Människan kan aldrig rädda vår miljö, däremot går det att rädda människan.

Det har varit en ovanlig höst på många sätt och vis. Men att det regnar i november är ingenting ovanlig, inte heller att det varit en varm höst. Ändå finns det de som säger att det beror på den globala uppvärmningen. Flera äldre som varit med länge, säger att så här har vädret svängt sedan jag var liten. Jag själv kommer inte ihåg, men allt finns dokumenterat ända sedan artonhundratalet, så det stämmer säkert.

Naturligtvis vet inte de unga miljövännerna hur det var förr, tyvärr vet de inte heller mycket om vad som kan hända när människan försöker rädda vår miljö. Inte heller finns det någon som med säkerhet kan säga att det som redan gjorts för vår miljö, kanske rent av ställt till det etter värre. Ändrar man på en sak, påverkar det någonting annat. Hur vet man inte förrän det visar sig, men då är det för sent att göra någonting åt det.

De mest fanatiska miljövännerna och miljöaktivisterna hittar man i storstäder. Visst finns det några gamlingar som skymtar vid demonstrationer, men det är de unga som drömmer om en bättre värld. Tacka för det, när man ser trafiken inte minst i Fjollträsk. Vad man kan förstå är att ungdomarna måste ha rika föräldrar, eftersom de har råd att vara med där det händer lite här och var i vårt land för att demonstrera och protestera. Tyvärr verkar en del av dem inte ha mycket vett i skallen, om man ser till de som släpper ut minkar i naturen och tror att de ger dem frihet.

Det har blivit allt vanligare att aktivister av alla de slag tar saken i egna händer. De lagar som andra tvingas följa är otidsenliga hörde jag någon säga. Visst är det så, men ändå måste de följas så länge de finns och blir up to date, som man säger nuförtiden. Om inte, blir det rena kalabaliken i Bendel.

Men miljötänkandet har ställt till det för de som ska styra landet. Trots att det finns enorma viktigare problem för regeringar att lösa, ställs allt hårdare miljökrav på både företag och människor. Ja, egentligen är det ju människorna som i slutändan får betala allting. De kostnadsökningar som drabbar företagen drabbar också kunderna.

I kölvattnet på kostnaderna för de miljölagar som stiftas, drabbas även de anställda inom företagen. Företagen tvingas dra åt svångremmen och den dyra posten i en tillverkning är de anställda. Enklaste sättet att spara är alltså att göra sig av med personal och låta maskiner göra jobbet istället.

Miljötänkandet har drivit på den tekniska utvecklingen, men inte i den riktning som en del har trott. Budskapet har varit att satsa på förnybar energi, det har gått åt mycket kol och olja till det. Vindsnurror och solpaneler måste maskiner tillverka och dyrbara råvaror går också åt. Hur man än vrider och vänder på sig, har man ändan bak.

Nåja, det vi har kunnat se så här långt, är att den tekniska utvecklingen sker i rasande fart. Mycket av det som spottas fram i fabrikerna från de hypermoderna maskinerna, rörs inte ens av en mänsklig hand. Det räcker numera med ett kontrollrum där någon sitter och bevakar på datorskärmar. Till de här hypermoderna maskinerna går det åt mycket el, samma sak med hushållen där de moderna "leksakerna" kräver laddning stup i ett. Hur löser man det?

Trots miljööverenskommelse mellan länderna, kvarstår faktum att om dessa kommer att följas, väntar långt större problem än den förutspådda naturkatastrofen. Enklaste sättet att spara på vår miljö vore ju att säga stopp och belägg, nu får det vara nog. Istället för koldioxidens förödande inverkan på vår miljö, är det ju nu växthusgaser som är problemet. Fisande kor och hästar är inte det största problemet, det är människan.

Den som följer med inser att det finns en övertro på den högteknologi som tränger sig på inom snart sagt alla områden. Än så länge har ingen hittat på ett sätt att ta tillvara på de fisar som släpps ut och ställer till det för vår miljö. Till och med alla miljövänner som säger sig värna om miljön är miljöbovar och släpper fisar dygnet runt. Visst är det helsnurrigt?

Men den tekniska utvecklingen har fört med sig någonting som på sikt kan få stora konsekvenser. Redan nu kan man ana att papperstidningens dagar är räknade och kommer att ersättas av digitala upplagor. De äldre kommer att bli hänvisade till radio och teve för att höra vad som händer, de yngre sållar friskt och läser bara vad de är intresserade av i sina mobiler.

Den stora förloraren är våra politiker, som om de inte visar sig i teve stup i ett, inte ens blir igenkända. Följden av det blir att många helt kommer att tappa intresset för vad politiker säger sig vilja göra och kommer att rösta efter vad de ser och upplever i vardagslivet. Redan nu kan man se vad det innebär när det gäller flyktingmottagningen till vårt land. De boende på orter dit flyktingar skickas protesterar tack vare att de inte ens informerats, de vill helt enkelt ha ett ord med i laget innan något beslut fattas.

Det här är naturligtvis olyckligt för alla parter, utom de som sitter långt ifrån och pressar små kommuner att ta emot flyktingar. Tidigare har de flesta invandrarna och flyktingarna hamnat i storstäders getton, men nu finns det inte plats för fler. Med den enorma mängd flyktingar som väntas komma, har våra politiker bäddat för ett SD som kan bli större än både S och M. Hur SD då ska kunnat frysas ute är för mig obegripligt.

Men det är tydligen inget stort problem, än så länge. Det är svårt att låta bli att dra på munnen när miniregeringen slår sig för bröstet och säger att arbetslösheten ska bli den lägsta i Europa. Har vårt land verkligen råd med det? De jobb regeringen kan skapa måste betalas med skattepengar, vilket gör att landet tvingas till att låna pengar. Anledningen är att de pengar som kommer tillbaka till staten i form av skatter, inte ens är hälften av det som betalas ut.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få bukt med den politiska galenskapen, det tror jag inte heller någon annan har. Det är svårt att se hur en så svag regering överhuvudtaget ska kunna göra någonting, annat än att skingra skattebetalarnas pengar för vinden. Som alltid är det invånarna som kommer att få betala, därför kan vi vänta oss att de som kan och har pengar så de räcker livet ut, försvinner ur landet.

När man hör hur många miljarder som ska satsas framöver, går tankarna till det Pär Lagerkvist skrev en gång: Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går.