Politiker har den fördelen, att ingen utomstående förstår dem.

Att det i svåra tider behövs skådespel för folket är väl bekant. Men det politiska skådespel vi kan se efter valet, lättar inte upp stämningen precis. Tvärtom slår det ner humöret. Vem orkar lyssna på långa monologer som utmynnar i ingenting.

Politiker har den fördelen att ingen utomstående förstår dem och således får operera i fred. Ja, eller har i alla fall har fått göra det i många år, men nu tycks den tiden vara över. Ingen politiker verkar ha en vettig förklaring till, varför svenska folket börjat visa sitt missnöje med det samhälle vi nu har. Inte heller, att de nu öppet ger uttryck för sina åsikter, som går stick i stäv med det gamla politiska etablissemangets.

Det Palme sa en gång, att man måste ta ett helvete i taget, tycks inte dagens politiker ha hört eller tagit till sig. Jodå, visst börjar de rota i ett helvete och upptäcker att det är omöjligt att få fason på skiten, därför hoppar man på nästa. Tidigt före valet var det nya jobb som skulle skapas, hundratusentals. Vi skulle få den lägsta arbetslösheten i Europa.

Men så kom larmrapporter om skolan, att eleverna hade urusla kunskaper. Inget konstigt med det, skolan har legat för fäfot sedan sjuttiotalet. Minns att Hasse och Tage gjorde en grej om släpp fångarna loss, det är vår. Samma sak blev det med skolan, det fanns trevligare sätt att lära för livet. Med löner som inte motsvarade utbildningen, var det många lärare som tappade sugen och sökte sig till det privata näringslivet.

Nåja, nu var det alltså skolan det skulle satsas på, med så hamnade det i bakgrunden när det blev fullt pådrag för att leta efter främmande ubåtar i våra vatten. Plötsligt stod det klart att vårt land knappast skulle kunna försvara sig om nödvändigt. Det fanns inte ens helikoptrar som kunde svepa fram över vattnet och spana efter inkräktarna över en stor yta. Jodå, de fanns, men de stod på ett museum dit de förpassats i väntan på kraftigt försenade nya.

Nu är det alltså försvaret som måste rustas upp och till och med införa värnplikt igen, det finns pengar bara man omfördelar dem. Men hur gör man med vården, som förgäves jagar personal till allt fler vakanser. Tyvärr är det så att det slutar fler sjuksköterskor, än vad som finns tillgängliga. Skolan ropar förgäves efter behöriga lärare, som det av någon anledning blivit ont om. Kommunernas ledande ser ut som fågelholkar i ansiktet, ingen har klagat tidigare och det har ju trots allt rullat på, med underbetalda timanställda vikarier.

Man kan ju fråga sig i vilken ända regeringen ska börja, vilket som är mest akut. Att rusta upp försvaret är inte gjort i en handvändning, samma sak med bristen på utbildad personal inom vården och skolan. Jag kan förstå den lokalpolitiker som sa att genom politiska beslut, går det aldrig att få rätsida på det här landet.

En sämre början hade knappast vår nya statsminister kunnat få. Det är lätt att i övermod lova saker och ting, men hur hanterar man inte bara de akuta problemen, utan också de som hotar att bli det om ingenting görs. När han dessutom måste tysta ner andra regeringsmedlemmars uttalanden hela tiden, är det svårt att få någonting ur händerna.

Naturligtvis är det inte lätt att regera i minoritet, det måste hela tiden bli fråga om kompromisser som urholkar det ursprungliga förslaget. Ända sedan budgetförslaget togs fram, har verkligheten sett till att den bara blivit siffror på ett papper. Inte ens en omfördelning av tillgängliga pengar kommer att räcka.

Många har inte förstått Fredriks beslut att hoppa av, men han hade fyra års erfarenhet av att regera i minoritet. Vad de sista åren innebar var att försvara skattesänkningar, som fel grupper fick betala. Det visade sig att de drabbade blev betydligt fler än tänkt var. Det i sin tur hade skapat någonting en politiker helst av allt inte vill ska inträffa, att invånarna börjar tänka själva, istället för att göra som de blir tillsagda.

Den lovordade ekonomiska politiken visade sig vara ohållbar på sikt, vilket får skyllas på vårt lands alldeles för stora offentliga sektor. De flesta har den föreställningen att den offentliga sektorn består av sjukvårdspersonal, lärare och serviceinrättningar som Skattekontoret, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men de som jobbar inom dessa skattefinansierade inrättningar är bara en pytteliten del av alla de som avlönas med skattemedel.

Kommer regeringen att överleva mandatperioden ut, tvingas statsministern till besparingsåtgärder som påverkar en stor del av de som nu har ett politiskt skapat jobb. Ser man det hela ur en ekonomisk synvinkel, finns inget annat alternativ. För mig är det oförklarligt att inte Borg tog tag i den biten, istället för att ta pengar från trygghetsförsäkringarna.

Efter valet kan man se hur politiker inom inte bara regeringen, utan också inom kommuner och landsting försöker hålla SD utanför. Att gå över blockgränserna är inte längre lika motbjudande som tidigare, även om det finns partier som inte vill dela med sig av makten. Det här visar på en rädsla för nederlag, som i sig markerar en svaghet.

När vårt land hamnat i det skarpa läge vi nu befinner oss i, finns inget utrymme för svaghet. Tyvärr finns en märkbar fruktan för prestigeförlust som lyser igenom, det är inte invånarna betjänta av. Det gäller att lägga fram förslag trots risken att de blir nedröstade, det kan i alla fall  leda till blocköverskridande konstruktiva lösningar. Men finns verkligen det modet?