Det är säkert flera än jag, som upplever vårt moderna samhälle som hårt och känslokallt. Politiker hävdar att utvecklingen gått framåt, men är det i själva verket inte bara frågan om förändringar, som inte fört oss framåt? Levnadsstandarden har höjts i jämförelse med för sextio år tillbaka i tiden, hörde jag en politiker säga, men det är som att jämföra äpplen och päron.

Visst har bekvämligheten ökat, inte många behöver i dag gå till ett utedass och de flesta har kyl och frys. Men det har med den tekniska utvecklingen att göra, ingenting som politiker kan ta åt sig äran av. Den tekniska utvecklingen har gjort att det mesta blivit bättre än för sextio år sedan, men i många fall har politiker slagit bakut inför nymodigheter. Inte minst datoriseringen motarbetades av politiker.

I dag förlitar sig politiker och myndigheter till vad datorerna spottar ut, om det så är alldeles åt helsike. Problemet är att det inte är de själva som medverkar vid framtagandet av statistik över dittan och dattan, det är att statistik kan förvanskas till oigenkännlighet.

Samma sak med de ekonomiska redovisningar regering, kommuner och landsting presenterar. Att snygga till siffrorna är snarare en regel än ett undantag. Med ett finare namn kallas det kreativ bokföring. Naturligtvis ställer det till det för de som ska sammanställa det hela i form av statistik, men det är ändå ingen som kontrollerar riktigheten.

Men om det används som underlag för fattande av beslut, kan det ställa till med otäcka problem. Statistik är nämligen någonting politiker lärt sig tyda och visst är det lättare att se utfallet i form av tårtbitar istället för en enorm massa siffror. Utöver att siffrorna kan vara missvisande, är all den statistik de har att titta på, baserade på det som hänt och inte vad som kommer att hända. Men det är en helt annan sak.

Det sorgliga med det politiska styrelsesätt vi har är, att det blev omodernt i takt med att vår värld förvandlades till en högteknologisk. Det här fick politiker att överge sin verkliga uppgift, att företräda folket. Lösningen blev att ta på sig rollen som förmyndare i allt högre grad än tidigare. Istället för att lyssna på hur folket vill ha det, talar de nu om för sina väljare hur de skulle leva. Till att vara övervakare har vår omfattande byråkrati utsetts, men då också fått tagit på sig ansvarsrollen, den frånsäger sig de politiska makthavarna.

Det kan vara anledningen till att misstroendet mot politiker drivits till sin spets och det politiska etablissemanget känner sig hotad. Osäkerheten om att kanske ett eller eventuellt två etablerade partier kan få lämna Riksdagen, har säkert skrämt upp de som levt på sina uppdrag under många år. Förändringens vind sveper in även i maktens korridorer, det var det nog inte många som ens kunnat ana skulle kunna hända.