Något som slog mig för en stund sedan.

Det urvattnade beslutet om Riksdagsmännens frikostiga fallskärmar, blev precis som väntat. Hatten av i alla fall för Centerpartisten Anders W. Jonsson, som är helt emot att riksdagsmän kan glida fram i en gräddfil. Varför inte svenska folket fått rösta i en så viktig fråga är en gåta. Vårt land sägs ju vara en demokrati och i en sådan är det folkviljan som styr.

Nåja, mycket av det som händer i vårt politiskt styrda land är svårbegripligt, för den som står utanför den politiska kretsen. Det finns till och med politiker som anser att den som inte är politiskt aktiv, inte ska uttala sig om politiska beslut. För mig låter det som om politiker är emot att människor har en annan åsikt än de själva. Att det dessutom betyder att de inte vet vad ordet folkvald innebär, får det att gå kalla kårar utefter ryggraden.

Jag blev en gång beskylld för att förneka mina rötter, det vill säga att jag kommer från en arbetarfamilj. Beskyllningen kom efter att jag kritiserat ett socialdemokratiskt kommunalråd, som vid ett flertal tillfällen uppvisat pampfasoner och ovarsamt hanterat invånarnas pengar. Trots det skulle invånarna tvingas betala en "fallskärm" om han beslutade sig för att hoppa av. Inom parentes kan sägas, att det gjorde han också inte så långt efteråt och utnyttjade sin "fallskärm".

För mig hade det inte spelat någon roll vilken partitillhörighet kommunalrådet haft, det var det pampaktiga agerandet tillsammans med den dåvarande kommundirektören jag hängde upp mig på. Det är inte sådana företrädare invånarna är betjänta av, det är de lyhörda som kan förbättra ett samhälle.

Men det är ont om sådana förtroendevalda. När de väl hamnat på sina maktpositioner sker en personlighetsförändring. Det kan inte vara lätt att som högsta höns, känna sig underlägsen välutbildad personal, som anställts på sina kunskaper och meriter. Enda sättet har därför varit för många kommunalråd att anta en tuff fasad och satt skräck i de underordnade

Det sorgliga är att många av dessa i övermod genom sin maktposition, trott sig kunna sätta sig över både lagar och invånarnas protester. Dessa personer skadar naturligtvis sina respektive partier. Det är partiledningarna som ska ta dessa personer i örat, något annat biter inte på dylika personer.

Tyvärr är det så inom politiken att det behövs lojala ja-sägare för att kunna driva den egna linjen. I alldeles för många fall klubbats besluten igenom, hänvisande till makthavande partiets ideologi. De gamla ideologierna har ingenting med verkligheten att göra, dagens problem är så komplicerade, att inte ens de så kallade auktoriteterna kan komma med en hållbar lösning.

Under en mandatperiod förändras vårt samhälle i snabb takt, det ser omvärlden till att så sker. Inte ens auktoriteter hinner med att vara "uppdaterade" utan lutar sig mot gamla teorier. Det behövs alltså fyllas på med nya som redan är "uppdaterade", men även de är förbrukade efter fyra år i maktens korridorer. Erfarenhet hänvisas det till för att försvara att någon suttit i flera mandatperioder, men den erfarenheten bygger på helt andra förhållanden. Inom våra exportindustrier är det bara de nyförvärvade kunskaperna som gäller, högutbildade ungdomar är eftertraktade. Samma sak ska naturligtvis även gälla för politiker, men i det fallet krävs ingen som helst utbildning. Mycket märkligt.