Den moderna människan har det inte lätt.

Jag blir inte klok på den moderna människans prioriteringar. Om det prioriteras någonting överhuvudtaget, eller att människorna bara följer med strömmen. Att hänga med och köpa det senaste, även om det nästan nya kunnat hänga med ett tag till. Naturligtvis känner sig alla dessa en dag grundlurade, det är dyrt att köpa de heta nyheterna. Några månader senare är det dags igen, nya ännu bättre produkter presenteras.

Den kortvariga glädjen över den nya prylen ger dem kanske en kick, men den gör dem inte lyckligare och det är ju lycka de flesta söker efter. Men den ständiga jakten på lycka nöter naturligtvis på psyket, istället för att skapa en fast punkt i tillvaron tar osäkerheten över mer och mer. Det är ju så vi människor fungerar, vi behöver känna glädje och trygghet för att fungera.

När insikten om hur lönen för hårt arbete bara resulterat i prylar och inte ett lyckligare liv bitit sig fast, infinner sig helt andra känslor. Det kan vara anledningen till att många sörjer över vad de förlorat, istället för att vara glada för det de har. Men människorna fortsätter att drömma och sätta upp nya mål, det är enda sättet att orka med den grymma verkligheten.

Massvis med människor har förverkligat sina drömmar, de har ett stort hus, en dyrbar bil i garaget och allt verkar vara frid och fröjd. Men är det verkligen det? Är det inte så att många av dessa människor inte varit medvetna om, att de satt sig i en situation då de även tagit på sig en tvångströja. De måste jobba ihop pengar till lån och omkostnader varje månad, vilket gör att det känns tyngre och tyngre ju längre tiden går.

Det fungerar ungefär som droppen som urholkar stenen och redan nu kan man se hur de psykiska problemen ökar i vårt land. Ett vardagligt problem som gror i det undermedvetna växer efter hand och en process har satt igång som gör att psyket bryts ner bit för bit. Det så kallade välfärdssamhället har börjat visa sig vara förödande för många människorna.

Det retar mig oerhört att politiker uppmuntrat människor att konsumera, vilket fått följden att många människor i princip gjort sig själva livegna. De föder staten, kommunerna, banker och landstingen, men vad får de själva ut av livet? Kanske är det just den frågan allt fler ställer sig, och det är verkligen ett skräckscenario för en regering.

De senaste sju åren har det mesta handlat om ekonomi och de flesta har insett att ingen blir rik på att arbeta. Pensionerna är i dag beroende av aktiemarknaden, köp av bostadsrätt eller hus ses som en penningplacering som förväntas ge bra avkastning. De som har råd satsar pengar för att trygga sin ålderdom genom pensionsförsäkringar, de litar inte på att det finns pengar till deras pensioner när det är så dags. Vad de inte tänkt på är att det hela är ett risktagande, som kan sluta med en katastrof.

Ju mer man grubblar på hur osäker framtiden ter sig, inser man att det kommer att ske en förändring. Inte genom politiska beslut, utan framtvingad av invånarna. Inte minst de i dag unga kommer att kräva frihet att göra som de själva vill, istället för att fungera som arbetsmyror som drar sitt strå till stacken. Det är ju faktiskt så vårt samhälle är utformat, för att det politiska styrelsesättet ska kunna fortleva.

Att människors värderingar ändras hör till tidens gång. Med den egoism som det ekonomiska tänkandet skapat och får ta på sig skulden för, leder det mot helt andra värderingar, än vad politikerna tänkt sig. Redan nu kan man märka att många i samhällstoppen försöker räddas det som räddas kan, och de om någon borde ju se vartåt det lutar.

Ser man tillbaka på det som hänt senaste sju åren, har de förändringar som gjorts varken skapat jobb eller ett bättre samhälle. Jobblinjen och försämringen av trygghetsförsäkringarna känns mest som att regeringen sågat ner ett gammalt kärt träd, för att ge plats åt ett nytt. Men ger man inte det nya träder grogrund och chans att skapa att starkt rotsystem, är det bara egot som fått en tillfällig kick av att ha gjort någonting.

Jobbskattelinjen har splittrat vårt land och skapat ett beroende hos alla med ett arbete. De sjuka och arbetslösas protester mot strängare regler kunde viftas bort,, men alla som blivit bidragsberoende genom jobbskatteavdraget viftar man inte bort så lätt. Alliansens samhällsexperiment har kostat massvis med pengar, vilket orsakat att annat blivit lidande. 
Kanske just det är anledningen till, att regeringen nu självförvållat hamnat vid skampålen. Det kan inte vara roligt att bli utskrattad av andra länder, på grund av de svenska elevernas bedrövliga kunskaper. Tänk om det är så att snålheten bedragit visheten... Nåja, visst kan det mesta skyllas på kommunernas oduglighet att driva skolverksamhet, men det övergripande ansvaret har regeringen. Men regeringen tycks ha drabbats av prestationsångest och därmed också handlingsförlamning, vilket betyder att det kommer att fortsätta bära utför. Inte bara för skolan, utan för alla de offentliga verksamheterna.