Politiker kan jämföras med idisslande kor.

Det har alltid antytts att svenska folket är totalt ointresserad av politik, vilket även våra politiker utgått ifrån. Det är bara att köra på, ingen bryr sig har det resonerats i maktens korridorer. Av den anledningen har våra så kallade folkvalda aldrig lyssnat på vad invånarna vill ha, om deras önskningar stämt överens med de beslutsunderlag som funnits.

Förhoppningsvis börjar det gå upp för våra politiker att de nu kämpar för sin överlevnad, det är bara att gå ut i verkligheten för att se vad det är som väcker invånarnas missnöje. Men att ändra på någonting som fått oanade konsekvenser är inte lätt. De politiska besluten har inte bara påverkat en sak, följdverkningarna har spridits som ringar på vattnet.

När det nu talas om att slopa överskottsmålet är det inte bara pengar det handlar om, det är hur överskottsmålet påverkat en stor del av invånarna på ett negativt sätt. Under flera år har inflationen bekämpats, men politiska beslut har fattats för att få fart på ekonomin, att få invånarna att konsumera. På något sätt känns det som att vi har öst vatten i en hink utan botten.

För mig är det skrämmande att ingen politiker har insett hur politisk styrning leder mot undergång. När osäkerheten ute i världen borde fått våra politiska makthavare att se över vår självhushållning, pratas det inflationsmål och nya skatter för att klara miljömålen. Som folkvald verkar ingen intresserad av ett mål för invånarnas överlevnad, trots att deras egen överlevnad hänger på invånarnas välmåga.

Den politiska överlevnaden ligger numera i de lojala partikamraternas händer. Det rör sig om många röster, för massvis med människor har partiet att tacka för jobb de inte är kvalificerade för, det är en belöning för i många fall lång och trogen tjänst. De har inte haft talets gåva för att kunna komma upp sig inom partierna, men de har ställt sig bakom beslut som annars aldrig kunnat klubbas igenom.

Problemet med de flesta politiska beslut är att de inte ger invånarna vad de vill ha. I vår moderna värld vet de flesta hur vårt samhälle bör se ut, de politiska makthavarna strävar efter hur de vill ha det. Det beror naturligtvis på att klyftan mellan de politiskt aktiva och väljarna blivit så stor, att väljarnas önskemål inte når fram.

Att politik och företagsamhet inte passar ihop får vi ständigt bevis för. Istället för att rädda miljön och utrotningshotade rovdjur, är det nu dags att rädda inte minst våra mjölkbönder. Tyvärr är det de själva som skyndat på utvecklingen genom att satsa på större besättningar. Nåja, politiska beslut har satt bönderna på pottkanten, expandera eller lägg ner har varit det som tvingat fram den här situationen. Stort och fint ska det vara i vårt land, det har de politiska makthavarna bestämt.

Nu har det blivit en fråga om tillgång och efterfrågan, det produceras alldeles för mycket mjölk och mejeriprodukter i förhållande till vad som kan säljas. Med runt trettio miljoner arbetslösa i Europa och fler fattiga i vårt land, är det en självklarhet att efterfrågan minskar.

Bilder på kor får mig därför att tänka på politiker. Inte så konstigt kanske för det finns slående likheter. Med sömniga ögon idisslar våra politiker saker som skulle kunna beslutas omedelbart. Under åren har vi lärt oss att det enda som kommer ut av det politiska idisslandet, är som en stor blöt koskit. Märkligt att ingen ser det som ett miljöhot, vilket kornas blaffor anses vara av de fanatiska miljövännerna.

Oron över att vår galna penningtänkande värld kommer att krascha inom en inte så avlägsen framtid, har fått både ekonomer och forskare av alla de slag att försöka hitta lösningar. Samstämt har de kommit fram till att de sämst ställda måste få mera pengar för att få balans i det hela. De försök som gjorts på några ställen har visat att det gett effekt. Inte bara på ekonomin, utan också på människornas hälsa och levnadsvillkor.

Människor som lever i ständig oro och ångest på grund av usel ekonomi, kostar enormt med pengar för samhället. Det har visat sig omöjligt att tvinga de sjuka och arbetslösa att bli "nyttiga" medborgare, ändå fortsätter de politiska makthavarna att idissla sin dröm om fler i arbete. Vad det leder till är att politikerna måste avskaffa sig själva som "arbetsledare".

Med det politiska tänkande som finns, kommer det aldrig att finnas tillräckligt med pengar, för att förverkliga den utopiska dröm som driver politiskt aktiva att följa en ideologi. När allt fler upplever att deras liv inte styrs av dem själva, börjar de omvärdera vad de anser vara nödvändigt för att leva. Att verkligen njuta av det korta liv som står till buds, kommer att bli allt viktigare för många.

En ganska märklig önskan hörde jag av en arbetslös ung kille för att tag sedan. Han skulle vilja uppleva att vara lycklig utan någon som helst anledning. Att känna att han verkligen gjorde saker som han själv bestämde, utan inblandning av alla tvångsregler som finns i dag. Hans dröm var inte ett ointressant jobb för att tjäna pengar, han ville tjäna pengar på det han brann för att hålla på med.

Och det är väl det som är vårt lands stora problem. Människor har tvingats in i yrken de inte ens haft fallenhet för. Många tvingas jobba med någonting de definitivt inte drömde om att göra, när de fortfarande hade drömmar om framtiden. Hur många som går till ett arbete de vantrivs med vet vi inte, men det rör sig säkert om flera hundratusen. De gör det av en enda orsak, pengar. Tyvärr är det en av orsakerna till skolans problem, den politiska styrningen har dödat all entusiasm hos de som valt läraryrket.

Hur stor skada den politiska styrningen orsakat framgår tydligt av det förfall av samhällsfunktioner och infrastruktur vi kan se. Allt som våra politiska makthavare nu kan göra för landet, måste ses som upplivningsförsök av en döende. Den politiker som inte ser vart landet är på väg, har knappast tänkt över sin framtid.