Den som lever får se.

Vårsolen har börjat lysa över oss, den efterlängtade sommaren är inte långt borta. Men precis som med allt annat, är det osäkert hur den blir. Det handlar inte bara om fint väder, kommer folk att ha råd att resa på semestern? Är en solsemester verkligen värd vad den tydligen kommer att kosta?

Kanske därför man tydligt kan se på människors kroppsspråk och ansiktsuttryck, den uppgivenhet de känner. De har tryckts ner av ständigt nya oförutsedda kostnader, som ytterligare försämrar privatekonomin. Till och med regeringen har blivit pessimistisk.

Roten till det onda är naturligtvis lönsamhet, det skapar ständiga prisökningar. Lönsamhet är också vad som numera gäller även inom de offentliga verksamheterna. De skattefinansierade verksamheterna styckas bit för bit och är inte längre värda att betala skatt för att ha.

Men det finns mycket som är olönsamt i vårt land, i många fall också fördyrande. De flesta problemen bottnar i det politiska styrelsesätt vi har, det krävs mycket folk för att hålla det igång och är fruktansvärt dyrt. För att nå lönsamhet måste därför skäras ner eller ta bort det som inte behövs, en början är flera statliga verk.

Vart är vi på väg, sägs det i ett teveprogram och det kan man verkligen fundera över. Det är svårt att veta vart vi är på väg, när det inte ens ges några ledtrådar. Just nu fumlar vår regering i blindo och hoppas få se en strimma ljus. Hoppas kan de göra, men det ser nattsvart ut, När Hormuzsundet kommer att öppnas, är en fråga som helt vilar på Donald Trump, som måste titta på teve för att komma på vad han ska kunna hitta på.

Det som ingen räknade med kunde hända, såg Trump till att det hände. Vad han ställt till med kan vi inte överblicka i nuläget, men visst kommer det att påverka även vårt land. Den tröst vi får från de styrande är att statens finanser är goda. Må så vara, men det är tack vare att kommuner och regioner fått ta över kostnader, som staten borde ansvara för.

Våra politiker inser inte själva att de framstår som löjliga figurer ingen kan ta på allvar. Det har viftas med Falukorvar och Gud vet allt, men resultatet har blivit en katastrof. Vad skall det viftas med om bubblan spricker och vi får en ny finanskris på halsen? Blir det kanske en vit flagga att regeringen kapitulerar? Kan förstå om de styrande gör det, det mesta har ju knappast gått regeringens väg.

Det är nu och de närmaste åren våra kommun- och regionpolitiker sätts på prov. Oavsett partifärg handlar det om att det tänks och görs som det alltid gjorts. Det är ganska många som varit med sedan nittiotalet och i ryggmärgen finns hur saker och ting löstes då. Ja, löstes är att ta i för mycket, snarare handlade det under nittiotalet om nödlösningar, som måste tas om hand senare. Där är vi nu, grundproblemen finns kvar och har förvärrats.

Alla i arbete var parollen för vårt välfärdsbygge, men det saboterade det nyliberala tänkandet och till och med de viktiga samhällsfunktionerna, började snåla in på personal. Istället för alla i arbete blev det istället en ökande arbetslöshet och på den vägen är vi. Hur den nya arbetslöshetslinjen skall se ut blir nästa stora problem att försöka lösa.

När våra politiker tror att vår huvudstad är den tillväxtmotor vi får förlita oss till är vi illa ute. Många av de nya jobb den konstgjorda intelligensen kommer att skapa, kommer att kunna utföras av boende i glesbygder. Urbaniseringen har nått vägs ände, de som kan flyr storstäder. Vad som behövs för att även orter vid sidan om, som många små samhällen är idag, skall kunna få en uppkoppling, är ju bara att det sätts upp flera master. Det är betydligt enklare och billigare än att gräva ner fiberkablar.

Om den tekniska utvecklingen är på gott eller ont kommer att visa sig, den som lever får se.