Någonting en partiledare eller politiska makthavare måste ha
är ledaregenskaper, läste jag för någon dag sedan. Kanske är det så, för leder
man en fårskock, behövs de egenskaperna. Men om partiledaren råkar bli
statsminister, ska inte ledaregenskaperna användas på svenska folket. Som förtroendevald
lyder helt andra premisser, att vara lyhörd för hur folket vill att deras
samhälle ska se ut och fungera.
Ett fungerande och rättvist samhälle, är vad de flesta vill
ha, men det har vi inte nu. Tvärtom har regeringsbeslut skapat ett omänskligt
samhälle som skördar offer och skapar mänskligt lidande. Det beror på att de
politiska företrädarna, numera ser invånarna som intäkter och kostnader.
En regering som sitter och räknar hur mycket en sjuk eller
arbetslös kostar, måste också se över vad de själva kostar. De är en större
börda för invånarna än de sjuka och arbetslösa. Precis som allting blivit siffror
som sedan överförs till statistik, ska svenska folket kunna se hur stor tårtbit
kostnaderna för politiker är.
Var det bara tomt prat från statsministern, att alla ska
vara med och att alla är lika mycket värda? Om så är fallet måste politiker
behandlas lika som alla andra. Som det blivit genom regeringens hårda linje, är
sjuka och arbetslösa inte värda ett ruttet lingon, alltså är de själva värda
lika mycket.
För gemene man ter sig många politiska beslut som
obegripliga, genom att de inte är verklighetsförankrade. Vårt lands stora
problem är att det inte finns pengar, för att ta hand om de sjuka på ett sätt
som gör det möjligt att de kan tillfriskna. Det är så det ser ut inom våra
landsting, orsaken till penningbristen är alldeles för höga kostnader.
Ansvariga för det är de politiska ledningarna, orsaken borde vara regeringens
uppgift att ta reda på. Det kanske visar sig att det inte är de sjuka som ska
göras till syndabockar, utan de ansvariga för landstingen.
Arbetslösheten är ett kapitel för sig och att skapa nya
arbeten, är ett område där politiker är maktlösa. När man hör politiker säga
att den offentliga sektorn (med det menar de kommuner och landsting) ska kunna
anställa en stor del, inser man att de sannerligen är fullständigt okunniga om
vem som får stå för notan. Men en regering ger sig inte på de lokala
politikerna ute i landet, det är inte politiskt korrekt.
Men att vara politiskt korrekt, vad är det? Är det samma sak
som att sätta invånarna och deras behov i första rummet? Naturligtvis inte, det
är en form av hederskodex politiker emellan, att hålla varandra om ryggen när
det börjar blåsa snålt. Visst kommer det in några nya
"arbetskompisar" efter varje val, men de får snabbt fått lära sig vad
som gäller, att man måste hålla ihop. Men så hände det som aldrig skulle kunna
hända i vårt land.
Hur ska det vara möjligt att blunda för att hundratusentals
väljare sympatiserar med ett parti, som vill ta upp det tabubelagda ämnet
invandring och flyktingmottagning? Finns det verkligen så många som är
rasister? Knappast troligt, men partiledarna i de gamla etablerade partier har
hanterat det hela otroligt klantigt. De gjorde som de alltid gjort och gaddade
ihop sig för att tala om för folk att så gör man inte i vårt land.
Det går inte att tala om för ett folk hur de ska tycka och
tänka i känsliga frågor, man beslutar helt enkelt att det ska göras en
folkomröstning. Det är inte svårare än det var att göra en kärnkraftsomröstning, men för många
minst lika viktig. Oavsett resultatet kan regeringen efter en folkomröstning
luta sig tillbaka och säga: Folket har bestämt. Det är så det ska fungera i en
demokrati.
Men så fungerar det inte inom svensk politik, de förutsätter
att svenska folket ska foga sig i fattade beslut. Det är inte bara fruktansvärt
dumt, sådana uttalanden idiotförklarar de som har en annan åsikt. Jag tror
många politiker skulle bli lika chockade som jag, om de skulle höra, hur många
som kommer att utnyttja sin rätt att påverka politiken anonymt vid nästa val.
En stor del av dessa kommer att visa sitt missnöje med de
gamla partierna, det har alltså ingenting med rasism och utlänningshat att göra.
Däremot är det många äldre som känner misstänksamhet, men även rädsla mot alla
de främmande människor som ändrat gatubilden på deras orter. Allra värst är det
på de små orterna, där människor varit vana att se samma ansikten dag efter
dag. De gamla välkända ansiktena har ersatts av nytillkomna som inte bara ser
annorlunda ut, utan också ljudligt talar ett helt främmande språk. Därför kan
man inte kalla dessa människor för rasister, de är bara vanligt folk som ser
sina samhällen förändras till oigenkännlighet.
Ingen regering har vågat ta tag i det problemet. Inte heller
förklarat varför så många får komma hit. Vad regeringar under åren gjort är att
säga: Vi vet bäst vad som måste göras och ni ska inte ha fördomar mot de som kommer till oss. Jösses, fördomar har
de allra flesta, inte minst vår regering. Hur ska man annars tolka att
regeringen anser att de sjuka inte alls sjuka, de bara inbillar sig. Den som
kan ta sig ur sängen på morgonen, kan också gå till jobbet. De arbetslösa är
lata, de måste lära sig att alla måste arbeta. Med vad är andras problem och
inte regeringens, eftersom de inte kan skapa nya riktiga jobb.
Vad regeringen anser om de som kommit upp i åren
behövs inte ens nämnas. Men de som fortfarande är klara i huvudet, har lärt sig
vad som sätter skräck i de gamla etablerade partierna och det kommer de att
utnyttja. Sanna mina ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar