakhuvudet fanns någonting jag läst någon gång som passar in på våra politiker. Om jag minns rätt var det någonting om, att så mycket lidande förorsakas av tanklöshet, genom att glömma tänka efter hur en handling påverkar andra. Just att tänka, eller tänka efter vad som kan hända, verkar inte vara politikers starka sida. Om de har någon stark sida överhuvudtaget, utöver ett välsmort munläder.

Pengars värde.

  De idag äldre lärde sig redan från barnsben pengars värde. De flesta av dem har sparat pengar till sin begravning, men med tiden sett dessa besparingars värde minska. På äldre dagar har det inte funnits utrymme att spara, den pension de har räcker i många fall inte ens till det nödvändigaste.

Tror inte de unga förstår de uppoffringar som gjorts av de idag äldre för att skapa en bättre framtid för de efterkommande. För egen del sprack förhoppningen att bli omhändertagen från vaggan till graven i ett tidigt skede. En administration skapades och försörjdes ned de pengar som betalades in, men mer blev det inte. Det var väl då många började inse att man inte kan lita på politiker.

Jag brukar kalla åren från slutet av sextiotalet för de förlorade åren. Politiken tog över på sjuttiotalet och därmed också en styrning av invånarna istället för att göra allting lättare att leva. Den utökade skolplikten handlade inte om att de unga skulle kunna bli bättre utbildade, utan vid den tiden ökande ungdomsarbetslösheten. Skolan blev en förvaringsplats för unga som var skoltrötta och ville ut i arbetslivet och tjäna pengar, så fungerar skolan fortfarande. Känslan finns att det inte var fint nog att de unga skulle börja som springschasar eller lärlingar.

Nu vimlar det av springschasar i form av mat- och pizzabud, trots en lång utbildning är det låglönejobb som väntar de unga efter en examen. För en alldeles för stor del av de unga, har skolan inneburit förlorade år. Naturligtvis har de politiska makthavarna under åren hoppats på bättre tider, men inte kommit på hur det skulle kunna bli det och förlitat sig till att ett under skulle ske.

Eftersom undrens tid uteblivit, väntar en utmaning som antagligen blir alldeles för svår, för våra lokala politiker. I min stad trodde de styrande på en befolkningsökning, det blev precis som en tidigare erfarenhet borde lärt dem en minskning istället. Husen som byggdes en gång för att kunna ta emot alla nytillkomna har rivits, men de senaste åren har det byggts igen, trots att det redan börjat finnas tomma lägenheter.

Det har byggts och planerats för äldreboenden, men de som byggts har en alldeles för hög hyra i förhållande till pensionerna. Många lägenheter står idag tomma, men det beror inte bara på att folk flyttat från staden, utan också att hyrorna är för höga. Ungdomsarbetslösheten är hög och det aktivitetsstöd de unga får, räcker inte till att ha en egen bostad.

Någon förändring i sikte är svårt att se, det är en sakta döende stad vi lever i. De som får ta på sig att det blivit så här, är det en gång i vår stad så stora arbetarpartiets företrädare. De nuvarande representanterna har gjort sig ovän med kommunens ytterområden de inte brytt sig om. Som en följd krymper det en gång så stora partiet vid varje val, det kommande ser ut att följa det mönstret.

Gatans parlament verkar ha hittat lösningen att en skicklig verkställande direktör anställs, istället för att ha en kommunledning. Kommunen har ju styckat upp invånarnas tillgångar i aktiebolag och den utdelning de ger, är långt ifrån vad invånarna betalar in och borde få tillbaka. Kanske blir det så en dag, man vet aldrig. 

Politiska vägar har lett oss vilse.

 

 Med åldern får man vis av erfarenheter under många år, en förmåga att sålla bort det som är oväsentligt. För min del kommer tanken när politiker säger någonting att det där har jag hört förut och det blev bara kattskit av det. Tyvärr är det alla politiker som får mig att tänka så, det är många politiska vägar som inte nått ända fram. I många fall fanns inte ens någon väg, den fanns bara i fantasin hos de personer som skulle leda oss in på den.

Långt tillbaka i tiden fungerade det stora arbetarpartiet tack vare allt fotfolk ute på arbetsplatserna. Det var de som lade fram vad inte bara andra utan även de själva upplevde som problem. De styrande lyssnade och försökte se till att förbättringar gjordes. Många för invånarna viktiga reformer beslutades.

Men den tiden ligger sjuttio år tillbaka i tiden, nu lyssnar inget parti på folk som upplever problem i det vardagliga livet. De flesta av de reformer som förbättrade är skrotade, eller bara en skugga av vad de en gång var och det får våra politiker ta på sig skammen för.

Nu är vi inne i en ekonomisk smärttest, vad den genomsnittlige invånaren klarar av att betala. Har en känsla av att alldeles för många ligger nära den gränsen och vad som händer när gränsen är passerad vet vi inte. Inte heller vet vi vilka kostnadsökningar som väntar i spåren av både nuvarande och tyvärr även kommande kriser.

Tror inte våra politiker insett hur många människor det handlar om, som redan nått den ekonomiska smärtgränsen, men det rör sig om hundratusentals. Vårt politiskt skapade samhälle kommer inte att klara av den fattigdom de medverkat till att nu finns. Naivt eller enbart dumt tänkt, men de trodde att de rika och marknaden skulle skapa välstånd i landet..

