Politiker är inte rätt människor att spara pengar åt invånarna.

Jag har kommit upp i en ålder, då jag inte förväntat mig att få vara med om, att vårt politiskt skapade samhälle skulle ifrågasättas av invånarna. Men glädjande nog ser det ut som om jag kanske ändå får vara med om det. Anledningen till det är det politiska bråket i Amerika.

Budgetbråket i Amerika har belyst vad politik egentligen handlar om, nämligen makten att stryka de stora bidragsgivarna medhårs. Bidrag till de politiska partierna fordrar gentjänster som gynnar deras intressen. Så är det även i vårt land, trots att partierna får massvis med skattepengar att röra sig med. Några gentjänster för de pengarna kan inte invånarna räkna med, varför ska då skattepengar försörja de politiska partierna överhuvudtaget?

Bråket i Amerika har inte bara spridit ekonomisk oro, utan också fått människor att inse hur lite deras väl och ve betyder. Staten ska ha ordning och reda i sina affärer, det är vad som gäller i första hand. Jag trodde staten var till för invånarna, så fel jag hade. Det försämrade trygghetssystemet i vårt land visar att invånarna enbart ses som en resurs för staten, kommunerna och landstingen. Naturligtvis kommer det synsättet att straffa sig, svinhugg går igen, brukar man ju säga.

Den Amerikanska drömmen har i vår moderna tid visat sig vara just en dröm. Men många har trott på den, trots att sunda förnuftet sagt någonting annat. Och finansvärlden håller andan, allt kan gå förlorat om inte politikerna i Amerika kan börja samarbeta. I Amerika avslutar höjdarna sina tal med att Gud ska välsigna Amerika. Vad Amerikanarna behöver är en välsignelse, att slippa politiker som leker Gud Fader.

För den Amerikanska medelklassen har den ekonomiska krisen inneburit en kännbar erfarenhet. Någonting politikerna inte räknat med, var att en stor del av alla dessa människor, skulle få andra värderingar än de tidigare haft. Tryggheten att bli omhändertagen om någonting händer,  är nu mycket viktigare än allting annat. Det är ju så att livet måste gå vidare vad som än händer.  

Den Amerikanska drömmen om framgång, hus, prylar och pengar i överflöd, har varit den drivkraft som skapat världens rikaste nation. Nu är det rika landet skuldsatt upp över öronen, det tycks inte stöddiga politiker fatta. Visst hjälpte krisen till att blotta Amerikas sårbarhet, men skulden ska mest läggas på att framtiden av politiker tagits ut i förskott.  

Den Amerikanska drömmen spreds av någon anledning till andra länder och tyvärr även till vårt land. Eftersom det varit lättare att låna än att spara, är alldeles för många människor i vårt land i dag hårt skuldsatta. Naturligtvis har det en längre tid oroat Riksbanken, det börjar likna det som hänt i andra länder. Men det moderna sättet att leva har hållit vårt land flytande, när andra kämpat för att ha näsan över vattenytan. Det är den inhemska konsumtionshysterin som hållit den ekonomisk tillväxten uppe, annars hade vi hamnat under nollstrecket.

Nu verkar även vår regering ha insett att det är på väg att barka åt helsike. Effekterna av många saker sammantagna har gjort att svenska folket inte klarar av att hålla den ekonomiska tillväxten uppe. Visst har de rika blivit rikare, men alldeles för många har blivit fattigare. Det hade gjort stor skillnad om alla fått ta del den tillväxt vårt land haft under många år.

Att vara efterklok hjälper inte, det som hände för en sekund sedan går ju inte att ändra. Men jag kan förstå att många politiker nu tar sig för pannan och undrar vad fasiken som hänt. Inte minst oppositionen, som satt upp höga mål för att utrota arbetslösheten, resa skolan, vården och omsorgen på fötter. Och så står de där med lång näsa, det finns inga pengar till det.

Eftersom företagen ser allting på betydligt längre sikt än vad politiker tycks göra, fortsätter de att se över sina kostnader. Det är de höga fasta kostnaderna som kan få företag på fall. Besparingarna görs också för att hålla aktieägarna på gott humör. De är ett nervöst släkte som flyttar sina pengar så snart det osar katt.

Jag vet inte om det senaste beskedet från vår regering ska tolkas, som att nu måste någonting göras för att få invånarna på gott humör. Inte det lättaste precis, det är betydligt fler som drabbats av alla försämringar än vad regering ens kunnat ana, när det omvälvande samhällsexperimentet visat konsekvenserna av det. Kanske var alla drabbade människor verkligen sjuka och de arbetslösa inte alls arbetsskygga...

Med usla opinionssiffror inför valet nästa år, går det inte att låta piskan vina, invånarna måste strykas medhårs. I brist på andra idéer dammades det gamla talet om jämlikhet av igen. Inte av sossarna, utan av Moderaterna! Plötsligt är alla lika mycket värda, undra på att förvåningen fick mig att släppa en fjärt.

Men eftersom de gemensamma medlen inte räcker till annat än fagert tal, varför inte se över kostnaderna för att driva vårt land? Vad det ska sparas in på är naturligtvis en känslig fråga. Företagen har under många år slimmat administrationen, eftersom den inte bär sig själv. Hur gör de politiska makthavarna med den offentliga administrationen, som urholkar de gemensamma medlen?

Jag har många gånger hört pressade politiker framhålla att vårt politiska system med många aktiva, är en garant för vår demokrati. Det har visat sig vara alldeles felaktigt. Politiker har dessutom försvarat sina höga löner med att de också betalar hög skatt, men det är ett uselt argument. Faktum är att inte ens hälften kommer tillbaka till de allmänna medlen och det är ju från denna kassa deras löner betalas ut.

Efter alla nedskärningar av personal vid våra samhällsviktiga offentliga verksamheter, finns ingenting annat att spara in på, än politiker, administratörer och byråkrater. Skulle en företagsledare börja titta närmare på vilka politiskt skapade jobb som utan vidare kan tas bort, rör det sig om åtskilliga tusen. I pengar räknat, skulle det utan vidare bekosta de förbättring av skola, vård och omsorg som är akut nödvändiga.

Resultatet av alla politiska besparingar som gjorts, har inte bara gett oss ett sämre land att leva i, det för oss dessutom närmare en samhällskollaps. Politiker är inte rätt människor att spara pengar åt invånarna, de glömmer bort att de själva är en kostnad som det kan sparas in på.