Är amorteringskravet den sista spiken i kistan?

Vad är det egentligen som hänt med vårt land?  Det är nu så många som drabbas av psykiska problem att Försäkringskassan slagit bakut och nekar sjukersättning. Trodde i min enfald att läkarna skulle få sista ordet, det vill säga att har de ställt en diagnos ska den inte ifrågasättas. När en hårding som Åkesson klappat ihop och blivit långtidssjukskriven, har Försäkringskassan ifrågasatt det?

De psykiska problemen handlar ju om, att det hela börjar med att stressade hårt arbetande med bekymmer om både jobb, ekonomi och familjen. Det är inte bra för en människa att tänka för mycket hörde jag en politiker säga. Det politiska styrelsesättet förutsätter att människorna inte ska tänka, utan bara göra som de blir tillsagda.

Men politiker är knappast människokännare, inte heller begriper de att allting hänger ihop och påverkar människors liv. När kraven från de makthavande skärps, glöms det bort att det handlar om människor av kött och blod. Om en människa pressats för hårt blir det för mycket och eftersom det hela inte blir bättre av att pressens finns där dag ut och dag in. Resultatet blir att dessa människor blir diagnosen utbrända. Man brukar säga att det går upp ett ljus i huvudet ibland, men för dessa har ljuset brunnit ner helt och hållet.

Människan är inte skapad att fungera som en robot, så är det bara. Vad som krävs för att människorna ska kunna fungera är trygghet. Vi klarar helt enkelt inte av att hantera förändringar som skapar osäkerhet. När osäkerheten och oron gripit tag i en människa, går tankarna inte att slå bort. Det säger sig självt att det hela är ohållbart, om det inte finns en chans att ta itu med det som gnager i lugn och ro.

Som det nu ser ut finns ingen lösning i sikte, det kommer antagligen att bli mycket värre, innan någon eller några slår näven i bordet och säger ifrån. Vem eller vilka som har modet att medge att om vi fortsätter på den inslagna vägen, kommer det att gå åt helvete kommer knappast att vara politiker. troligtvis någon eller några inflytelserika som ser det ur ekonomisk synvinkel. Först då kommer folk att vakna upp och börja fundera över vems fel det är, att vårt samhälle är på väg mot en kollaps.

Jag har ingenting emot politiker som personer, privat är de säkert trevliga människor. Men dessa personer förändras när de får makt och sitter i en grupp som lägger fram förslag om hur invånarnas liv måste förändras för att passa vårt så kallade välfärdssamhälle. Dagens politiker går helt enkelt i samma hjulspår som företrädarna, det är ju vad de lärts upp till att göra.

Tittar man närmare på hur politiker agerar, säger de alltid att de ska göra sitt bästa för invånarna och vänder sig speciellt till dig. De har fått ett förtroendeuppdrag att företräda invånarna, men ser till att ha sitt eget bästa för ögonen. Politiken är ju faktiskt deras levebröd, som i bästa fall kan räcka ända fram till pensionsåldern. 

Många politiker har inte ens någon arbetslivserfarenhet. Politiska broilers finns det gott om och de har insupit visdomsord om den ideologi de ska se till att föra fram. Läste ett inlägg av tre företrädare för MP, som visar att verklighetsförankringen knappast finns hos någon av dem. De ansåg att det politiska uppdraget innebar att styra, leda och följa upp. Vad är det som säger att de politiska makthavarna ska styra invånarna i en viss riktning, inget politiskt parti har i dag mandat att styra invånarna överhuvudtaget.

I det gamla industrisamhället fanns uppkomlingar som blev förmän, ofta avskydda av tidigare arbetskamrater. Ute i arbetslivet inom det privata näringslivet, finns inte längre uttrycket att leda och fördela arbetet. Det finns bara inom de offentliga verksamheterna av någon anledning.

Med uppföljning menas antagligen att bortförklara felaktiga beslut med, att en massa människor har inte gjort som de blivit tillsagda. Inom landstinget Gävleborg har faktiskt både den operativa och  politiska ledningen yttrat just detta. Landstingsdirektören har efter alla misslyckandet med att få ett fungerande landsting, av den politiska ledningen fått förtroendet att bli direktör för den nya regionen.

Precis som vår nya regering erkände Palestina utan att ta upp detta i Riksdagen, har den politiska ledningen för Landstinget Gävleborg fattat beslutet och kört över den demokratiska processen. Mig förvånar det inte alls, att det Röda Gävleborg blivit en färgpalett med en stor klick brunt på. Skulle inte förvåna mig om det röda försvinner i mängden vid nästa val.

För mig som växte upp i ett samhälle där nästan alla var Socialdemokrater, känns det beklämmande att se tillbaka på vad partiet egentligen utfört under alla år. Av det som en gång var en idyll, återstår numera ingenting. Ungdomarna sticker så snart de får en chans, kvar blir gamlingarna som varken kan eller vill flytta.

De ändringar som gjorts inom det stora företaget Sandvik med flytt av huvudkontoret till Stockholm, skickar signaler att även delar av företaget kan komma att försvinna till något annat land. Med eget privatplan kan VD:n på kort tid förflytta sig mellan de olika fabrikerna. Biltillverkare har öppnat fabriker i Rumänien på grund av inte minst löneläget, men även Bulgarien är intressant. Det tar ju bara mellan två och tre timmar för VD:n att ta sig dit.

Med de förändringar vi redan kunnat se och som vi antagligen kommer att få uppleva framöver, letade jag på någonting som Jacques Ducharme skrev en gång. Historien kan lära oss att det inte finns någonting fast i denna värld, att allt är flytande och att följaktligen människan till sin natur också är i ett tillstånd av förändring.

Tänker man efter är det ju en förklaring till valresultatet. Landets invånare har förändrats, utan att de politiska makthavarna haft en aning om det. Ingenting är som förut och ingen kan förutsäga vad som kommer att ske i framtiden. Men det finns tecken som visar att det även finns en oro bland investerare, finansiärer och banker, kanske hämtar de nu in den sista "skörden" för en lång tid framåt. Inte minst amorteringskravet kan förändra hela vårt land.