Men så blev det inte och nu måste våra styrande politiker se sanningen i vitögat. Det kommer inte att kännas trevligt, de har ju inte trott på alla varningssignaler om att alldels för stor del av invånarna blivit fattigare, en del utfattiga. Eftersom de fattiga redan procentuellt är hårdare beskattade än de rika, blir det en fråga om varifrån pengar skall tas till de skattefinansierade verksamheterna.

Vad det måste handla om är att beskatta de rika, eller dra ner på personal inom de offentliga verksamheterna. Vården och skolan är redan kort med folk, återstår byråkratin och administrationen. Ja, inte att förglömma de med betalda politiska uppdrag. Det finns massvis av sådana som under åren vänt på alla stenar för att hitta kostnader som skulle kunna tas bort, men inte upptäckte att de själva var kostnaden.

Politiker har blivit en grupp där inbördes beundran frodas, det gäller att vara följsam och obrottsligt lojal mot partiet för att säkra ett livslångt levebröd. Man kan se politiken som en skyddad verkstad, det är inga snillen som valt den politiska banan. Naturligtvis finns det undantag. som insett att deras intelligens och utbildning, skulle betala sig bättre som politiker.

Nu har de flesta insett att det inte är någon som styr och ställer som behövs, det är någon som ser till att invånarnas skattepengar hamnar där de är avsedda att göra nytta. En stor del av svenska folket kommer att behöva hjälp för att kunna överleva, vilket politiskt parti eller dess partiledare, klarar av den svåra uppgiften?

Ansvar är inte politikers starka sida

Det har varit några dagar som inte gett mig någon egen tid och kunna koppla av. Kanske har det varit bra att slippa tänka, utan göra det som måste göras. Efter att ha druckit mitt morgonkaffe slog jag på datorn för att skriva av mig som det sägs. Hur skall man kunna skriva av sig den frustration våra politiker skapar?

Det kommande valet är ett skämt. Redan nu, kan man ana att det blir ett nytt kaos, eftersom stöd från andra är tungan på vågen. Den ljusning liberalerna sett ser ut att bli kortvarig, skulle förvåna om de lyckas hålla sig kvar i riksdagen.

Hur länge kommer svenska folket att acceptera att partier som inte har folkligt stöd, genom det maktsystem vi har, ges makt att påverka invånarnas levnadsvillkor? Det är ju deras belöning för sin samverkan. Att folk vill ha bort dem, kanske är det vad de små partierna kan vänta sig, de ställer till mer problem än att hjälpa till att lösa de som finns.

Med det politiska system vi har, gäller att till varje pris skrapa ihop en majoritet som skall kunna driva igenom de ideologier partierna har. Ideologier är att ta i, snarare handlar det om önskelistor partierna har. Än verkar det inte gått upp för de flesta, men de som inte röstar, har större påverkan på våra politiker än missnöjesröster.

Det kommer efter som Arboga öl sa man förr och visst är det mycket som kommer efter på grund alla felbeslut som tagits. Nu måste allt krut läggas på att mildra snedeffekter och kompensera invånarna för både dyrare mat, el. och drivmedelspriser, det är ju valår i år. Men är verkligen svenska folket så lättlurade?

Det är inte bara vanligt folk som är ängsliga över vad som kommer att hända efter valet, de rika varnar nu för att återinföra förmögenhetsskatt är skadligt för landet. På vilket sätt det är skadligt för en majoritet av invånarna är oklart. När man ser de orättvisor som skattesänkningar för de rika orsakat, skall man kanske se det som skadestånd. Pengar till skattesänkningar, har negativt påverkat andra viktiga saker.

Inom politiken används ordet fördelningspolitik och visst har skattepengarna fördelats, men på ett helt vansinnigt sätt. Rika personer har fått mer och det är ingen väl bevarad hemlighet att de som har mycket pengar, inte vill dela med sig. Flera av de omåttligt rika tror till och med att de gör mänskligheten en tjänst, genom att förse folk med jobb.

Lätt vunnet, lätt förgånget brukar man säga, men naturligtvis finns en erfarenhet bakom de orden. Erfarenhet finns också bakom de varningar som nu sänds ut om att aktiemarknaden står inför en storstädning. Korrigeringar sker alltid när någonting har övervärderats och investerare kommer till sans och inser att de måste dra sig ur.

Som det verkar förlitar sig de flesta på rådgivning av AI, som helt saknar sunt förnuft. En dator är inte klokare än vad den programmerats till eller tar hjälp av programvara. Skräp in, skräp ut sa man förr när det gäller datorer, samma sak gäller AI. Det allvarliga är att AI tar till sig även det skräp som matas in, till slut blir det en fråga om det går att lita på AI.

Kom i kontakt med AI redan för över trettio år sedan, men då begränsat av de datorer som fanns, men även det ännu inte utbyggda nätet. Tanken var god, men av den har blivit någonting som skaparna knappast hade tänkt sig. Det var tänkt att komplettera vad man själv kommit fram till, inte att styras av de råd de smarta maskinerna ger. Sjuka hjärnor ser enorma möjligheter att påverka människor på ena eller andra sättet.

Hur våra politiker skall kunna hantera den högteknologiska utvecklingen är för mig en gåta. Inte ens de konsulter som anlitas, har den kunskap som kommer att krävas. Men konsulter har länge varit ett redskap att gömma sig bakom, det de kommer fram till är de önskemål de styrande vill ha bekräftelse för. Ju mer följsamma konsulterna är, desto fler uppdrag. Ytterst ansvarig är med andra ord våra politiker, men tar de på sig det ansvaret?