Senhösten föder mörka tankar.

Om det har med åldern att göra vet jag inte, men hösten och den kommande vintern gillar jag inte. Den här hösten har lågtrycken dominerat, det har varit ovanligt varm men himlen grå och regnet har skvalat ner. Jodå, visst är det bättre än att snön faller i stora mängder som i Nordamerika, men utan riktigt dagsljus blir många trötta och hängiga.

Människan behöver sol hör man ofta, men ljus och värme duger bra det också, vilket får mig att längta till soligare varmare länder. Men tidigare solsäkra platser att resa till under vinterhalvåret, är inte alls solsäkra längre. Vad det beror på är än så länge bara gissningar, men ändå ingenting människan kan göra mycket åt. Det mest troliga är att människan orsakat förändringarna, kanske till och med genom att försöka rädda vår miljö.

När man hör människor säga att genom att göra si eller så, ska vi se resultatet om sisådär en trettio- fyrtio år, blir man minst sagt fundersam. Hörde en ung kille säga att ingenting har blivit som det sagts de senaste fem åren, alla förutsägelser är som att lyssna på väderleksrapporten. Och visst är det så, det går inte ens att förutsäga vad som kommer att hända under nästa år.

Att det finns konkurrens har ansetts vara bra för utvecklingen av vår värld, men många har kommit underfund med att konkurrens även dödar. Det är ett ständigt krig om marknadsandelar och rabatter är någonting människan förstår. Vad människan inte förstår är att för att uppnå lönsamhet, måste det sparas in på någonting. Lättast är att skära ner personalkostnader med hjälp av de nya tekniker, som presenteras på löpande band.

De senaste åren har regeringar kämpat för att få ner arbetslösheten, men fört en ojämn kamp mot de intelligenta maskinerna som sparar in några hundra personer här och där. Att personalminskningarna ökar på en redan tidigare alldeles för hög arbetslöshet, är inte någonting tillverkarna av varor märker av på kort sikt, det smyger sig långsamt på.

Nu har de stora företagen märkt att köpkraften minskat hos alldeles för många, därför kan vi läsa att ekonomer varnar för de stora skillnaderna i inkomster. Fattigdom är alltså ett hot som måste tas med även i beräkningarna när det gäller företagens överlevnad. Naturligtvis ligger de stora företagen bakom varningssignalerna, fattas bara annat.

Än så länge klingar varningarna ohörda, för det rullar ju på i alla fall på, även om hastigheten är långt ifrån toppfart. De som i dag har ett jobb med hög inkomst bryr sig naturligtvis inte, men borde göra det. Fler än en ekonom har redan kommit fram till, att om inte fler har råd att handla, kommer de intelligenta maskinerna ses som enda möjligheten att överleva.

Det gäller inte bara företag, utan även hela samhällsapparater. Skatteintäkterna minskar men kostnaderna för hela den offentliga apparaten finns kvar med några procents ökning varje år. Eftersom staten redan har hela kontrollapparaten fix och färdig att användas av de nya intelligenta maskinerna, kommer massvis med så kallade pappersvändare inte att behövas. Visst låter det som science fiction, men det är dit den högteknologiska utvecklingen har lett oss.

Det är bara att gilla läget som en del säger. För våra politiker måste det kännas pyton, det som händer kan slå undan benen på hela det politiska maktsystemet. Att fördela förtroendeuppdrag till lojala partikamrater, är ju vad som knyter ihop säcken. Mer huvudbry har de fått genom att  Schweiz bestämt att införa basinkomst och att andra antagligen följer efter om det fungerar bra.   

I och för sig har handlingsfriheten för egna initiativ minska för regeringen på grund av EU, men ingen tycks ha tänkt på att vad andra länder gör, också kan påverka vårt land. En växande rörelse för Medborgarlön/Basinkomst finns inte bara i vårt land, utan även i flera länder ute i världen. Vem vet, med den osäkerhet som råder, kanske det inte finns någon bättre lösning att ta till för att kunna börja om från början.

För börja om från början kommer vi antagligen att tvingas till. Vad som av politiker kallas utveckling är i själva verket bara kosmetiska förändringar. Pengar som betalas in för att få någonting utfört av staten, kommunerna och landstingen, urholkas av kostnader som inte borde finnas. De offentliga verksamheterna skapades för att vara serviceorgan för invånarna, som numera möts av: Gör det själv.

Kanske hade Moderatkvinnan rätt som förde fram att vi kanske skulle ha en annan huvudstad än Stockholm. Varför inte Sandviken som ligger någorlunda i mitten på vårt land? Då kanske även Sandvik flyttar tillbaka huvudkontoret, för det är ju inte i Stockholm man tillverkar kvalitetsstål.

Kanske är det så att senhösten föder mörka tankar, det är fortfarande långt till den ljusa årstiden. Våra politiker tror sig fortfarande se ljuset i slutet på tunneln, men vad hjälper det när tåget inte rör sig framåt. Våra politiker oförmåga att ta tag i verkligheten gör att de sitter kvar och väntar, när de istället måste kliva av och knuffa på tåget.

Politikers syn på att det är invånarna som ska göra grovjobbet, arbeta mera och föda allt fler, får mig att tänka på det Kardemumma en gång skrev: Mina barn ska minsann få arbeta. Det har mina föräldrar fått göra.